Med tanke på den handledsskada jag ådrog mig i våras (beskriven i det förra blogginlägget) så var det inte alldeles självklart att jag skulle göra en tidig fjällresa i år. Men läkningen gick som den skulle, och fysioterapeuten var nöjd med mina framsteg att träna upp rörligheten.

Emellertid hade jag blivit av med mycket muskelmassa i armen, vilket blev uppenbart när gipset togs bort i mitten på maj. (Olyckligtvis försvinner muskler snabbt men tar lång tid att få igen. Det omvända förhållandet gäller fettvävnad – åtminstone för de flesta av oss. Man tycker ju att kroppen borde varit designad tvärtom.) Nåväl, något alternativ fanns inte. Resan skulle genomföras med den bristfälliga kropp som stod till buds.

Följeslagare skulle bli min goda vän Diana som varit min vandringskompis på flera tidigare fjällresor och som hjälpt mig ett par gånger med att undersöka Präststigen. Hon gillar berg och de ska vara höga. Exempelvis är Padjelantas öppna och kulliga landskap inget för henne. Det är Sarek som gäller. Vi skulle ha start och mål i Sáltoluokta. Turen skulle gå till bron i Guhkesvágge, därefter genom Basstavágge, sedan upp i Skájdásjvágge, utmed en bit av den höga vägen ovanför Rapadalen och förbi Skierffe. Slutligen Kungsleden tillbaka till Sálto. Denna rutt skulle innebära många nya områden för hennes del och några intressanta vita fläckar för min egen.

Den 25 juni steg jag på tåget i Lund. Senare samma dag klev Diana på vid Arlanda (efter att ha flugit från Riga). Nattåget förde oss till Gällivare och vi fortsatte därifrån med buss.

Dag 1 - avfärd

På bussen fick vi veta att det blåste hårt vid Kebnats och det var osäkert om båten över till Sálto skulle gå. Detta var inget bra besked, och vår ganska tighta turplanering riskerade att spricka. Men strax meddelade man att vädret var bra.

Båten lastas.

När vi kom upp till fjällstationen pratades det om att det var ”storm” på gång. Jag som har befunnit mig i storm på vinterfjället några gånger vet att det som folk vanligtvis menar när de säger så är ”hård vind” (typ kuling eller däromkring). Så vi tog inte så allvarligt på detta. Och själva hade vi inte läst någon väderrapport.

Diana vid en samling skyltar vid fjällstationen. På en av dem står "Förfallen kåta”. Det var dit vi styrde våra steg, eftersom där finns ett vadställe över Ávtsusjjåhkå. Vada denna jokk vid utloppet i sjön Pietsaure ville vi inte. Flera här på Utsidan har utmålat det vadet snarast som en simtur.

Ovan: Vadet var mycket behändigt, detta ställe rekommenderas. Vattnet gick inte ens upp till knäna. Och vädret var fortfarande mycket behagligt.

Efter vadet fortsatte vandringen söder om sjön. Den första sträckan fram till sjön var platt och jämn som en motorväg.

Det var lättvandrat ända fram till den jokk som rinner ut i sjön någon kilometer norr om berget Rásek. Jokken har ett vattenfall i den branta delen av sluttningen ner från kalfjället.

Efter vattenfallet skråade vi uppför sluttningen, inledningsvis på den lilla gröna åsen som syns på fotot till höger om vattendraget. Ganska snart blev det ganska stenigt och ojämnt. Det hade också börjat blåsa rejält. Diana skrapade sig så det blödde och vi rastade i lä bakom ett stenblock för att plåstra om.

Ju högre upp på fjällsluttningen vi kom desto blåsigare blev det. Temperaturen hade övergått till kyla. Motvinden och kölden tog på krafterna. Denna första dag var ju bara en halv vandringsdag och när kvällen närmade sig tyckte vi att vi hade gått tillräckligt långt.

Men var skulle vi hitta en lägerplats på den ojämna sluttning vi befann oss på? I dagboken noterade jag att vindstyrkan var uppe i halv storm, och det kanske den var. Särskilt många plusgrader var det inte heller. Jag hoppades på att ravinen av Gådojåhkå skulle rädda oss, och det gjorde den faktiskt. Det gick att få upp två små tält där, i skydd av en kant som var ett par meter hög och som tog udden av vinden. Vid det laget hade kölden slagit klorna i oss. Detta fenomen, att man efter en ansträngande vandringsdag känner kylan gå genom märg och ben, har sedan länge ett eget ord: sarekfrossan.

Dag 2 – mot Sarek!

Natten var konstant blåsig och småregnig. Det slet i tälten trots den skyddande ravinen. På morgonen var vinden något svagare men fortfarande stark och förhållandevis kall. Men vi var utvilade och då står man emot mycket bättre än när man är trött.

Vi fortsatte uppför sluttningen och gick i den grunda fördjupningen mellan bergkullarna Gähppo och Vuovres. Terrängen var bitvis ojämn men inget extremt. Vi vilade ibland bakom stora stenblock och njöt av att slippa vinden för en stund. Högsta punkten i övergången passerades och vi fick en ny utsikt, nu mot Sarek. Bergens toppar var tidvis insvepta i moln, och vinden förde ibland med sig regnstänk långt bortifrån. Precis ovanför våra huvuden fanns inga regnmoln alls.

Lunch åts i skydd av ett stort stenblock. Därefter var terrängen ganska tålamodsprövande, vilket är väl känt bland vandrare. Vi tog riktmärke på det lilla berget Niendoalgge som står ut som en knöl långt borta. (Renvaktarstugan dög inte som riktmärke eftersom den var dold bakom kullar. Vi såg den först senare, när vi passerade en halv kilometer väster om.) Kilometer efter kilometer i den blandade terrängen avverkades. Det var blockterräng, sankmarker med vide, småraviner och björkdungar.

Ovan: Gott om stenar på vägen. Men just här var det ändå lätt att gå. Niendoalgge syns mitt i bild. Vattendraget till vänster är Sijddoädno som i princip är ovadbar. Inte ens Axel Hamberg kände till något vadställe över den.

Vi kom så småningom fram till Lulep Niendojågåsj som var oväntat vattenrik. Där fanns ett vadställe, men det var för mycket vatten för våra kängor. En man satt och vilade sig på andra sidan. Han reste sig upp och pekade, och vi följde anvisningen. Nu kunde vi komma över utan att ta av oss.

Vi pratade en stund med mannen. Han var tysk och skulle in i Sarek, mot Bielaslätten. Han berättade att han skulle ha läger en halvkilometer innan bron vid Guhkesvágge. Vi skildes åt men möttes igen vid den plats där han skulle slå upp sitt tält.

Diana och den tyske mannen diskuterar GPS (de hade för övrigt exakt samma modell av Garmin). Mannen berättade entusiastiskt om de gratiskartor som Örnsätrarn Bengt Noläng tillhandahållit. Han var mycket tacksam för dessa och hade laddat in sarekkartan. Han hoppades att Bengt så småningom skulle lägga ut en GPS-karta även för Vindelfjällen.

Den tyske mannen var kunnig och påläst om Sarek. Han frågade oss hur vi skulle fortsätta nästa dag. Jag berättade att vi tänkte gå på den södra sidan av Vuojnesluobbala och för att komma dit göra ett vad precis där vattendraget rinner ut i sjön Liehtjitjávrre. Mannen undrade om det verkligen var möjligt att vada där nu. Sedan ville han veta hur vi skulle korsa Alep Basstajåhkå. Jag sa att vi inte alls behövde korsa den eftersom vi skulle gå utmed vattendragets östra sida genom Basstavágge. Han såg tvivlande ut igen.

Diana och jag fortsatte över hängbron. Det hade blivit kväll och vi var trötta och genomblåsta efter att ha gått – som det visade sig – ungefär 19 kilometer i stiglös och ojämn terräng. Återigen var det bitande kallt, men vi lyckade hitta en vindskyddad plats i närheten av rengärdet.

Middagen åts i Dianas tält som är något större än mitt. Så gjorde vi nästan alla kvällar, vanligtvis på grund av kall vind men någon gång under turen på grund av mygg.

Efter middagen funderade vi på hur nästa dag skulle bli. Hade tysken rätt när det gällde vadet? Det var ju i början av vandringssäsongen, sarekbergen hade fortfarande mycket snö kvar på högre höjd och vattennivåerna kunde vara höga. Å andra sidan var det väldigt kallt i vinden, troligen nära noll. Detta skulle hålla avsmältningen tillbaka och förhoppningsvis göra vadet genomförbart. Hur som helst kunde vi förvänta oss en kylig upplevelse.

Sedan var det fortsättningen. En viktig detalj var Skájdásjvágge som är närmaste väg från Basstavágge till Rapadalen. Till Skájdásjvágges början var det mer än 2 mil. Med tanke på den långa och krävande dag vi hade bakom oss bedömde jag det som orealistiskt att gå hela denna sträcka på en dag. Å andra sidan skulle uppdelningen i två korta dagsetapper göra att vi kunde få problem med tiden senare under färden. Alternativet att leta upp en lägerplats inne i Skájdásjvágge bedömde jag som ett så osäkert vågspel att jag uteslöt det redan från början. (Jag ska återkomma till denna dalgång i nästa avsnitt.)

Jag måste säga att jag var lite bekymrad. Delvis för att Diana och jag skulle ge oss på flera okända strapatser. Men också för att den där historien med min brutna handled hade försinkat min vanliga träning därhemma. Skulle våra – och framför allt mina – krafter räcka till? Borde vi inte istället valt en färdväg med en fin stig att följa?

Dag 3 - Vuojnesluobbala

På morgonen kändes det inte mycket bättre. Jag hoppades att det mest var tröttheten från den långa och blåsiga gårdagen som spökade. Men den skadade armen hade varit helt avdomnad under natten, och handen så svullen att jag inte kunde knyta den förrän jag ledat upp den. När fysioterapeuten gav mig klartecken att gå i fjällen var det säkert inte sarekstrapatser hon hade i tankarna.

Som vanligt var Diana före mig i alla morgonrutiner. Och som vanligt maskade jag lite. Inför mig själv har jag olika (svep)skäl till detta. Till exempel att jag har en kamera och måste dokumentera (medan hennes mobil inte rymmer särskilt många foton). Och att jag måste skriva dagbok sent på kvällen. Hon har säkert genomskådat allt detta för länge sedan men säger ingenting.

Vi kom alltså iväg ganska sent och satte kurs mot vadstället som befann sig drygt 2 kilometer bort. Någon större brådska var det inte frågan om, och det var jag som drog ner tempot.

Vadstället vid utloppet i sjön. Som synes mycket stenigt. Renvaktarstugan syns långt till vänster i bild.

Vattnet forsade friskt men vadet såg inte alls omöjligt ut. En stålkäpp var nerstucken vid ena stranden och markerade ungefär var man ska gå över. Den fanns här även 2010 när jag och min kompis Anders gick förbi, och den har säkert stått där länge. Jag valde ut ett ställe som såg bra ut, men eftersom sträckan är lång så är det bara en liten bit man kan överblicka ordentligt. Resten får man gissa.

Vi gav oss ut i strömmen. Det fanns många håligheter samt luriga passager med ganska kraftig ström. Eftersom det är glaciärvatten så var sikten mot botten obefintlig. Vi tog det försiktigt och kände oss fram. Om man undvek håligheterna så gick vattnet som mest ungefär till knäna. Vi kom lyckligt över på andra sidan.

Spåren av ett brott

Förutom att Vuojnesluobbala är ett slags fågelparadis i Sarek finns här resterna av en gruvbrytning från andra världskriget. Det man bröt var magnesit. Malmen skulle fraktas bort med sjöflygplan och det inträffade haverier. Några av planens flytpontoner finns kvar.

Ovan: I bakgrunden Sarvatjåhkkå och Vuojnestjåhkkå. Pontonen till höger pryder ju inte direkt. Den första tiden var pontonerna skräp och inget annat, men när åren gick så förvandlades de till någon sorts kulturföremål och minnesmärken över en svunnen tid. En omständighet som nog har allmän giltighet i fjällvärlden och som väcker synnerligen blandade tankar. Längst till vänster den lilla bergknallen Bierikvárásj.

För den som vill läsa mer om gruvbrytningen och flygplansresterna finns en redogörelse i en forumtråd här (inlägg #29 och några efterföljande, även #49). 

En utsiktspunkt

Vi fortsatte utmed den södra sidan av Vuojnesluobbala och åt lunch på sluttningen mellan topparna 994 och 990. Den senare heter ju Bierikvárásj och den gick vi sedan upp på. Under denna promenad blev vädret tillfälligt bättre och vi fick en fin stund uppe på toppen.

Bierikvárásj är en fantastisk utsiktskulle. Här ovan vy över vattensystemet. Långt bort i mitten syns den karakteristiska profilen av Sluggá.

Vy åt motsatt håll, över Bierikjávrre. Ingången till Basstavágge syns till vänster, vid foten av Bielatjåhkkå (med snö på toppen).

Tältplats fann vi en bit upp på sluttningen öster om Bierikjávrre. Vinden ökade igen och det kom på nytt lite regn. Plötsligt ändrade blåsten riktning totalt. På denna plats hade den tydligen bara två riktningar att välja på: från ena hållet eller det totalt motsatta.

Jag letade upp stenar att lägga på tältpinnarna. Den dåliga handen gjorde sig påmind, jag kunde knappt lyfta stenarna med den. Att exempelvis justera stavarna var också svårt, med den vridning som man gör då. Och att lyfta upp ryggsäcken för att kränga den på sig hade blivit allt svårare ju längre tiden gått.

Nästa dag väntade Basstavágge. Den dalgången har jag gått genom tidigare, och då gick jag på andra sidan Alep Basstajåhkå. Jag räknade inte med några större strapatser, men man vet ju aldrig. Det som upptog mina tankar var istället vad den extrema färdvägen upp i Skájdásjvágge skulle innebära ytterligare en dag därefter.