Det var länge sedan jag hade tid och ork att skriva någon dikt här i min blogg. Men tankarna har funnits!
Något jag tänkt på har bland annat sin upprinnelse ur mina fjällvandringar. Det handlar om vildhet, ett ämne som ju faktiskt kommit lite i ropet igen på kultursidor de allra senaste åren.
Många som hör begreppet vildhet tänker nog på hämningslöshet, våldsamhet, utflippande med mera i samma stil. Men detta är en förvanskning, inte ens de vilda djuren beter sig så. Att söka det vilda är att söka något helt annat. Och en del av det vilda jag själv söker finns i friluftslivet.
Så - efter ett långt uppehåll - blev det alltså ytterligare en dikt.
Det vilda
Det vilda inom oss är slumrande
men sover bara med ett öga
Det behövs inte mycket för att det ska lyfta sitt huvud
och vädra efter en omärklig doft eller en avlägsen vind
I de ögonblicken vill jag ut
Jag vill ut och gå färdvägar
som jag inte vet om man kan lita på,
följa stigar som kanske inte leder någonstans
Då griper jag efter dagar där jag kan
förvänta mig det oförutsedda
och nätter som överraskar mig med drömlös sömn
Framför mig växer vägsträckorna,
och jag tillryggalägger dem enbart med egen ansträngning
Och efter många steg,
när krafter och ork brunnit ut,
möts jag av vila i skymningen
Så formas nya syner framför mina ögon,
långt i fjärran byggs konturer
av länder och riken som jag inte kände förut
Men alltför snart känner jag våndan,
jag blir upphunnen av smärtan av att
vara på fel sida om en glasruta,
att inte kunna resa mig och ge mig av
Då kan det kännas enklast att ignorera
det som skedde – det som sedan plötsligt tog slut
Det vilda sänker sitt huvud och lägger sig ner igen
Men det sover bara med ett öga
som jag inte vet om man kan lita på,
följa stigar som kanske inte leder någonstans "
Precis så är det - ibland.
Det är då man hittar nya skatter, nya smultronställen.