Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 70-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.

I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig också, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitets räkning. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). De senaste åren har jag undersökt Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar har också resulterat i en bok som nu är utgiven och finns att köpa.

Under det senaste decenniet har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycks ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!

Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.

När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).

Användarnamn: fowwe

Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

Länkar:

En fjälltur är även en inre resa

Omställningen

För mig är de första dagarna av en fjälltur omtumlande, nästan förvirrande. Orsaken är kontrasten med tillvaron därhemma, den som jag nyss har lämnat. Fatta mig rätt: Det är inte så att jag inte vet vad jag håller på med. Utan snarare ett behov av att anpassa mig till den nya situationen (som samtidigt, på grund av många fjällfärder, är välbekant). Hantera de starka intryck som sinnena utsätts för. Och den mentala omställning som detta medför.

Efter en vecka i någon avlägsen ödemark har sinnet och tankarna grundligt blivit rensade från vardagsintrycken hemifrån. När jag var yngre var detta en blandad upplevelse, inte enbart positiv. Saknaden efter vännerna, familjen och intressena kunde kännas svår. Numera gör det mig inte särskilt mycket. Jag vet ju att jag snart kommer återvända. Så jag välkomnar den inverkan naturen har på mig. Mycket oviktigt skalas bort. Det väsentliga framträder.

Att gå ensam – eller i sällskap

Ibland möter man andra vandrare, även i öde trakter. En del av dessa har valt att färdas helt ensamma. Man ska inte utan vidare anta att de har behov av sällskap eller att prata. Inte ens om de har varit ute lång tid. En del av dem har kanske det behovet. Andra nickar bara när man passerar, nästan omärkligt, och vill inte avbryta naturupplevelsen. Jag förstår bägge sorterna. Jag har lite av varje i mig.

Att under flera dagar, eller längre, gå ensam i en storslagen natur är en mycket kraftfull upplevelse. Jag gör det sällan, jag har för det mesta vänner med på färden. Men det har hänt.

När man inte har någon annan att dela intrycken med vänds tankarna inåt. För mig leder detta till ett starkt mentalt tryck som får mig att hålla långa inre monologer om vad jag ser och upplever. Än för den ene, än för den andre fiktiva åhöraren. Dessa monologer fyller kanske ett psykologiskt behov, men jag ser dem som ganska improduktiva. Hellre stannar jag en stund och skriver ner de viktigaste intrycken dagboken. Tar några foton. På så sätt lättar trycket en stund. Efter en stund återkommer det.

Den inre resan kan också göras när man har vandringssällskap. Stunderna på egen hand blir visserligen inte lika många, och heller inte så långa. Men intrycken av fjällnaturen är starka och tränger igenom. Stundtals blir det naturligt att spara på pratet och ta tillvara möjligheten att bara ta emot intryck. Konversationen begränsas och blir sparsam. Pratar man så handlar det ofta om bästa vägval eller att göra de andra uppmärksamma på vad som händer i omgivningen.

Men ibland blir samtalen med färdkamraterna längre. Naturliga tillfällen kommer ofta under pauser i vandringen, under måltider och när man sitter i skymningen utanför tältet. Det är många saker som avhandlas, från små praktiska detaljer till större frågor, om exempelvis barnuppfostran och relationerna till de närmaste. Om livets mening. Och om drömmar man vill förverkliga. Jag är väldigt tacksam för många sådana samtal jag har haft med goda färdkamrater. De är bland de finaste samtal jag har haft överhuvudtaget.

Underhållning och sysselsättning

En del människor har romaner eller sällskapsspel med sig som sysselsättning på fjällturen. Själv har jag aldrig upplevt behovet av något sådant. Kikare, kamera, fjällkarta och anteckningsbok räcker mer än väl till att fylla mitt behov av sysselsättning. En promenad i omgivningarna ger mycket. Eller att bara sitta lutad mot en sten. Betrakta landskapet och låta tankarna vandra som de vill.

Kontakten med t ex ett storslaget fjällandskap föder också – förhoppningsvis – ödmjukhet. Rent fysiskt är en människa mycket obetydlig i det väldiga landskapet. Närheten till bergväggarna, vildskogen eller glaciärerna manar till prövning – och omprövning. Det får i varje fall mig att fundera över min egen plats i tillvaron, vad jag vill med mitt liv och vad jag drömmer om.

Gäst för en kort stund

Fjälltrakternas bergsmassiv och dalgångar har formats under närmast ofattbara tidsrymder. Här har djuren sökt sin föda, hävdat revir och förökat sig. Med tiden har människor anlänt, slagit läger eller bara passerat. I många generationer. Ur bergens tidsperspektiv har dock människans besök varat bara några ögonblick.

Nu är det alltså jag som står här. Och snart kommer också jag att vara borta.

Det är svårt att hålla undan frågorna. De om liv, död och mening. Vill de komma så får de. Inte för att man i första hand ska få svar på dem. För det sker mycket sällan. Men frågorna finns där. Varifrån kommer jag? Vart är jag på väg?

I den gamla keltiska kyrkan talade man om att vissa platser i naturen hade ”tunna väggar”. Det var oftast platser i öde trakter dit man sökte sig för att få vara ensam med sina tankar. Där var det på något sätt nära till en annan verklighet. Nuförtiden är det inte många som tänker så. Men jag har varit på platser i fjällvärlden där jag upplevt att det finns dessa tunna väggar. Där blir man exponerad, inte fysiskt utan själsligt. Får några ögonblicks beröring med en värld som är större än till och med den vidsträckta naturen.

Sådana upplevelser kan man i sällsynta ögonblick även få göra hemmavid.

Att återvända

Jag skulle göra mig bättre än vad jag är om jag påstod att jag aldrig längtar hem under en fjälltur. För det händer. De första tankarna om detta kan dyka upp redan efter några dagar. Så tidigt är de lätta att avvisa. Efter en eller två veckor kommer de med större kraft. Och då har man hunnit få en viss mättnad. Det går ju inte att ta in hur mycket intryck som helst. Och har man utstått rejäla strapatser är det onekligen lockande med fjällstationens bekvämlighet.

Även om en och annan dag på fjället kan kännas som om den kröp fram så kommer den sista dagen fortare än man tänkt sig. Nu måste man vara beredd på omställning igen. För mig är den svåraste omställningen att ta emot nyheterna om vad om hänt i min familj och i den närmaste vänkretsen medan jag varit borta.

Det händer så mycket under en tvåveckors period. När man närmar sig bebodda trakter och telefonkontakten upprättas får man ett koncentrat av de viktigaste händelserna från yttervärlden. Vilket innefattar information om de allvarligaste ”katastroferna”. Demolerad bil, brutet ben, föräldrar på sjukhus, nerbrunnet hus. Listan kan göras lång på händelser som jag och mina följeslagare fått vetskap om när vi fått kontakt med hemmet. Övergången till vardagstillvaron kan kännas brutal. Man kastas från den fridsamma fjälltillvaron till vardagens myller av komplikationer.

Som väl är raderas inte intrycken från en långtur i fjällvärlden så lätt. Man må vara mätt på upplevelser redan flera dagar före ankomsten till fjällstationen, men det är ytligt. Intrycken finns förvarade i djupet av minnenas hav. Under de närmaste dagarna, veckorna och månaderna kommer de med stor säkerhet att dyka upp. Med kraft och intensitet, och inte alltid när man väntar sig det.

Efter en vecka vill jag oftast åka upp igen. Om det bara hade varit möjligt.
 

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2011-05-07 22:57   Öhrnell
Mycket starkt inlägg, och det är nog många som känner igen sig i dina tankegångar. Jag känner mest en längtan efter att någon gång i framtiden kunna komma iväg på en längre tur. Men än så länge är det annat som prioriteras, så jag har aldrig varit borta så länge att jag hunnit längta hem. En känsla som jag verkligen saknar. Senast jag gjorde det var 2001.
 
Svar 2011-05-08 16:55   fowwe
Ulrika, det där med annat som ska prioriteras känner jag verkligen igen. För mig var det ett långt uppehåll mellan ungdomens fjällturer och de jag gör nu. Jag ångrar inte uppehållet, det var mycket viktiga saker som skedde då också. Men ibland skulle man vilja hinna med allt ungefär samtidigt. Att vänta och längta länge är frustrerande!
 
2011-05-07 23:09   Minnatur
Så sant som det står skrivet...!
 
2011-05-08 10:03   Håkan Friberg
"Men jag har varit på platser i fjällvärlden där jag upplevt att det finns dessa tunna väggar. Där blir man exponerad, inte fysiskt utan själsligt."

Exakt så! Jag är inte ett dugg religiöst lagd, men jag föreställer mig att känslan liknar en religiös upplevelse. Samma känsla kan jag någon enstaka gång uppleva också i andra sammanhang: När jag har turen att möta en människa som lyckas vända upp och ner, ut och in, bak och fram på mitt sätt att se på saker och ting. Någon som får livet att bli lite "större".
 
Svar 2011-05-08 23:09   fowwe
Ja, att få sina gränser flyttade är en upplevelse att vara tacksam för. Fast först kan det kännas besvärande. Som de där människorna jag tror du syftar på. Men när man sedan inser att man fått sin tillvaro utvidgad då är man tacksam.
 
2011-05-08 11:44   thegedd
Klart intressant !

Religiösa människor går i kyrkor för att söka lugn och ro/sinnesfrid, inget fel med det. Upp till var och en vad man vill tro/inte tro på.

Själv återvänder/uppsöker jag hellre "vildmark/natur" för att försöka uppleva detta lugn och ro/sinnesfrid. Jag är inte religiös i den meningen men tror/VET att "vildmark/natur" har en mycket positiv inverkan på mitt själsliv. På mig har den också något tröstande över sig, att allt kommer ordna sig effekt. Svårt att förklara men säkert någon slags bearbetning av sorg/glädje....över livet i stort.
 
Svar 2011-05-08 23:19   fowwe
Jag tror det är många som liksom du och jag upplever vilken läkedom och hälsosam inverkan naturen har på våra liv. Men det är sällan vi talar om det. Är det för att vi är ovana? Eller har vi få få ord för det? (Vi har som jämförelse massor med ord som beskriver vår utrustning och hur prylarna ska användas på bästa sätt.)

Intressant också att du använder ordet "tröstande". Jag håller med till hundra procent. Vanligtvis tänker vi att det måste finnas en människa närvarande för att kunna ge tröst. Men det kan också - ibland - på något förunderligt sätt inträffa genom att vara i naturen.
 
2011-05-09 17:42   OBD
Intressant läsning, Känner igen mig till en del men inte i allt. I fjällen går jag ju nästan alltid ensam. När vandringen är över och jag åker hem igen så är det med blandade känslor. Jag längtar hem, men jag längtar även tillbaka till fjällen. Jag tillhör den, kanske litet udda skaran, som tycker om att både gå i kyrkan och ut i naturen. Måste nog erkänna att de existentiella frågorna, " Varifrån kommer jag? Vart är jag på väg?" drabbas jag inte så ofta av. Däremot har jag i naturen, inte bara i fjällen utan även i hemmamarkerna, ofta upplevt ett slags "lyckorus" som jag inte upplevt någon annan stans. Och det har bara inträffat när jag varit ensam. Vet inte om det är på platser med "tunna väggar" men fina stunder är det. Jag har även fina stunder med vänner ute i naturen, men de stunderna är av ett annat slag.
 
Svar 2011-05-10 13:12   fowwe
Det där med "lyckorus" (eller vad man ska kalla det) har jag också varit med om. Annars kan jag mycket väl tänka mig att man gör ganska olika upplevelser på platser med de där "tunna väggarna". Vi talar ju inte om exakt vetenskap här ;-). Och jag tvivlar starkt på att det går att vara expert på existentiella upplevelser. Jag är det i varje fall inte. Men det är väldigt givande att lyssna på andras erfarenheter, sådana som du delar.

När det gäller kyrkan så anser somliga att svenska folket i stor utsträckning väljer naturen istället för kyrka och församling för att söka ro och sinnesfrid. Mer än vad man gör i de flesta andra länder. Det ligger säkert något i det, men något egentligt motsatsförhållande är det ju inte. Snarast kompletterar de bägge platserna varandra. Så ser i varje fall jag på det.
 
2011-05-09 20:41   greenjuice
Det är kanske en av väldigt få tillfällen som man kan få kontakt med sig själv. Den inre resan som du beskriver har många svårt för idag. Eftersom det är många distraktioner och impulser som tar all uppmärksamhet. Det du beskriver "inre resa" är ju också en form av mindfulness: Att vara närvarande och bara insupa all intryck av omgivningen och få kontakt med sig själv. Inte alla klarar av det. Men vill tillägga att vandring är ju en fysisk aktivitet vilket involverar kroppen och man får kontakt med marken och bergen när man går, man känner ju med fötter, händerna och smaken under turen.
 
Svar 2011-05-10 13:19   fowwe
Ja, helt klart lever vi i en tid med mycket distraktioner. Och många krav, mer än vad de flesta av oss mår bra av. Att göra exempelvis en fjällvandning ger nyttiga perspektiv, man får uppleva ett helt annat sätt att leva under en vecka eller två.

Och det här med fysisk kontakt, visst är det så. Man känner i hela sin varelse att man har närkontakt med verkligheten. Det tror jag också är väldigt viktigt. Vi behöver det, och kanske särskilt i vår tid när kroppsarbete blivit alltmer sällsynt. När man upplever med hela kroppen är det lättare att uppleva med sitt inre. Det är vad jag märker när jag går på en rejäl fjälltur.

Mindfulness, som du nämner, har blivit mycket omtalat. Jag kan inte så mycket om det men tror att jag fattat vissa huvudtankar. (En av mina bröder skriver för övrigt böcker om det, så jag får förkovra mig hos honom ;-) Visst är det bättre att vara mentalt närvarande i det som händer än att ha tankarna på helt annat håll. Fjällnaturens dramatik hjälper oss att vara närvarande.
 
2011-05-12 09:53   dianasiv
Tack Hans, för sanna text! Fjällandskap är så bred och djup. Kanske den likhet med det männskliga hjärta, som också är "bred och djup" lockar de till varandra.
 
Svar 2011-05-16 23:34   fowwe
Diana, en intressant tanke att landskapet "ger resonans" i människan. Så kan jag nog beskriva delar av min egen upplevelse.
 
2011-05-13 14:44   Lillith
Sterkt og godt skrevet!.
 
2011-05-16 23:31   fowwe
Tack Joakim och "Lillith" för korta, uppmuntrande kommentarer!
 
2011-05-22 09:42   tbergman
Tack för trevlig och tänkvärd läsning.Många är vi som upplever att fjällvandringen berör oss och påverkar våra inre liv. Få lyckas med att formulera dessa upplevelser i ord. Men du gör det med ditt inlägg, Hans. Jag känner igen mig i alla delar.
 
Svar 2011-05-22 22:28   fowwe
Tack Thomas, det gläder mig om vi förstår varandra! Inte minst därför att ditt sätt att formulera texten i berättelsen om din vandring i Padjelanta kändes väldigt stark. Den gjorde djupt intryck på mig.
 
2011-05-26 09:36   äventyrssugen
Tack Hans för inte bara en av de finsaste texterna jag läst här, utan även en av de viktigaste. Jag tycker du fångar mycket av det jag upplevt eller vill få uppleva, som jag tänker mig att det kan vara. Texten skapar längtan, mycket mer än någon turbeskrivning.
Jag kopierade texten och la den i min friluftsmapp. Ska ta fram den och läsa fler gånger.
 
Svar 2011-05-26 10:40   fowwe
Tack, Erik! Att dela tankar som visar sig ge en medmänniska något värdefullt på livsvägen är bland det mest meningsfulla man kan göra, tycker jag. Då känns tiden man la ner på texten som mycket väl använd!
 

Läs mer i bloggen

Hardeberga – vandringar i underskattad landsbygd

En så stor stad som Lund uppslukar lätt intresset hos dem som bor där. I ännu högre grad gäller detta den betydligt större staden Malmö. Det är lätt att upphöja livet i staden som mer intressant och mer betydelsefullt är livet i exempelvis en liten by (som kanske rentav är på väg att avfolkas).

Det finns något motsägelsefullt i en stor stads lockelse. Å ena sidan får man känslan av att det händer väldigt mycket, ett myllrande liv. Å andra sidan upplever man att staden är möjlig att få överblick över, att begripa sig på. Det senare är naturligtvis en illusion, till stor del skapad av arkitekturen som målar upp de stora linjerna för oss. Dessa skapar ordning och sammanhang åt det vi ser och döljer det mesta som finns bakom fasaderna. Vi får känslan att vi förstår. Men vem kan greppa ens en bråkdel av vad som sker bakom just dessa fasader? Inte ens i ett medelstort bostadshus är det möjligt.

Genvägen Nijákvágge – för den som har gott om tid

Det klichéartade talesättet ”genvägar är ofta senvägar” exemplifieras på ett utmärkt sätt av Nijákvágge som erbjuder en betydligt kortare väg jämfört med att runda norr om fjället Niják. Med detta vägval får vandraren uppleva en av Sareks veritabla bakgårdar, där frostsprängt stenskravel samlats i högar, drivor och fält. Med andra ord - oemotståndligt för varje Sarekvän!

Det är juli 2021 och jag befinner mig i norra delen av Ruohtesvágge. Lägerplatsen är min femte i Sarek denna varma och myggrika sommar. Men jag är inte ensam – tältet delar jag med min gode vän Anders. Inte den vanlige Anders, han som jag oftast har gått tillsammans med och som finns med i många av mina skriverier här på Utsidan. Nej, detta är en annan Anders. Lustigt nog är båda två professorer på Tekniska högskolan i Lund och känner varandra väl.

Den Stora Grå. Och om fasaden som rämnade

Lunds kommun har knappast rykte om sig att vara en skogskommun, men vi har faktiskt några ganska stora barrskogsområden. Ett av de största är Vombs fure som ligger precis söder om Vombsjön. För något tiotal år sedan hittade man tillfälligt en kringflygande lappuggla i den skogen. Och nu var det dags igen. På årets sista dag 2022 upptäcktes en individ på eftermiddagen, strax före skymningen. Men det var inte många fågelskådare som fick se den.

Lappugglan är normalt en norrlandsfågel – åtminstone har den alltid betraktats som det. Samtidigt kan den ibland förflytta sig långa sträckor vilket Ove Stefansson beskriver i sin bok Nordanskogens vagabond. Lappugglan. På senare tid har häckningar konstaterats så långt söderut som Blekinge.


Njutvandringar att längta till

Platåberget Billingens unika natur och fina vandringsleder lockar vandringsentusiaster året om.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg