Omställningen
För mig är de första dagarna av en fjälltur omtumlande, nästan förvirrande. Orsaken är kontrasten med tillvaron därhemma, den som jag nyss har lämnat. Fatta mig rätt: Det är inte så att jag inte vet vad jag håller på med. Utan snarare ett behov av att anpassa mig till den nya situationen (som samtidigt, på grund av många fjällfärder, är välbekant). Hantera de starka intryck som sinnena utsätts för. Och den mentala omställning som detta medför.
Efter en vecka i någon avlägsen ödemark har sinnet och tankarna grundligt blivit rensade från vardagsintrycken hemifrån. När jag var yngre var detta en blandad upplevelse, inte enbart positiv. Saknaden efter vännerna, familjen och intressena kunde kännas svår. Numera gör det mig inte särskilt mycket. Jag vet ju att jag snart kommer återvända. Så jag välkomnar den inverkan naturen har på mig. Mycket oviktigt skalas bort. Det väsentliga framträder.
Att gå ensam – eller i sällskap
Ibland möter man andra vandrare, även i öde trakter. En del av dessa har valt att färdas helt ensamma. Man ska inte utan vidare anta att de har behov av sällskap eller att prata. Inte ens om de har varit ute lång tid. En del av dem har kanske det behovet. Andra nickar bara när man passerar, nästan omärkligt, och vill inte avbryta naturupplevelsen. Jag förstår bägge sorterna. Jag har lite av varje i mig.
Att under flera dagar, eller längre, gå ensam i en storslagen natur är en mycket kraftfull upplevelse. Jag gör det sällan, jag har för det mesta vänner med på färden. Men det har hänt.
När man inte har någon annan att dela intrycken med vänds tankarna inåt. För mig leder detta till ett starkt mentalt tryck som får mig att hålla långa inre monologer om vad jag ser och upplever. Än för den ene, än för den andre fiktiva åhöraren. Dessa monologer fyller kanske ett psykologiskt behov, men jag ser dem som ganska improduktiva. Hellre stannar jag en stund och skriver ner de viktigaste intrycken dagboken. Tar några foton. På så sätt lättar trycket en stund. Efter en stund återkommer det.
Den inre resan kan också göras när man har vandringssällskap. Stunderna på egen hand blir visserligen inte lika många, och heller inte så långa. Men intrycken av fjällnaturen är starka och tränger igenom. Stundtals blir det naturligt att spara på pratet och ta tillvara möjligheten att bara ta emot intryck. Konversationen begränsas och blir sparsam. Pratar man så handlar det ofta om bästa vägval eller att göra de andra uppmärksamma på vad som händer i omgivningen.
Men ibland blir samtalen med färdkamraterna längre. Naturliga tillfällen kommer ofta under pauser i vandringen, under måltider och när man sitter i skymningen utanför tältet. Det är många saker som avhandlas, från små praktiska detaljer till större frågor, om exempelvis barnuppfostran och relationerna till de närmaste. Om livets mening. Och om drömmar man vill förverkliga. Jag är väldigt tacksam för många sådana samtal jag har haft med goda färdkamrater. De är bland de finaste samtal jag har haft överhuvudtaget.
Underhållning och sysselsättning
En del människor har romaner eller sällskapsspel med sig som sysselsättning på fjällturen. Själv har jag aldrig upplevt behovet av något sådant. Kikare, kamera, fjällkarta och anteckningsbok räcker mer än väl till att fylla mitt behov av sysselsättning. En promenad i omgivningarna ger mycket. Eller att bara sitta lutad mot en sten. Betrakta landskapet och låta tankarna vandra som de vill.
Kontakten med t ex ett storslaget fjällandskap föder också – förhoppningsvis – ödmjukhet. Rent fysiskt är en människa mycket obetydlig i det väldiga landskapet. Närheten till bergväggarna, vildskogen eller glaciärerna manar till prövning – och omprövning. Det får i varje fall mig att fundera över min egen plats i tillvaron, vad jag vill med mitt liv och vad jag drömmer om.
Gäst för en kort stund
Fjälltrakternas bergsmassiv och dalgångar har formats under närmast ofattbara tidsrymder. Här har djuren sökt sin föda, hävdat revir och förökat sig. Med tiden har människor anlänt, slagit läger eller bara passerat. I många generationer. Ur bergens tidsperspektiv har dock människans besök varat bara några ögonblick.
Nu är det alltså jag som står här. Och snart kommer också jag att vara borta.
Det är svårt att hålla undan frågorna. De om liv, död och mening. Vill de komma så får de. Inte för att man i första hand ska få svar på dem. För det sker mycket sällan. Men frågorna finns där. Varifrån kommer jag? Vart är jag på väg?
I den gamla keltiska kyrkan talade man om att vissa platser i naturen hade ”tunna väggar”. Det var oftast platser i öde trakter dit man sökte sig för att få vara ensam med sina tankar. Där var det på något sätt nära till en annan verklighet. Nuförtiden är det inte många som tänker så. Men jag har varit på platser i fjällvärlden där jag upplevt att det finns dessa tunna väggar. Där blir man exponerad, inte fysiskt utan själsligt. Får några ögonblicks beröring med en värld som är större än till och med den vidsträckta naturen.
Sådana upplevelser kan man i sällsynta ögonblick även få göra hemmavid.
Att återvända
Jag skulle göra mig bättre än vad jag är om jag påstod att jag aldrig längtar hem under en fjälltur. För det händer. De första tankarna om detta kan dyka upp redan efter några dagar. Så tidigt är de lätta att avvisa. Efter en eller två veckor kommer de med större kraft. Och då har man hunnit få en viss mättnad. Det går ju inte att ta in hur mycket intryck som helst. Och har man utstått rejäla strapatser är det onekligen lockande med fjällstationens bekvämlighet.
Även om en och annan dag på fjället kan kännas som om den kröp fram så kommer den sista dagen fortare än man tänkt sig. Nu måste man vara beredd på omställning igen. För mig är den svåraste omställningen att ta emot nyheterna om vad om hänt i min familj och i den närmaste vänkretsen medan jag varit borta.
Det händer så mycket under en tvåveckors period. När man närmar sig bebodda trakter och telefonkontakten upprättas får man ett koncentrat av de viktigaste händelserna från yttervärlden. Vilket innefattar information om de allvarligaste ”katastroferna”. Demolerad bil, brutet ben, föräldrar på sjukhus, nerbrunnet hus. Listan kan göras lång på händelser som jag och mina följeslagare fått vetskap om när vi fått kontakt med hemmet. Övergången till vardagstillvaron kan kännas brutal. Man kastas från den fridsamma fjälltillvaron till vardagens myller av komplikationer.
Som väl är raderas inte intrycken från en långtur i fjällvärlden så lätt. Man må vara mätt på upplevelser redan flera dagar före ankomsten till fjällstationen, men det är ytligt. Intrycken finns förvarade i djupet av minnenas hav. Under de närmaste dagarna, veckorna och månaderna kommer de med stor säkerhet att dyka upp. Med kraft och intensitet, och inte alltid när man väntar sig det.
Efter en vecka vill jag oftast åka upp igen. Om det bara hade varit möjligt.
Exakt så! Jag är inte ett dugg religiöst lagd, men jag föreställer mig att känslan liknar en religiös upplevelse. Samma känsla kan jag någon enstaka gång uppleva också i andra sammanhang: När jag har turen att möta en människa som lyckas vända upp och ner, ut och in, bak och fram på mitt sätt att se på saker och ting. Någon som får livet att bli lite "större".
Religiösa människor går i kyrkor för att söka lugn och ro/sinnesfrid, inget fel med det. Upp till var och en vad man vill tro/inte tro på.
Själv återvänder/uppsöker jag hellre "vildmark/natur" för att försöka uppleva detta lugn och ro/sinnesfrid. Jag är inte religiös i den meningen men tror/VET att "vildmark/natur" har en mycket positiv inverkan på mitt själsliv. På mig har den också något tröstande över sig, att allt kommer ordna sig effekt. Svårt att förklara men säkert någon slags bearbetning av sorg/glädje....över livet i stort.
Intressant också att du använder ordet "tröstande". Jag håller med till hundra procent. Vanligtvis tänker vi att det måste finnas en människa närvarande för att kunna ge tröst. Men det kan också - ibland - på något förunderligt sätt inträffa genom att vara i naturen.
När det gäller kyrkan så anser somliga att svenska folket i stor utsträckning väljer naturen istället för kyrka och församling för att söka ro och sinnesfrid. Mer än vad man gör i de flesta andra länder. Det ligger säkert något i det, men något egentligt motsatsförhållande är det ju inte. Snarast kompletterar de bägge platserna varandra. Så ser i varje fall jag på det.
Och det här med fysisk kontakt, visst är det så. Man känner i hela sin varelse att man har närkontakt med verkligheten. Det tror jag också är väldigt viktigt. Vi behöver det, och kanske särskilt i vår tid när kroppsarbete blivit alltmer sällsynt. När man upplever med hela kroppen är det lättare att uppleva med sitt inre. Det är vad jag märker när jag går på en rejäl fjälltur.
Mindfulness, som du nämner, har blivit mycket omtalat. Jag kan inte så mycket om det men tror att jag fattat vissa huvudtankar. (En av mina bröder skriver för övrigt böcker om det, så jag får förkovra mig hos honom ;-) Visst är det bättre att vara mentalt närvarande i det som händer än att ha tankarna på helt annat håll. Fjällnaturens dramatik hjälper oss att vara närvarande.
Jag kopierade texten och la den i min friluftsmapp. Ska ta fram den och läsa fler gånger.