Det var nu den 5:e dagen av min ensamvandring och jag vaknade upp vid min tältplats som låg sydost om Goabrekbákte och ca 300 SSV om punkt 638 (som är en ö i Njoatsosjåhkå). Från början hade jag tänkt att tälta vid stranden invid denna punkt, eftersom jokken bildar en stor och förträfflig badpool just där. Men nu var det för mycket vatten för att jag skulle våga bada i jokken så på morgonen blev det en betydligt mindre spektakulär avtvagning vid strandkanten istället. Jag såg också att stranden var full av vide. Det hade varit enklare att hitta lägerplats vid poolen på västra sidan av Njoatsosjåhkå.

Foto på "badpoolen" vid punkt 638 (ön skymtar bakom buskarna, sandstranden i mitten ligger på den). Njoatsosjåhkå bildar ett lågt vattenfall som syns till höger i bild.

Det var väldigt skönt att slippa myggen. Vinden var nordlig precis som under föregående kväll och varenda blodsugare sveptes bort. Jag testade mobiltäckningen på toppen av kullen. Det var inte helt stabilt, men jag kunde ringa upp min säkerhetsansvarige och prata med honom en stund. Skickade även iväg några sms till olika personer. Därefter stängde jag av telefonen eftersom det inte skulle finnas täckning förrän jag närmade mig Kvikkjokk igen. En märklig känsla att kunna ringa från en punkt så här långt inne i fjällvärlden.

Den nedre stigen

Planen för denna dag var att följa nära Njoatsosjåhkå och vada alla tillflöden från öster så nära jokken som möjligt. Det visade sig inte vara helt lätt, vare sig i början eller senare. Fram mot punkt 638 fanns stora områden med videsnår, och det var bara att hålla sig en bit från jokkstranden. Jag följde först en älgstig genom snåren men rätt som det var hamnade jag på något som såg ut som en vältrampad vandrarstig. Denna var relativt nära jokkstranden, och kan inte ha varit den stig jag vanligtvis gått och som håller ungefär nivån 680 meter (den stigen passerar naturligt renvaktarstugan vid Ruopsokjåhkå).

Foto: När jag kommet en bit uppströms Njoatsosjåhkå vände jag mig om och tog detta foto på ön som utgör punkt 638.

Foto: den nedre stigen. En bit fram förenar sig den sammanflutna jokken Bálgatjåhkå/Skajdasjjåhkå (högra vattenfåran) med Njoatsosjåhkå (den vänstra fåran). Till vänster i bild reser sig Goabrekbákte. I bakgrundens mitt Tsähkkok, med Bulkas till hälften dolt i molnen.

Min känsla av att ha hamnat på en lägre stig styrktes ytterligare då den ledde ner till stranden och följde den en bit. Därefter försvann den på nytt in i partier av videsnår. De bägge småjokkarna från Loametjåhkkå som rinner nära varandra passerade jag utan problem nere i videsnåren (om man följer den högre stigen kan man tidvis ha problem med en av dem som bildar en smal men djup kanal uppe i skogen).

När jag kommit så här långt gick jag nästan rakt på en vandrarstav av aluminium som stod för sig själv bland videbuskarna. Kan ha varit från förra året. Bortglömd? Lämnad med flit? Jag vet inte. Jag tog den med mig.

Foto: övre Njoatsosvágge visade sig mer och mer. I mitten den låga, gröna bergsknalle som Axel Hamberg kallade Jamikvaratj.

Nu leddes jag ner utmed stranden av Bálgatjåhkå/Skajdasjjåhkå. Efter att de två flutit samman har den en vindlande fåra nere i videlandet. Vanligtvis vadar man den innan denna vindling, dvs strax efter att de två förenat sig. Jag ville vada den längre ner. Jag fann ett lämpligt ställe och tog mig över. Jokken var ganska bred och vattenrik men oproblematisk. För säkerhets skull klafsade jag i vattenfyllda kängor ytterligare några hundra meter för att vara helt säker på att jag inte behövde vada någon mer fåra. Sedan klädde jag om.

Foto: mitt vadställe över Bálgatjåhkå. Just här gick stigen utmed jokken en kort bit så jag fick en behaglig strandpromenad.

Hambergs vadställe

Framför mig hade jag nu det lilla berget Jamikvaratj (på den moderna fjällkartan har den inget namn). Nästa uppgift var att ta mig till Njoatsosjåhkå precis söder om denna kulle för att inspektera det vadställe som finns där och som är omnämnt av Hamberg. Terrängen består mest av torr gräsmark med större eller mindre partier av lågvuxet vide. Det var enklare att ta sig fram här än vad man skulle kunna tro. Tältplatser fanns det gott om. Men någon stig kunde jag inte längre finna.

Foto: Jamikvaratj framför mig. Terrängen är närmast pastoral, och det är mestadels lätt att ta sig fram. Dalens vidd ger en underbar frihetskänsla, och man är omgiven av fascinerande sluttningar på bägge sidor. När det gäller tältplatser är det bara att välja och vraka, men det ser slarvigt ut med rullarna av renstängsel som blivit kvarlämnade här. Kan man få be om städning?

Foto: Det ställe som jag är övertygad om är Hambergs vadställe. Jokken kommer forsande ur en liten kanjon och gör en ganska tvär krök. I denna krök sprids en stor del av vattnet ut så att man får ett brett vadställe. För tillfället var det dock tveksamt om det skulle gå att komma över, men så var ju också vattenmängden ovanligt stor. När Anders Gudmundsson och jag passerade här i höstas var det mindre vatten och det hade gått utmärkt att vada. Platsen är lätt att hitta med t ex Google Earth.

Foto av samma vadställe, taget från toppen av Jamikvaratj och med kameran riktad nedströms (mot sydöst). Det är nog inte så många vandrare som gör sig omaket att stiga upp hit, men utsikten är värd det.

Foto: På toppen av Jamikvaratj står en stor flat sten som ett slags segel.

Vadet över Louhttojåhkå

Från Jamikvaratj kunde jag även inspektera Louhttojåhkå som ju är den jokk som brukar erbjuda de största problemen för dem som tar vägen över Sähkok och renvaktarstugan för att komma till övre Njoatsosvágge. Anders och jag har tidigare vid två tillfällen vadat Louhttojåhkå högre upp i videlandet så det skulle bli intressant att se hur den såg ut här nere vid sammanflödet med Njoatsosjåhkå.

Som fjällkartan visar rinner en gren av Luohttojåhkå  i en krok utmed norra sidan av Jamikvaratj. Denna fåra är den smala bäcken längst till höger på fotot. Det finns även en fåra längre upp, och man skymtar den nätt och jämnt. Fåran diagonalt från mitten och till nedre vänstra hörnet är Njoatsosjåhkå.

Fåran utmed Jamikvaratj visade sig vara djupare än mina kängskaft så den krävde omklädning. Själva vadet, som jag gjorde några meter innan sammanflödet med Njoatsosjåhkå, gick utan problem i knappt knähögt vatten. Strömmen var måttligt stark och bottnen var jämn och fin.

Eftersom det fanns minst en fåra till så klädde jag inte om utan gick några hundra meter framåt i skvalpande kängor. Bitvis var buskarna täta och jag fick gå små omvägar om snår och smådiken. Men jag kom fram till nästa fåra, även den vid sammaflödet med Njoatsosjåhkå. Detta var en liten bijokk. Vadet var enkelt.

Men det fanns kanske ytterligare en gren av jokken? Jag gick vidare och hann inte långt förrän jag stod vid den tredje bäcken. Nu stod det klart att det var framförallt här som Louttojåhkås vatten fanns. Det var full fart med grått glaciärvatten i denna fåra som var både bredare, djupare och mer lutande än de bägge andra fårorna. Det var också denna fåra som innehöll det allra mesta av hela Njoatsosjåhkås vatten. Övre Njoatsosjåhkå (som kommer uppifrån sjöarna) var vid detta tillfälle liten i jämförelse.

Skulle det gå att komma över? Jag mindes juni 2009 då Anders och jag uppfrån en platå uppe på Loametjåhkkås sluttning i kikare sett vandrare ge upp och vända just här. Jag kunde naturligtvis inte veta hur mycket vatten det var den gången, men nu var strömmen så stark så att om man föll skulle man med full fart dras med. Efter ovarsam behandling mot alla stenar skulle man slutligen hamna i kanjonen vid Hambergs vadställe. Och den framtidsutsikten var ju inte särskilt tilltalande.

Jag beslöt att göra ett försök och vända om det inte gick. Djupet var större än vid den första fåran och strömmen mycket starkare. Framför allt under några kritiska meter mitt i fåran, där jag fick koncentrera mig ordentligt och inte slarva med balansen. Som vid Standárjåhkå två dagar före var det bara snett motströms som fungerade (går man medströms kan man inte kontrollera sina rörelser alls lika bra). Om man är flera personer skulle man med fördel kunna använda en vadarlina som säkring för på att det sättet öka känslan av trygghet.

Därmed visste jag att alla besvärliga vad var avklarade för denna dag. Jag kunde i lugn och ro klä om och laga till en något försenad lunch. Detta blev på en gräsplätt ganska nära det som Björn Andersson på sin blogg här på Utsidan kallar Ett litet hjärta i Sarek. Jag njöt av det härliga vädret, den trivsamma naturen och - naturligtvis - frånvaron av mygg.

Mot Njoatsos-sjöarna

Jag fortsatte sedan uppför den måttligt lutande sluttningen och siktade till höger om kulle 805. Där tänkte jag komma på den stig som letar sig fram till Lulep Njoatsosjávrre. Det var inga problem att hamna på stigen. Eller finns det kanske flera parallella? I vilket fall tror jag inte det spelar någon roll, man kommer fram dit man vill ändå.

Terrängen här var lätt att gå på i jämförelse med de videpartier jag forcerat tidigare under dagen. Jag nådde Lulep-sjön strax efter kl. 18.

Foto: Renflyttningsleden går utefter norra sidan av Njoatsos-sjöarna. Här är det flerfiligt utefter Lulep-sjön. Vandrare, välj din stig!

Nu var det dags att tänka till. Jag hade haft full sysselsättning hela dagen och inte haft tid att fundera ut en plan för hur långt jag skulle gå på kvällen. Egentligen var det dags att slå läger så fort som jag hittade en lämplig plats. Men det kändes inte helt tillfredsställande. Jag hade ju en fågelinventering att göra väster om Alepsjön, och den inventeringen visste jag skulle ta en hel dag. Vandringen genom barrurskogen hade tagit längre tid än jag räknat med, så jag låg efter med minst en halv dag. Och nu var jag bara några timmar från inventeringsplatsen. Om jag slog läger genast skulle jag inte kunna göra inventeringen förrän dagen efter morgondagen. Kommen så långt i mina funderingar blev jag avbruten av en ung älg nere vid stranden.

Älgen passerade hur lugnt som helst något hundratal meter från mig. Jag trodde inte att den hade sett mig och vågade inte byta objektiv på kameran. Fotona är tagna med normalzoom.

Det gick upp för mig att älgen nog var medveten om min närvaro. Men den brydde sig inte utan började lugnt beta av gräset. Och då var det för sent att rota upp teleobjektivet. Det gjorde ju inte så mycket. Mötet med djuret fick bli viktigare än dokumentationen.

När älgen passerat hade det gått en liten stund och jag tänkte att det bästa var ändå att leta upp en lägerplats. Men marken var inte bra vid västra änden av Lulep-sjön. Följden blev att jag trots allt vandrade vidare mot Alep-sjön.

Foto: Kvällsljus över Gasska-sjön.

Det blev en underbar vandring i kvällsljus förbi Njoatsos-sjöarna. Jag var mycket trött när jag kom fram. Vinden var ganska kraftig från nordväst, och jag slog läger med öppningen i lä, dvs vänd ner mot Alep-sjön. Det innebar att jag från min tältöppning hade utsikt ner i Njoatsosvágge. En obeskrivligt skön syn.

Njoatsosvágge och Alep Njoatsosjávrre i kvällsljus.

Innan jag avslutade dagen hade jag några tekniska problem. Fågelinventeringen skulle börja tidigt. Mobilens batteri sattes in, och naturligtvis hade telefonen tappat tiden. Jag fick mata in för hand. Men då visade sig att min trofasta armbandsklocka hade stannat. Nu var kameran sista utvägen. Men när jag startade den vägrade den helt och meddelade "minneskortsfel". Som väl var blev den på gott humör strax och kunde ge mig aktuell tid. Puh!

Dagens etapp: ca 15,5 km.

Dag 6 (torsdagen 27 juni)

Mobilen ringde halv fem och jag märkte genast att något var fel. Det var kraftig blåst och det regnade. Vinden var minst lika kraftig som på kvällen, men hade vänt 180 grader och slog rakt på tältöppningen. Men det var ingen fara, tältet skulle kunna klara det. Jag gick ut och spände linorna och stramade upp tältet. Sedan var det bara att ställa om klockan, sova en stund till och hoppas på bättre väder.

Först framåt niotiden började det märkas en viss förbättring. Jag tog mig upp och gjorde frukost. Kom iväg vid 12-tiden. Sent, men bättre än inget alls. Det sjöng snösparvar och stenskvättor och ängspiplärkor.

En viktig detalj med denna inventering var den överenskommelse jag gjort med Anders. Jag hade lovat att inte ge mig ut på de farligaste branterna på inventeringsrutten. Det gjorde jag inte heller. Men på drygt 1500 meters höjd på Tjågnåristjåhkkå fann jag att jag hamnat i andra branter som var nästan lika illa. Så där klängde jag mig fast med alla fyra och undrade hur i all världen detta hade gått till. Jag kom till slut ner i ett stycke men det hade tagit mig hela dagen. Och jag hade den sista sträckan kvar som lyckligtvis var enkel och passerade nära min tältplats. Jag var så trött att jag beslöt att stiga upp tidigt och göra den nästa morgon.

Innan jag gick och la mig vände jag tältet för att inte ha vinden rakt in i öppningen. Det kändes vilsamt att kunna sova två nätter på samma plats. En ringtrast sjöng medan jag lagade kvällsmat och jag mådde gott.

Nedan några foton från denna dags inventeringsrunda.

Fotot ovan är taget från sluttningen av Skiejekvárásj.

De tre små sjöarna i västra mynningen av Njoatsosvágge. Fotograferade från Tjågnåristjåhkkå. I bakgrunden breder det ljuvliga Padjelanta ut sig.

Ovan: Alep Sarvesjåhkå ringlar mot Álggajávrre. Det lilla berget i mitten är Nuortap Rissávárre och hitom den - någonstans - finns den så kallade otillgänglighetspunkten. Den punkt i Sverige som är mest avlägsen från farbara vägar. Längst upp till vänster Álátjåhkkå. Fotograferat från Tjågnåristjåhkkå.