Efter att ha inventerat fåglar nästan hela torsdagen i västra delen av Njoatsovagge var jag ändå inte färdig. Jag satte på nytt mobilen på väckning och planerade att göra fördigt det sista av inventeringen nästa morgon. Jag beräknade att det inte skulle ta mer än två och en halv timme. Därefter skulle jag hinna gå en hyfsat lång etapp av min hemväg.

Dag 7 (fredagen 28 juni)

Dagen började precis som den förra. Regn och blåst under natten som fortsatte hela morgonen. Nu vandrade dessutom dimmoln upp från dalen. Jag hoppades i det längsta att det skulle gå att göra färdigt fågelinventeringen och medan jag väntade förberedde jag packningen.

Jag testade kameran som hade krånglat dagen före. Nu var den helt omöjlig och vägrade acceptera det största minneskortet på 16 GB. Jag visste inte om kortet var förstört (men vid hemkomsten kunde min dator hitta alla fotona, annars hade jag inte haft något att visa här på bloggen efter Kamajokks NR). Jag fick snåla med det minneskort jag hade kvar.

Mitt på dagen var vädret fortfarande opålitligt. Kraftig blåst, dimma och ständiga regnskvättar. Inventeringen fick lämnas. Jag fick vara nöjd med det jag kunnat göra. Jag packade ihop och började gå upp till sjön Skiejákjávrásj.

Tjågnårisjávrásj. Fotot taget från sydöstra stranden. In mot Padjelanta lättade molntäcket men ovanför mig var det tjockare.

Mellan de små sjöarna i västligaste delen av Njoatsosvágge rinner inte mycket vatten. Jag gick mitt emellan Skiejákjávrásj och Tjågnårisjávrásj, sedan uppför sluttningen mot renstängslet. Jag var nu på väg mot sjön Vássjájávrátja.

Mellan renstängslet (som jag försiktigt tog mig under) och Vássjájávrátja höll jag mig på en nivå på omkring 1040 meter. Det var ganska kraftig motvind som drev upp dimma och moln från Tarradalen, men alltsammans gick förbi väster om mig.

Präststigen

Mellan Alkavare kapell och Kvikkjokk vandrade prästerna och kyrkfolket förr i tiden, och den väg de tog kallas för Präststigen. Resan tog tre dagar. Från kapellet började färden med roddbåt över Álggajávrre. Därefter gick man på västra sidan av Alep Sarvesjåhkå och Tjågnårisjåhkå, gissningsvis fram till vattendelaren där nu ett renstängsel tvärar över. Därefter rakt sydlig kurs mot Vássjájávrátja. Jag tänkte nu ansluta till denna stig, som jag ritat in på kartan med blå prickar (observera att jag har försökt att gissa hur de gick, jag garanterar inte att jag har helt rätt). Min egen väg är inritad med röda prickar.

Jag känner inte till om denna stig förr var rösad hela vägen, men det var inget jag räknade med och jag såg heller inga rösen i denna del. Jag ville finna en väg som verkade lämplig, och kanske fann jag den som kyrkfolket gick. Stigen är delvis beskriven, bland annat av Grundsten, men beskrivningen sträcker sig bara mellan Kvikkjokk och Tarreluoppalstugorna där den utgör en del av den så kallade Linnés väg. Mellan sluttningen ovanför Tarreluoppal och kapellet har jag inte funnit någon nutida beskrivning. Men det finns en äldre av Axel Hamberg i artikeln Alkavare Lappkapell. En kulturbild.

Hamberg anger i artikeln två lägerplatser där man övernattade. Den första (från Kvikkjokk räknat) låg nära Ruonas, och den andra måste ha legat nära sjön Vássjájávrátja. Han skriver: "Andra lägerplats togs under »gråberget Vassja» »vid en bäckstrand och källa, här är öppen utsikt»; ungefärliga läget återfinnes lätt på kartan."

Var kan den exakta positionenen för denna lägerplats ha funnits? Med »gråberget Vassja» avses naturligtvis Vássjábákte och/eller Vássjátjåhkkå (denna angivelse visar att stigen gick öster om sjön).  Man har att söka på kartan efter "en bäckstrand och källa", och på fjällkartan finner man att Vássjásluttningen ner till sjön är ett nästan tio kvadratkilometer stort område med bäckar!

Utmed sjön

När jag såg sjön hade jag att välja på att hålla höjd eller gå ner till den östra stranden. Jag valde det senare, av två skäl. Det ena var att terrängen var full av kullar där jag gick och det andra att jag ville ta mig en titt på fågellivet nära vattnet.

Nära stranden var marken blöt och myrliknande men inte värre än att mina kängor räckte till. Fågellivet var med tanke på höjden ganska rikt med silvertärna, mosnäppa, fjällabb, mm.

Foto: Sjön fotograferad från den östra stranden. Denna strand verkade vara bättre att följa än den västra där det fanns en långsträckt kulle med bitvis ganska lutande sluttning. Närmast stranden fanns stora områden med myr- och översilningsmarker vilka också är utritade på fjällkartan. Sådan terräng lockar fågelskådare men knappast kyrkvandrare. Man får förutsätta att de höll sig vid sidan av.

Foto: Några hundra meter uppströms utflödet i sjön finns stora områden med fina lägerplatser på gräsklädd mark. Som fjällkartan visar är det flera bäckar som går samman här. Frågan är om det är detta ställe Hamberg syftar på när han skriver "bäckstrand och källa". Men borde han då inte ha nämnt sjön eftersom den är såpass nära?

Fotot ovan visar bara en del av det stora område med gräsmark som finns ungefär där jag ritat en blå trekant i kartan. Här kan man tala om "bäckstrand" (många mindre och större bäckar förenas) och med tanke på att man på den tiden kunde vara ett stort sällskap med lastrenar tycker jag att platsen vore väl vald som lägerplats för kyrkresenärerna. Här finns frodigt gräs i massor för djuren att beta. Men självklart är det en gissning, så frågetecknet i kartan är nödvändigt. Alternativet, som jag ser det, skulle vara högre upp på Vássjás sluttning, men terrängen där är troligen kargare. Dessutom är det fullt av kullar och mindre raviner och därmed mer svårgånget. Den väg jag själv tog söder om sjön visade sig vara mycket vägvinnande och lättgången.

Efter sjön följde jag en grund bäckravin uppåt. Den ledde strax öster om en betydligt mindre sjö som ligger i en sänka på den långsträckta kullen söder om Vássjájávrátja. Denna lilla ravin var både lättgången och vacker. Fotot är taget på närmare 1000 meters höjd och den mindre sjön syns till vänster i bild. Vássjájávrátja är vattnet längre bort, till höger. Jag passerade flera mycket tilltalande tälplatser på väg hit. Inte stora men med läckra utsikter och med en köksbäck rinnande intill.

Det gick stadigt uppför och jag väntade på att få utsikt åt andra hållet, ner i Tarradalen. Till slut kom den också, landskapet öppnade sig åt sydväst och mängder av berg radade upp sig i fjärran. I varje fall var jag övertygad om det. Bergen var dessvärre skymda av moln.

Foto: Jag tältade på 1048 meters höjd vid ett litet vattendrag. Den vandringsstav som jag hittade i Njoatsosvágge blev en bra tvärslå för min torkställning. Jag gjorde omsorgfullt middag och slumrade ett par gånger på kvällen. Tyckte det var väldigt skönt att slippa sätta mobilen på väckning nästa morgon.

Om man går i motsatt riktning finns denna kulle som riktmärke när man ska ner i den grunda ravinen som annars kan vara lätt att missa. Kullen kallas 1082 på fjällkartan, och man ska passera nära intill och öster om (höger i bild, vid snöfältet). Ett annat bra landmärke i området är kullen Nuortap Gárránistjåhkkå, vars topp kan användas som kontroll att man håller rätt höjdnivå på Låptåtjåhkkås sluttning (syns ej på fotot, ligger hitom). Fotot taget följande dag.

Dagens etapp: ca 13,5 km.

Dag 8 (lördagen 29 juni)

Ingen brådska denna dag. Jag gräddade brödet som jag ställt på jäsning kvällen innan. Som pålägg letade jag fram smör samt ost från Lettland som jag fått av en god vän före avresan.

Sedan strosade jag vidare mot Låptåtjåhkkå och sjön Bajep Buojdes. Fotot nedan visar hur terrängen ser ut åt det hållet, med Låptåtjåhkkå som dominerande topp. Min plan var att forsätta i enlighet med Prästigen som härifrån sammanfaller helt med Linnés väg.

Någonstans i området där fotot är taget ska finnas en sten som kallas "Prestemansstenen". Kyrkfolket ska ha rastat vid denna sten, och det handlar väl då om en kortare rast och inte övernattning. Tyvärr glömde jag bort att spana efter denna sten så jag har inget foto på den.

Någon kilometer före Bajep Buojdes finns ytterligare ett landmärke, en avlång klippformation på 1000 meters höjd som Grundsten beskriver som "valformad". Den ska man passera öster om.

Terrängen består av underbart lättgången gräshed och det var en slående kontrast att vandra här jämfört med den långa vägen genom Njoatsosvágge. Det fanns liksom inget motstånd alls. Undet hela tiden låg Tarradalen och Padjelanta utbredd nedanför mig. Oändligt vackert. 

Foto: Rosenrot och vide vid sjön Buojdes.

Foto: Nordvästra delen av Buojdes. Sluttningen utmed sjön var bitvis lite ojämn men inga större svårigheter att ta sig fram.

Foto: Utsikt mot toppen Tjuollda 1442. Den lilla gröna kullen i förgrunden är en lustig foreteelse som jag stötte på många av i Ruohtesvágge förra året. Troligen har den varit en mångårig boplats för fjällabb och kanske även fjälluggla. Gödslingen från bytesrester och spillning har befrämjat växtligheten på toppen.

Vid östra änden av sjön korsade jag Buojdesjåhkå som rinner ut där. Övergången var enkel, och sedan genade jag uppför sluttningen in i den grunda ravin som leder upp till en namnlös sjö på ca 960 meters höjd.

Foto: Röse på väg uppför sluttningen vid Buojdes sydöstra del.

Foto: Den lilla sjön vid ravinens slut. Sjöns bortre ände slutar vid en tröskel där vattnet rinner ut. Vattnet i bakgrunden tillhör Buojdes som ligger 120 meter lägre.

Efter den lilla sjön blev det en obetydlig nedgång till den ganska flacka delen av Slihtavágge. Jag fortsatte upp i det grunda passet väster om Ruonas där jag hittade en lägerplats med utsikt ner i Ruonasvágge.

Foto: Lägerplatsen med vid utsikt över delar av Tjuolldadalen och Pårekslätten. Här fanns en del mygg, särskilt på kvällen, men det behövdes inte mycket för att hålla dem ifrån sig. Jag åt kvällsmat ute och stortrivdes. Tyckte att jag inte saknade någonting i hela världen.

Dagens etapp: ca 13 km

Dag 9 (söndagen 30 juni)

Även denna morgon tog jag god tid på mig. Kanske var det strapatserna under första delen av min resa som tog ut sin rätt. Å andra sidan fanns det inget som helst skäl att jäkta. Inspirerad - kanhända - av att gå på Prästigen tog jag fram ett Nya Testamente och läste om apostlarnas  resor vilka även de var märkliga och minnesvärda. Fast på andra sätt än min egen.

Fortsättningen på vandringen ledde ner i Ruonasvágge som är vid och grund och innehåller många bra lägerplatser. Själva Ruonas är fint att titta på men dalen var full av små sandkullar och jag tyckte inte den var särskilt intressant. Det var en gryta där utsikten åt de flesta håll försvann.

Det gick sedan upp igen, en lång sluttning mot Vállevágge. Den var blockig långa sträckor och det var 300 höjdmeter som skulle avverkas.

Foto av Ruonas. Denna bäck rinner ner i Ruonasgårsså och är den vattenrikaste fåran in i jokken.

Isranunkel på sluttningen.

Jag nådde mynningen till Vállevárre som är mycket karg, grå och stenig. Här blev jag förvånad över att hitta ett stenröse med bönevimplar. Det kändes som jag var tillbaka i Nepal. Kanske har det hänt något här, jag vet inte.

Det började bli dags för lunch och jag tänkte ordna detta vid ett rastställe som Bandersson har beskrivit. Raststället är en grön plätt som ligger någon kilometer före den ö som är utritad på fjällkartan i övre delen av Vállevágge.

Foto av mitt lunchställe, den gröna gräsmarken i förgrunden till vänster. Längre bort, till höger i bild, ligger en liten ö mitt i jokken. Ett märkligt ställe för en ö. Det var djupt vatten runt den, jag hade nog inte klarat ta mig ut till den med kängorna på. Observera att det är inte den ön som är utritad på fjällkartan. Den ligger ytterligare ca en kilometer nedströms och är större.

Efter en lång vandring i Vállevágge kom jag ut på Vallespikens sluttning. Först skråvandring och sedan med utsikt söderut, över själva Vállevárre (ovan). Innan utsikten visar sig tycker man att man går och går i all oändlighet. Det är långa avstånd här. Men det är lättvandrat och mycket behagligt. Vállevárre med sin flacka, något bulliga, form är väldigt stor när man ska förflytta sig över den.

Lägerplats vid den översta sjön på Vállevárre. Trots det vackra vädret på kvällen blev det regn på natten. Vinden vände 180 grader och det drev upp moln från Kvikkjokkshållet.

Dagens etapp: ca 16 km.

Dag 10 (måndagen 1 juli)

Det var gott om fåglar i området. Under vandringen mot Prinskullen såg jag bland annat småspov, fjällpipare och en dalripsfamilj. Vädret var ostadigt, regn och dimma dominerade.

Foto: Prinskullen i mulet väder.

När jag närmade mig Prinskullen såg jag att det fanns folk uppe på toppen. Jag hade varit ute i närmare 9 dygn, och dessa vandrare var de första människor jag sett sedan söndag förmiddag för 8 dygn sedan. Jag gick ditupp och pratade med en stund med dem. De var från Belgien och hade åkt båtskjuts över Kamajokk.

Jag ringde Björn Sarstad och avtalade båtskjuts en och en halv timme senare. Sedan påbörjade jag nedstigningen genom skogen. Det kom regn i omgångar och myggen surrade omkring mig. Så avslutades min ensamvandring på samma sätt som den hade börjat. Med granskog, duggregn, svett och många mygg.

Foto från övre delen av stigen ned från Prinskullen. Jag stannade en stund och svalkade mig medan jag viftade bort mygg med regnjackan. Regnet hade gjort färgprakten fantastisk. I skogen myllrade fågellivet och på stigen framför mig dök plötsligt en järpe upp. Längre ner i skogen tjattrade en liten flock bändelkorsnabbar medan de åt ur kottarna från några tallar.

Björn kom med båten och häntade mig. Med fanns också Andreas, en ung man från Schweiz, samt  tre turister från Sydkorea som skulle lämnas av vid södra delen av Kungsleden. Björn fick sedan reda på att de saknade karta över leden, de hade bara en guidebok. Han oroade sig mycket för hur de skulle reda ut fortsättningen, särskilt med tanke på att det regnade ofta och myggen var besvärliga. De skulle övernatta i vindskyddet vid leden och jag tror att han tittade till dem senare samma dag för att prata med dem och höra hur det gick. Inte hans ansvar kan man tycka, men hur ska man ta hand om människor som kommer till fjällvärlden och inte är tillräckligt förberedda?

Foto från Kvikkjokksdeltat.

Dagens etapp: ca 10 km.

En vilodag i Kvikkjokk

Jag såg fram emot vila och avkoppling på fjällstationen. Färden hade varit storartad och jag var naturligtvis väldigt glad för det. Visserligen hade jag förkortat den med en dag jämfört med min ursprungliga plan. Det var fågellivet i Kvikkjokk som lockade och ryktet om en sjungande nordsångare som jag blivit meddelad samma kväll jag påbörjade vandringen (den hördes dock inte därefter, och jag lyckades inte hitta den efter min ankomst heller).

Den följande dagen präglades av oupphörligt regn, och det blev inte mycket till uteliv. Jag tillbringade tiden med att fördjupa mig i fjällstationens bibliotek (som tyvärr sett bättre dagar och borde rustas upp) och att prata med några av gästerna som anlände under dagen. Jag pratade också mycket med Andreas som var ute på en årslång resa i Norden och i världen för att uppleva naturen. Han verkade mycket kunnig och kompetent ifråga om friluftsliv. Han försörjde sig genom att ta småjobb och genom att hoppas på människors välvilja.

Nästa dag var det uppbrott igen. Jag steg på bussen och anträdde färden hem, många upplevelser och minnen rikare. Jag hade också upplevt hur det är att vara själv i över en vecka. Det hade varit enklare än jag befarat. Jag hade haft sysselsättning i både tanke och handling hela tiden och inte känt någon allvarlig saknad efter någon att prata med.