Ibland infinner sig känslan av att stå inför ett äventyr. Det kan hända när som helst, till och med en grå arbetsvecka eller en vanlig dag. Men det är oftast när jag ger mig iväg till berg och fjäll som jag upplever den som starkast. Att sitta på tåget eller flyget (eller vad man nu åker med) och veta att nu, nu är jag på väg. Denna känsla vill jag vara rädd om, det är en värdefull tillgång för att kunna uppleva en resa på bästa möjliga sätt.

Åter till Sarek

I midsommar är det dags för fjällresa igen. När man beger sig till ett område som Sarek finns det alltid vissa osäkerhetsmoment. Äventyret kommer vare sig man har planerat för det eller inte. Denna gång kommer vi att vara en grupp på fem stycken. Förutom jag själv kommer min flitige följeslagare Anders vara med samt tre unga entusiaster från hans familj. Två av dem gjorde sin sarekpremiär för två år sedan, den tredje ska göra sin debut i år. För oss "gamlingar" är det en extra dimension i äventyret att få dela upplevelsen med människor som besöker Sarek för första gången.

Av olika skäl kommer denna resa starta så tidigt som vid midsommar, annars går inte sommarplaneringen ihop för vissa av oss i gruppen. Slutmålet kommer att bli Kvikkjokk, men var ska vi börja? Ritsem verkar osäkert (risk att båten inte börjat gå över sjön) så det blir troligen Suorva, alternativt Saltoluokta. Sedan planerar vi att gå fram till centrala Sarek vid Bielavallda (Pielaslätten) och hoppas att det ska gå utan problem. Sedan vill vi fortsätta fram till bron vid Skárjá. 

Vy från området nordväst om Bielavallda, in i Guohpervágge. I förgrunden syns deltalandet som bildas av Smájllájåhkås utlopp efter Skárjábron. I bakgrunden något till höger syns berget Guohper med sin mycket karaktäristiska topp.

Osäkerhetsmomenten vid Skárjá

Ett vattendrag som man måste passera mellan Bielavallda och Skárjá är den strida glaciärjokken Tjågnårisjågåsj. Tidigt på säsongen finns en snöbrygga som gör att det är enkelt att komma över.

Snöbryggan över Tjågnårisjågåsj, 27 juni 2012. Ungefär så här förväntar vi oss att den ska se ut i år också veckan efter midsommar. Tjock och stabil. Foto: Diana Ivanova.

Snöbryggan smälter under sommaren, brister och kan vara borta i augusti eller slutet på juli. Jokken kan då i allmänhet vadas vid kröken strax söder om fjällkartans utritade stig. Vattenfåran delar sig där tillfälligt i två fåror och böjer av till rakt sydlig kurs (syns bra på Google Earth). Om detta ställe upplevs alltför svårt får man gå ända ner till svämkäglan vid utflödet i Ráhpajåhkå. Utflödet är nog det ställe som är enklast att komma över vid, men det är ju en bit extra att gå dit ner.

Två jokkars utflöden i Ráhpajåhkå, den 10 juli 2011. I förgrunden (röd pil) Bielajåhkå. Denna jokk är nästan aldrig svår att vada där stigarna korsar den uppe på Bielavallda (i sina lugnare partier kan den dock vara rätt så djup och fin att bada i). Bakom skymtar utloppet av Tjågnårisjågåsj (blå pil). Fotot är taget från Sjielmágiedde med kameran riktad mot Skárjá.

Efter att vi passerat Tjågnårisjågåsj ställer vi in siktet på bron vid Skárjá. Det finns en mindre jokk till emellan (Máhtujågåsj) där det också med stor sannolikhet ligger en snöbrygga. Men när det gäller själva bron är det vid denna tid på säsongen - före månadsskiftet juni/juli - rena lotteriet!

Så här såg det ut 27 juni 2012. Skárjábron låg prydligt uppställd på andra sidan, och av helikopter fanns inte ett spår. Jag hade talat med länsstyrelsen på telefon två dagar tidigare. Då hade de sagt att de jobbade med broarna men att det blåsiga vädret och den dåliga sikten hade fördröjt utplaceringarna i hela fjällvärlden. Diana och jag behövde bron eftersom vi vår plan var att följa Ruohtesvágge norrut till Treparksmötet. Nu gick det bra den gången. På grund av rena vintervädret fanns en snöbrygga kvar över biflödet Mihkájåhkå. Den gick att använda. Men man ska inte räkna med att det alltid går så enkelt. Mihkájåhkå bör undvikas, den är mycket kraftig och kan vara livsfarlig att vada. Utan erfarenhet och en bra vadningslina ska man inte ens försöka.

En viktig detalj i Sarek: reservplan!

Kommer vi att mötas av scenariot med utebliven bro även detta år? Det vet vi inte. Vi vill förstås gärna komma över genom att använda bron, men skulle det bli stopp vid Skárjá har vi naturligtvis en reservplan: att vända söderut och gå mot Aktse. Kanske tar vi en titt på Tielmavadet och går över där om vattennivån tillåter, annars fortsätter vi på norra/östra sidan av Ráhpaädno och gör ett besök på Skierffe och det underbara Aktse. Därefter blir det Kungsleden mot Kvikkjokk.

Strandstigen utmed Ráhpaädno är underbart vacker. Den börjar en liten bit från Skårkistugan och går fram till Alep Vássjájågåsj. Detta foto är från 23 juni 2010 då Anders och jag gick den åt andra hållet. Berget bakom Anders är Låddebákte. Oalgásj (Ålkatj) skymtar bakom till vänster. Vid hög vattenföring i Ráhpaädno är dock strandstigen olämplig och man bör välja stigen inne i skogen.

Rapadalen mot norr, fotograferad från Skierffes topp, 21 juni 2010. En mer inbjudande och äventyrlig vy är svårt att tänka sig! Foto: Anders Gudmundsson.

Fjällets invånare

För mig är djurlivet och fåglarna också en viktig del av äventyret. Man kan aldrig förutse vilka djurmöten det kommer att bli. Älg, örn och jaktfalk kan man oftast räkna med, men att se järv, lo eller björn är sällsynta lyckträffar. Likaså flera av de sällsynta fjällfåglarna, som fjälluggla och nordsångare. Och kanske, kanske någon tillfällig fågelgäst som kommit långväga ifrån.

Skärsnäppan är en fågel jag ivrigt spanat efter i svenska fjällen. Det tog många år innan jag fick se den i Sarek. Detta foto är mitt första någonsin av den i Sverige. Luohttoláhko i Sarek, 1 augusti 2014.

Fotona tagna av undertecknad om inget annat anges.