Den tredje natten var, liksom de båda föregående, kall. Och det regnade från och till. Vid hoppackningen delade jag därför på tältet om vi skulle behöva det när vi rastade senare på dagen.

Dag 4 – Basstavágge

Vandringen mot Basstavágges mynning gick i växlande väder och sporadiskt duggregn. Efterhand övergick regnddropparna till spridda snökorn. Vinden var tidvis ganska hård men som väl var hade vi den i ryggen. Så länge vi var i rörelse kunde vi hålla uppe kroppsvärmen.

Terrängen steg gradvis och vi följde renstigar på hedmarken öster om Alep Basstajåhkå. 

Ovan: En tillbakablick på Bierikjávrre och Sarvatjåhkkå. I förgrunden breder Alep Bastajåhkå ut sig som ett delta med många jokk-armar.

Kartfunderingar

En detalj på kartbilden hade fått mig att reagera ett par dagar tidigare. Stigen i norra delen av Basstavágge ser ut att vara egendomligt ritad. Som om den korsar Alep-jokken 2 extra gånger (svart prickning på kartan)! Ingen som befinner sig på plats tror väl på allvar att man ska gå så, men det skulle ju kunna skapa osäkerhet när man planerar färden.

Fjällkartan, version 1:100 000. Kartbilden är från en av Lantmäteriets digitala karttjänster (numera stängd). Tillhandahållen av Bengt Noläng.

Tittar man på Calazos tryckta karta i skala 1:50 000 (nedan) ser det något bättre ut. Men man skulle ändå kunna bli fundersam.

Min första reaktion var att stigen – en information som hängt med länge på Lantmäteriets kartor – är slarvigt ritad. Men efter hemkomsten till Lund tänkte jag vidare och blev osäker på hur det förhöll sig. Kunde det vara grunda eller torrlagda jokkfåror som stigen korsar? Medan den håller sig på rätt sida av själva huvudfåran allra längst åt norr/öster? En koll med Google Earth tydde på att det kan vara så, även om jag inte kan urskilja själva stigen på satellitbilden.

Jag har också ett foto som jag tog när vi passerade jokken. Kamerapositionen är vid den röda punkten på Calazos karta här ovan. Det är alltså exakt det ställe där olika jokkfåror skär av små markområden så att "öar" bildas.

Saken hade väl kunnat lösas enkelt om vi gått ner till platsen och inspekterat. Det gjorde vi inte eftersom jag utgick från att stigen är felritad och i själva verket går på ravinens kant något tiotal meter ovanför. Men det kanske den inte gör? Jag gick på den sidan för nio år sedan och den minnesbilden finns förstås inte kvar.

Synpunkter mottages gärna. Har kartorna rätt eller fel i sin millimeterprecision här?

Kärv natur

När vi längre upp i dalen blev naturen kargare och mängden sten och blockhögar ökade. Hela tiden hade vi det svarta berget Basstavárásj framför oss.

Omkring passpunkten fanns rätt så mycket smältvatten och våtpartier som vi fick kryssa mellan. Men i som helhet är Basstavágge ingen svårvandrad dalgång. Det som ibland kan skapa bekymmer är höga vattennivåer som gör vaden över de största jokkarna besvärliga (vanligtvis tre stycken vad om man följer kartstigen).

Vid det här laget hade vädret blivit väldigt bistert, med kyla, snö och hård vind. Vi var frusna och försökte hitta lä någonstans för att äta lunch. Men det blåste för kallt överallt. Nu kom mitt yttertält väl till pass så det blev en ganska trivsam paus trots allt. Precis innan vi dök in i tältet kom två vandrare söderifrån, ett ungt engelsktalade par som inte alls verkade besvärade av kölden. De frågade om hur det var att ta sig över Alep-jokken och vi berättade vad vi sett av den. Sedan försvann de snabbt vidare. Dessa två personer var de enda vi mötte inom Sareks gränser under hela vår tur, förutom några som var på väg mot Skierffe några dagar senare.

Några besvärliga vad behövde vi inte göra i Basstavágge denna gång, allt klarades av med kängorna på. Till och med jokken som kommer ner från Skájdásjvágge var enkel att ta sig över, trots att det var bra fart i den. Det nollgradiga vädret hade dämpat snösmältningen rejält.

Lägerplats hade vi på östra sidan av Skájdásj-jokken. Här finns rum för många tält. Men kylan hade gjort oss stelfrusna och minsta vistelse utomhus fick kroppen att protestera. Det var bokstavligen smärtsamt att gå hundra meter till jokken för att bära vattenfyllda kokkärl med bara fingrar. Vinden vräkte på som innan, med duggregn och snö. Den hade vridit sig och tycktes nu komma direkt uppifrån Skájdásjvágge. Jag försökte skjuta undan alla tankar på vad som kunde vänta oss nästa dag, men det var inte så lätt. Men man mår bättre om man försöker ta en svårighet i taget.

Vy mot norr från vår lägerplats. Fotot taget på morgonen nästa dag. Den svarta klippan Basstavárásj är ett riktmärke från bägge håll och står nära passpunkten.

Dag 5 – Skájdásjvágge

På morgonen fann jag is på Dianas tält, och kvällen före hade det bildats på mitt. I dagboken skrev jag: ”Och faktiskt lyser solen klart! Våra tält låg i skugga först, men nu värmer det. Vinden är dock mycket kall och man undviker alla promenader som inte är nödvändiga. Snart dags att packa ihop.”

Innan turbeskrivningen fortsätter måste jag skriva några inledande ord om Skájdásjvágge. Den är en brant dalgång vars nedre mynning i Basstavágge befinner sig på ca 900 meters höjd över havet. Man ska sedan upp till passagen på omkring 1640 meters höjd, vilket ger en höjdskillnad på nästan 750 meter. Naturligtvis går det varstans lite extra uppför och nerför, så vid passövergången har man presterat ungefär som på en hyfsad topptur i Sarek.

Claes Grundsten har ett och annat att säga om saken. Kapitlet om Skájdásjvágge är bara drygt en sida i hans guide över Sarek, men är oemotståndlig läsning. Han skriver: ”Det är en kraftansträngning utöver det vanliga att ta sig upp till krönet. Passövergången innebär snarare en bergsbestigning än en dalvandring, och det med full packning!”

När vi några dagar senare blev skjutsade med båt av Anna Blind förvånade hon sig över att vi valt just Skájdásjvágge. Hon frågade om vi möjligen fått idén av Grundsten. Det hade vi ju (dvs jag) varpå hon sa ungefär: ”Han väljer ju vägar som vi som bor här inte skulle ta.”

Grundsten har i sin bok en tiogradig skala som anger hur pass ansträngande de olika färdvägarna är. Skájdásjvágge får en klockren 10:a. Det är svårt för mig att motstå sådant. Men frågan var om det var så klokt att genomföra projektet just denna gång.

Att bestiga en dalgång

Så gav vi oss iväg.

Den första delen av Skájdásjvágge följer den högra sidan av jokken. Vissa partier lutar mycket brant, men det är mycket värre på den andra sidan. En glad överraskning var att vinden ganska snart mojnade och vi fick ett bra väder under den fortsatta färden.

Den branta sluttningen övergick efter någon kilometer i kompromisslös blockterräng.

Ett par kilometer upp i dalen delade sig jokken som ett Y. Mellan jokkarmarna reste sig en kullig bergrygg, och det var den vi skulle fortsätta vår vandring på. Den första delen efter snöfältet var betydligt brantare än den ser ut på bilden. Och därefter fortsatte det uppför... och uppför... och uppför...

En stund senare, när vi kommit förbi de första snöfälten, vände vi oss om och såg tillbaka på den väg vi kommit.

Ännu längre upp blev det mer snö. Den gick att gå på, men ytskiktet var i lösaste laget. Varje steg uppför kändes som "ett fram, ett halvt tillbaka". Jag valde då att leda oss uppför i serpentiner.

När bergryggen tog slut och övergick i flackare mark letade vi upp en plats att äta lunch på. Enligt kamerans GPS hade vi då stigit till nästan 1400 meters höjd, dvs ca 500 höjdmeter över lägerplatsen. Berget i mitten i bakgrunden är Ruopsoktjåhkkå i Ähpar-massivet.

Även om den mesta höjdskillnaden var avklarad kändes det inte som vi kunde slappna av än. Framför oss låg ett jättelikt fält av snö som sluttade svagt uppför. Det var mellan en och två kilometer långt och avslutades med något som såg ut som en femtio meter hög hängdriva. Drivan bekymrade mig inte, den kunde vi hitta en väg vid sidan av. Det var snöfältet som kunde vara problemet. Skulle det hålla att gå på?

Det visade sig omgående att svaret på den frågan var mera "nej" än "ja". De allra flesta steg slutade med att ytan brast och benet sjönk ner till knät. Sådant är tidsödande och framför allt ansträngande. Vi turades om att gå först (vilket var tre gånger så jobbigt som att gå bakom).

Ovan: Här har vi avverkat en del av snöfältet och jag står på en plätt som bar min tyngd. Men strax därefter övergav vi snöpulsandet och tog oss den sista kilometern på en ojämn blocksluttning vid sidan om. Det var trots allt enklare.

Vi närmar oss passpunkten. Långt bort, på andra sidan kanten, skymtar massivet Bielloriehppe utmed Rapadalen.

Uppe vid passpunkten pustade vi ut och njöt av utsikten. Den var helt enkelt magnifik, åt alla håll. Fotot nedan visar mer av Bielloriehppe.

Som kuriosa kan nämnas att det var mobiltäckning där uppe. Dålig visserligen, men sms kunde skickas till vänner därhemma om att vi nått fram.

En av vännerna skrev efter en stund: "Men nu får du stänga av tel! Fjällen ska upplevas analogt!" Och visst är det så.

Det var en härlig upplevelse att nå den högsta punkten, men vi kunde ju inte stanna där för alltid. Vi behövde en ny lägerplats på Vássjálåptå, ungefär 400 höjdmeter längre ner. Och sluttningen var brant. Vanligtvis är det skarp blockterräng här, men nu kunde vi utnyttja stora snöfält för nergången.

Snöfälten var såpass branta att vi inte ville gå rakt ner. Ett fall kunde slutat med en vådlig rutschkana och krasch mot stenpartierna längre ner. Därför förflyttade vi oss först vågrätt minst en halv kilometer österut för att få mindre lutning.

På Vássjálåptå hittade vi en fin platå att tälta på. Och detta var den första kvällen under vår tur där vinden var måttlig och temperaturen behaglig.

Ovan: Bakom tälten ligger den sluttning vi nyss tagit oss nerför.

Efter kvällsmaten firade vi den lyckade färden genom Skájdásjvágge med en liten flaska Black Balsam som Diana haft med sig från Riga. Det mest spännande målet jag satt upp för denna tur var nu genomfört och jag kunde inte tänka mig att något skulle kunna överträffa det.

Men man vet aldrig vad en fjälltur kan innebära. Nästa dag skulle bjuda på en händelse som var både efterlängtad och totalt överraskande på samma gång. Och ytterligare en dag senare låg en kollaps på lur för undertecknad!

Fortsättning följer.