Vintersäsongen närmar sig och jag läser blogginlägg och artiklar om hur härligt ni andra på Utsidan tycker att det ska bli att få vara ute i vinterlandskapet. Jag blir både glad och deppig på samma gång. Glad för att också jag gillar att tänka på snö. Deppig för att snön numera är så sällsynt i den del av Skåne där jag bor.

Annat var det förr! Exempelvis vintern 1979. I två perioder, nyårshelgen och i mitten av februari, var det lika mycket vinter här som någonsin i fjällvärlden. Det var till och med  för mycket snö. Södra Skåne var tidvis helt insnöat (jag menar bokstavligen, naturligtvis).

Detta har beskrivits i en dokumentär bok När Skåne försvann som fortfarande går att få tag på via bibliotek och antikvariat. Jag vet inte om jag vågar publicera foton från boken pga copyright, men den som har sett dessa bilder har nog svårt att tro att de är tagna från just Skåne.

Folk var isolerade i byar, på sina gårdar och i sina villor under lång tid. Äldre, sjuka och gravida hämtades med helikopter eftersom vägarna var fyllda av snö. Drivorna kunde vara flera meter höga där snön hade blåst samman. En del fick skottas fram ur sina hus. Många bilar som översnöats på vägarna tinade fram först på vårkanten. Liksom vägarna själva.

Trelleborg var en isolerad stad i flera dagar. Varken tåg eller bilar kom fram. Till slut gick en konvoj med bussar, lastbilar, personbilar. Den körde fast. 400 människor fick evakueras med helikopter från fordonen. Historierna är hur många som helst, och jag var mitt uppe i det eftersom jag bodde i Lund även på den tiden. 

Jag vill inte direkt ha det så igen, men det vore trevligt med åtminstone en halvmeter snö. Så jag kan ta fram mina skidor som står i källaren. Testa övernattning med tält. Nu kan jag bara läsa om hur andra gör och vara avundsjuk (ja, jag erkänner).

Ibland hoppas jag på att jag ska kunna lära mig det här med snöliv ordentligt, så som många friluftare i Norrland gör. Andra gånger undrar jag om det någonsin kommer att bli så.

Visst skulle jag kunna resa till snön och pröva på hur det är att finnas i den. Men jag är rädd att snön aldrig kommer att bli en del av min själ, på riktigt. Antagligen skulle den bara röra lite tillfälligt vid ytan.

Inte ens en vecka med tält, skidor och pulka skulle nog bli mer än ett tillfälligt smakprov för mig. Och jag som inte ens har kommit så långt. Jag vet inte ens om mina gamla Tegsnässkidor fortfarande är spänstiga nog att vara med på en sådan resa. Men det är ett mindre problem.

Men något litet skulle vara bättre än inget alls. Jag läser Fröken Smillas känsla för snö (som egentligen handlar om helt andra saker) och förundras över att det finns människor för vilka snön är ett helt naturligt element. Jag skulle vilja förstå vad det är som dessa människor fascineras av. Men jag är som sagt rädd att jag inte kommer att bli en sådan snövarelse. Inte ens om jag försökte.

Mina erfarenheter med snö blir mest de snömängder jag tampas med på mina (tidiga) sommarvandringar i fjällvärlden och vid fågelinventeringar. Det kan bli många och långa snöfält att gå över, som i somras i Sarek. Jag skulle behövt ett par skidor att trolla fram ur ryggsäcken ibland.

Det är otroligt vackert att se vintriga sommarlandskap när jag är i fjällen. Jag tycker väldigt mycket om dem. Men det är med blandade känslor jag verkligen ger mig ut i ett kilometerlångt fält av smältande snö. Hur vackert det än är så kommer man inte undan ansträngningen det innebär att passera det.  

Så någon sann snömänniska kommer jag väl aldrig att kunna bli. Inte ens om jag råkade hamna i fjällvärlden lite för tidigt, säg i mitten på maj. Jag skulle nog bara sätta mig på en sten och vänta på att snön smälter undan så mycket att man kan börja vandra igen.

Trots att jag egentligen inte vill vara sån.