Naturen är större än vi vanligtvis tror och verkligheten överträffar oftast fantasin. Jag får anledning att fundera över detta när jag läser en bok om modern kosmologi: Vårt matematiska universum av Max Tegmark. Mycket har hänt sedan min grundutbildning i fysik i början på 1970-talet, och när jag tar fram min gamla kurslitteratur ser jag att det skrivits helt nya kapitel i partikelfysik, kvantmekanik och kosmologi. Det är som jag har förflyttats till ett helt annorlunda universum än det som jag befann mig i när jag läste på universitetet – eller snarare vaknat upp i det. För även om de vetenskapliga nyheterna har flimrat förbi i media så har jag inte satt mig in i detaljerna ordentligt. Jag har haft annat för mig.

Ett universum – eller många?

Alltså läser jag med stigande förundran att många nutida kosmologer på fullt allvar räknar med att vi inte bara – som man kanske trodde tidigare – lever i ett närmast oändligt stort universum utan i ett av oändligt många universa. Att universum i själva verket är ett slags multiversum och att det kan finnas hur många parallella universa som helst. Och inte nog med det, vissa fysiker menar att det till och med kan finnas oändligt många kopior av oss själva, exempelvis mängder av "fowwe" varav de flesta är olika mig, men tillräckligt många är så lika att det inte skulle gå att skilja oss åt och att de lever på världar som på pricken liknar vår egen jord. Och att en del av dem just nu sitter och skriver ett inlägg i sin blogg på sina versioner av Utsidan...

För ett par decennier sedan skulle en forskare knappast blivit tagen på allvar om vederbörande påstått detta. Men det finns flera världsledande fysiker som menar att det är så det tycks förhålla sig. Max Tegmark är en, Stephen Hawking en annan. Uppriktigt sagt vet jag inte riktigt vad jag ska tro om teorierna. Men jag lär aldrig kunna ge något hållbart skäl varken för eller emot. Jag vågar inte ens föreställa mig hur mycket matematik jag skulle behöva förkovra mig i för att kunna förstå en enda sida med uträkningar som är gjorda av ovan nämnda herrar.

Att söka det enkla (åtminstone ibland)

Om vår plats i världen och universum var svår att förstå sig på redan när jag studerade – vilket jag tyckte – så är den sannerligen inte enklare idag. När man kan så söker man sig gärna till ett enklare liv. Och centrerar det kring exempelvis sin mobil, facebook – eller kanske naturen. De två första är jag nästan helt ointresserad av, så i mitt fall blir det alternativ nummer tre. Det ligger säkert någonting i det som min gode vän Anders´ hustru ibland har påpekat: "När ni är på fjällresa så är det ett okomplicerat liv ni lever. Allting är enkelt." Men jag försäkrar: de stora tankarna följer med på färden. I fjällen finns det tid att tänka, och landskapet inbjuder till det.

De senaste åren har jag följt en stig, Präststigen i Kvikkjokksfjällen. Den är minst ett par hundra år gammal, troligen så mycket som trehundra år och möjligen ännu äldre. Den användes regelbundet fram till 1860-talet av de präster som skulle till Alkavare kapell och förrätta gudstjänsten. Att finna den markerade vägen över fjället har varit en spännande uppgift. Samtidigt en slags terapi där jag funnit en nästan barnslig glädje i att leta efter gamla stenhögar och pussla ihop denna Prästväg som under de senaste 150 åren fallit i glömska. Och under tiden har jag undrat vad prästen och hans samiska vägvisare såg, vad de tänkte och vad de pratade om. Kanske var det mest praktiska ting. Men det kan också ha varit de där stora tankarna. De kom från olika världar, möjligheten fanns att berika varandra. Men jag har inga illusioner, i värsta fall hade de så olika världsbild att det inte blev mycket utbyte alls.

Kommande resa och kanske en bok

En färd på Präststigen finns i min planering även detta år. Jag saknar några pusselbitar i min undersökning och jag tänkte hitta dem, alternativt få bekräftat att de inte finns. Därefter hoppas jag att mitt material är såpass fylligt att det går att skriva något om det.

En del har hört av sig till mig och efterfrågat en bok om Präststigen. Det är väldigt uppmuntrande. Jag har funderat en hel del på saken sedan förra sommaren och kommit fram till att jag verkligen vill skriva en sådan. Det definitiva beslutet om en bok hoppas jag kunna ta efter sommarens färd.