Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 70-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.

I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig också, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitets räkning. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). De senaste åren har jag undersökt Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar har också resulterat i en bok som nu är utgiven och finns att köpa.

Under det senaste decenniet har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycks ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!

Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.

När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).

Användarnamn: fowwe

Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

Länkar:

Möte med skogsmårdar

En liten händelse jag upplevde i somras men inte hunnit skriva om är ett möte med några mårdar i skogarna utanför Lund. Jag var egentligen ute efter att spana efter fåglar vid Krankesjön, men fåglarna höll sig undan. Jag gav mig in i den täta och snåriga skogen och började vandra på en stig som går utmed en å vid sjön. Plötsligt hörde jag egendomliga ljud som kom uppifrån ett par mindre träd. Jag gick mot ljuden och undrade vad det var för fåglar som åstadkom sådana läten. Men det var inga fåglar utan mårdar.

Mårdarna (de kallas egentligen skogsmårdar) var två unga djur som antagligen inte hade haft någon erfarenhet av människor. När jag närmade mig klättrade de längre upp i träden. Men de var samtidigt nyfikna och visade ingen större rädsla. De vuxna djuren är annars väldigt skygga, de försvinner snabbt när man närmar sig. Tidigare har jag inte sett skogsmård annat än som flyende skuggor i trakten kring Lund.

Här kunde jag studera dem en lång stund, för de stannade kvar i träden och kände sig säkra där. Men strax hördes ytterligare ett ljud som var annorlunda. Det kom från buskarna en bit bort. Jag trodde först det var ett vildsvin som närmade sig. Men det var en tredje mård, en av föräldrarna som varnade de två unga.

Ungmårdarna visste inte riktigt hur de skulle bete sig med den störande människan så nära inpå. Till slut bestämde sig en av dem för att jag inte var så farlig ändå. Den började klättra nedför trädet med huvudet före. Jag tog många foton men av någon anledning har nästan alla förkommit. Bara tre av dem finns kvar, och detta är de två bästa.

I alla händelser var det ett charmigt möte med dessa skogens invånare.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2014-11-15 07:19   brigas
Hos oss i vår stuga nära Kvikkjokk har vi en gång fått syn på en mård.Första tanken var "nämen en katt".
Mårdspår av och till avslöjar deras existens,men de vet att inte visa sej för oss människor.
Tråkigt att de av vissa får beteckningen skadedjur,för mej finns inte det begreppet(mer än angående den art jag själv representerar).
 
2014-11-15 12:58   Bandersson
Vilka underbara varelser - jag blir riktigt avundsjuk. Härliga bilder.
 
2014-11-15 16:47   Thomas Traneving
Vilket häftigt möte fina bilder
 
2014-11-15 17:14   Håkan Friberg
Grattis! Ett djur jag väldigt gärna skulle vilja se. De tupiska dubbelspåren ser jag då och då vintertid både här i Bergslagen och till fjälls, men aldrig en skymt. Än...
 
2014-11-15 19:28   BrittMarie
Ja, nu funderar jag på om det var en mård jag såg i somras, som hastigt slank iväg bland sly och undervegetation bredvid stigen jag gick på...
Så roligt att du fick en ordentlig titt på mårdarna, väldigt fina bilder på de vackra djuren!
 
2014-11-15 21:16   fowwe
Mården jagas tydligen av diverse skäl så man kan förstå att den har blivit skygg. I Skåne ser vi oftare vilda minkar, bland annat har vi en som ibland passerar över parkeringen vid mitt arbetsplats, alldeles vid stranden av Öresund. Minkarna jagas ju också men är ändå inte lika skygga.
Så visst var det roligt att få se mårdar så bra som här.
 
2014-11-22 08:08   äventyrssugen
Stort grattis till upplevelsen. Och till fina bilder från mötet. Själv har jag sett mård ett par gånger bara. Den ena gången skrev jag om här http://www.utsidan.se/blogs/utsikter/for-forsta-gangen-i-mitt-liv.htm
I höstas, när jag gick en morgonpromenad med hunden och kom fram till ett litet torp i skogen hörde jag ljud från äppelträdet och trodde först att där stod en älg och mumsade men det visade sig vara en mård som klättrade runt och åt äpplen. Den tog loss ett, bar det i munnen ner till en grenklyka, satt där och åt tills det trillade ner och hämtade sig sen ett till. Till slut tog den ett äpple med sig och försvann djupare in i skogen. Trevlig upplevelse men ingen kamera med.
 
Svar 2014-11-22 22:02   fowwe
Tack, tack. Det visste jag inte, att skogsmården är äppelätare. Kul. Din berättelse läste jag med stort nöje.
 

Läs mer i bloggen

Hardeberga – vandringar i underskattad landsbygd

En så stor stad som Lund uppslukar lätt intresset hos dem som bor där. I ännu högre grad gäller detta den betydligt större staden Malmö. Det är lätt att upphöja livet i staden som mer intressant och mer betydelsefullt är livet i exempelvis en liten by (som kanske rentav är på väg att avfolkas).

Det finns något motsägelsefullt i en stor stads lockelse. Å ena sidan får man känslan av att det händer väldigt mycket, ett myllrande liv. Å andra sidan upplever man att staden är möjlig att få överblick över, att begripa sig på. Det senare är naturligtvis en illusion, till stor del skapad av arkitekturen som målar upp de stora linjerna för oss. Dessa skapar ordning och sammanhang åt det vi ser och döljer det mesta som finns bakom fasaderna. Vi får känslan att vi förstår. Men vem kan greppa ens en bråkdel av vad som sker bakom just dessa fasader? Inte ens i ett medelstort bostadshus är det möjligt.

Genvägen Nijákvágge – för den som har gott om tid

Det klichéartade talesättet ”genvägar är ofta senvägar” exemplifieras på ett utmärkt sätt av Nijákvágge som erbjuder en betydligt kortare väg jämfört med att runda norr om fjället Niják. Med detta vägval får vandraren uppleva en av Sareks veritabla bakgårdar, där frostsprängt stenskravel samlats i högar, drivor och fält. Med andra ord - oemotståndligt för varje Sarekvän!

Det är juli 2021 och jag befinner mig i norra delen av Ruohtesvágge. Lägerplatsen är min femte i Sarek denna varma och myggrika sommar. Men jag är inte ensam – tältet delar jag med min gode vän Anders. Inte den vanlige Anders, han som jag oftast har gått tillsammans med och som finns med i många av mina skriverier här på Utsidan. Nej, detta är en annan Anders. Lustigt nog är båda två professorer på Tekniska högskolan i Lund och känner varandra väl.

Den Stora Grå. Och om fasaden som rämnade

Lunds kommun har knappast rykte om sig att vara en skogskommun, men vi har faktiskt några ganska stora barrskogsområden. Ett av de största är Vombs fure som ligger precis söder om Vombsjön. För något tiotal år sedan hittade man tillfälligt en kringflygande lappuggla i den skogen. Och nu var det dags igen. På årets sista dag 2022 upptäcktes en individ på eftermiddagen, strax före skymningen. Men det var inte många fågelskådare som fick se den.

Lappugglan är normalt en norrlandsfågel – åtminstone har den alltid betraktats som det. Samtidigt kan den ibland förflytta sig långa sträckor vilket Ove Stefansson beskriver i sin bok Nordanskogens vagabond. Lappugglan. På senare tid har häckningar konstaterats så långt söderut som Blekinge.


Vandrat på ett platåberg? Upptäck Billingens unika landskap!

Njutvandra året om i fantastisk natur med böljande sluttningar och dramatiska klippavsatser – bara ett stenkast från Skövdes centrum.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg