Schackeltons annons ja... skulle tro att arméer sedan årtusenden har rekryterat folk med samma argumentation, och med framgång! (ur arméns synvinkel iallafall) Den driften är otvetydigt en del av den oppurtuniska arten homo sapiens.
Jag pysslar inte med risksporter på någon "extrem" nivå. Annat räcker för mig! Men emellanåt åker jag offpist, klättrar, paddlar havskajak mm. För några år sedan kraschade jag på skidor och skadade mitt knä. Såpass att jag var tvungen att tänka tanken att jag kanske aldrig skulle kunna åka skidor, springa mm (nu blev det gudskelov inte så, men tanken kom). Jag funderade på om det hade varit värt att åka skidor där och på det sättet. Jag kom fram till att alternativet hade varit att längta efter det jag älskar och såsmåningom ha levt ett långt liv i frustration men med full fysisk hälsa. Den som pysslar med extremare sysselsättningar, tror jag ändå tänker på samma sätt: Det finns inget realistiskt alternativ! Man kan "dö" långsamt o utdraget, för att undvika en känd fara (och samtidigt utsätta sig för en massa vardagliga okalkylerade faror..) eller göra det man älskar, till priset att man kanske skadar sig eller i värsta fall omkommer medans man följer sitt hjärta. Varken jag eller "extremsportaren" utsätter sig för en risk för riskens skull, utan för att sysselsättningen i sin helhet upplevs som så berikande, och.. nödvändig..
Anhöriga o omgivning då..?? Hm, jo, det är baske mig inte enkelt. En sörjande behöver respekt i sin saknad, men som någon frågade sig: Är det tragiskt att omkomma om det sker när gör något man älskar och känner till farorna? Sannerligen en svår fråga. Att omkomma pga rent oförstånd är verkligen tragiskt. Men för den insatte extremsportaren? Många anhöriga kan nog komma till acceptans i tanken att den omkomne levde som han/hon ville, medans andra överväldigas av sorgen och inte på ngt sätt kan försonas med en förolyckades val.
Det är farligt att leva, man kan faktiskt dö av det!
/Jörgen
