Om att utsätta sej själv för uppenbar fara

Strykarräven; sa:
Är kickarna ett måste för att utvecklas på detta sätt? Är det så att jag, som bara mesvandrar och mesfiskar och har ett mesigt jobb där jag inte får släcka bränder, inte utvecklas som människa?
Innebär det att jag aldrig når några personliga höjder?
Kan man utvecklas på nåt annat sätt?
Eller innebär det att jag redan utvecklats så långt att jag inte behöver någon "crash course" i personutveckling?

Det finns ju många sätt att utvecklas på. Att klättra utvecklar ju inte mig som pappa (om jag inte klättrar med mina barn förstås), men att vara en bra förälder är ändock det allra viktigaste för mig som person.

Dock krävs det ju en utmaning för att utvecklas oavsett om det är att lära sig byta blöjor första gången eller att göra en snöbivack i en rejäl snöstorm.

Sedan så är det ju så att de turer som jag kommer ihåg bäst är där jag har upplevt något utöver det vanliga. Jag kommer bättre ihåg vandringen i Norge när vi fick pulsa i 1/2 meter snö i 2 dagar än den vanliga skogspromenaden (även om den var trevlig den också).
 
Credeiki; sa:
Sedan så är det ju så att de turer som jag kommer ihåg bäst är där jag har upplevt något utöver det vanliga. Jag kommer bättre ihåg vandringen i Norge när vi fick pulsa i 1/2 meter snö i 2 dagar än den vanliga skogspromenaden (även om den var trevlig den också).
Jo, naturligtvis är det så för mig också. Frågan är om du minns snöpulsningen för att den var farligare, och om styrkan i upplevelsen är relaterad till faran. Tillåt mig tvivla. Jag kan ha väldigt starka intryck av saker som skett utan att jag svävat i livsfara.
 
Duracellkaninen; sa:
öringen; sa:
Duracellkaninen; sa:
Jag syftar inte på att livet måste sluta med döden, utan om att man söker risk för att känna sig mer levande. Många extremare motiverar just sitt val av liv med att de ändå kommer att dö - en del accepterar att det kommer att leda till ett kort men annorlunda liv - andra tror att de kan få sitt annorlunda liv länge (och är inte beredda på att det kan bli kort -tex nästa steg?).

Ja, men hur du än ser på det så slutar livet med, ja just det: d ö d e n :)

Helt riktigt. Frågan är egentligen vad man går miste om - måste man klättra just K2 när det kanske är klättra man egentligen älskar? Är just denna skidtripp värd att aldrig mer få uppleva NÅGONTING?

Det gäller att väga just din nästa tripp mot ALLT annat som livet har att erbjuda (när det gäller sådana aktiviteter där risken är uppenbar).

Ja men om man 'klantar' sig och landar på arselet var man ju inte redo uppgiften,övermod och mod är inte samma sak.
Dör man så har man ju gjort något fel,det enda man kan göra är att se till att minimera riskerna vid ev slarvfel,för såna finns alltid,ingen har en 100% lägsta-nivå av sin normala kapacitet.


peter
 
Apstadiet

Undrar bara om det inte hade varit bäst för alla levande på denna "boll" om vi hade varit kvar på det stadiet vissa väljer att kalla för apstadiet.Vad är det för fel på det stadiet..då levde vi i alla fall på samma vilkor som anra varelser i den stora gemenskapen..vi tog inte mer än vi behövde..och det gjorde inte heller någon annan art.En balans och harmoni som naturen skapat och utvecklat i miljoner år och som även fungerade med oss..i 2-3miljoner år.Denna balans är nu ett minne blott..och den stora gemenskapen fungerar inte längre..inte mycket att vara stolt över och kalla för utveckling.En art dominerar fullständigt..över alla andra..och det är just den "berättelsen" vi gestaltar så vackert genom att ödelägga allt i vår väg för att få full tillgång till överflöd av bekvämligheter..Vi tror fortfarande på att Gudarnas avsikter med oss är att erövra och härska över jorden..allt enligt en ur gammal berättelse..som vi gemensamt gestaltar!!Det fanns en annan berättelse vi gestaltade för länge sen..och som handlar om andra värden..och som idag endast gestaltas av en liten spillra naturfolk..som vi oxå håller på att förgöra!!
 
[/QUOTE]
Strykarräven (Anders Bäcklund) skrev

Frågan är om du minns snöpulsningen för att den var farligare, och om styrkan i upplevelsen är relaterad till faran. Tillåt mig tvivla. Jag kan ha väldigt starka intryck av saker som skett utan att jag svävat i livsfara. [/QUOTE]

Jag tror nog att faran lägger till en extra dimension. I exemplet ovan så var det mer ansträngningen som var utmaningen, i andra fall så kan det vara att bemästra rädsla och att befinna mig på extrema platser (tex tunn kam med 300 meter luft under fötterna).

Nog ger adrenalin en extra närvarokänsla. Att vara 100% koncentrerad och leva i nuet är självklart en extra upplevelse. Sedan så går det säkert att få samma närvarokänsla via meditation eller andra upplevelser. Var och en blir salig på sin tro :)
[Ändrat av Credeiki 2006-05-19 kl 15:16]
 
Det pratas mycket om att extremsportarna är skuld till att en del utsätter sig för risker.

Det får mig att tänka på en hundra år gammal annons om att ”Folk sökes till expedition. Hårt arbete, ingen garanti för att återvända, ingen lön utom ära (om vi återvänder) mm...”

Om jag minns rätt var det Shackleton som annonserade på det sättet och blev överöst med svar.
 
Strykarräven; sa:
Duracellkaninen; sa:
Många extremare motiverar just sitt val av liv med att de ändå kommer att dö - en del accepterar att det kommer att leda till ett kort men annorlunda liv - andra tror att de kan få sitt annorlunda liv länge (och är inte beredda på att det kan bli kort -tex nästa steg?).
Jag har själv försökt övertala PPM att ge mig hela min förväntade pension när jag fyller 40, så jag kan köpa affe för pengarna och snorta mig in i himlen. Snacka om fetaste kicken! "Ett kort men annorlunda liv" var ordet. Notera att jag inte är ironisk utan ser detta som ett fullgott alternativ till att slita ut mig efter fyrti års ålder och sedan hamna på hem för gott.

Av ditt osedvanligt omogna inlägg inser jag att du har många år att ändra dig på innan du är 40.

Dock kommer det åren att gå avsevärt snabbare än du tror och då kommer du sannolikt att flytta fram gränsen för när det är lagom att dö.

Den vanligaste uppfattningen bland människor, oavsett ålder, är nog att det inte är dags att dö riktigt ännu.


Mezzner, 40+ och för ung för att bli gammal
 
Re: Apstadiet

europa12; sa:
Undrar bara om det inte hade varit bäst för alla levande på denna "boll" om vi hade varit kvar på det stadiet vissa väljer att kalla för apstadiet.Vad är det för fel på det stadiet..då levde vi i alla fall på samma vilkor som anra varelser i den stora gemenskapen..vi tog inte mer än vi behövde..och det gjorde inte heller någon annan art.En balans och harmoni som naturen skapat och utvecklat i miljoner år och som även fungerade med oss..i 2-3miljoner år.Denna balans är nu ett minne blott..och den stora gemenskapen fungerar inte längre..inte mycket att vara stolt över och kalla för utveckling.En art dominerar fullständigt..över alla andra..och det är just den "berättelsen" vi gestaltar så vackert genom att ödelägga allt i vår väg för att få full tillgång till överflöd av bekvämligheter..Vi tror fortfarande på att Gudarnas avsikter med oss är att erövra och härska över jorden..allt enligt en ur gammal berättelse..som vi gemensamt gestaltar!!Det fanns en annan berättelse vi gestaltade för länge sen..och som handlar om andra värden..och som idag endast gestaltas av en liten spillra naturfolk..som vi oxå håller på att förgöra!!

Naturlig balans avhandlas i en annan tråd, och jag skulle väl enklast kunna säga att existensen av detta knappast framstod som en självklarhet.
 
Schackeltons annons ja... skulle tro att arméer sedan årtusenden har rekryterat folk med samma argumentation, och med framgång! (ur arméns synvinkel iallafall) Den driften är otvetydigt en del av den oppurtuniska arten homo sapiens.

Jag pysslar inte med risksporter på någon "extrem" nivå. Annat räcker för mig! Men emellanåt åker jag offpist, klättrar, paddlar havskajak mm. För några år sedan kraschade jag på skidor och skadade mitt knä. Såpass att jag var tvungen att tänka tanken att jag kanske aldrig skulle kunna åka skidor, springa mm (nu blev det gudskelov inte så, men tanken kom). Jag funderade på om det hade varit värt att åka skidor där och på det sättet. Jag kom fram till att alternativet hade varit att längta efter det jag älskar och såsmåningom ha levt ett långt liv i frustration men med full fysisk hälsa. Den som pysslar med extremare sysselsättningar, tror jag ändå tänker på samma sätt: Det finns inget realistiskt alternativ! Man kan "dö" långsamt o utdraget, för att undvika en känd fara (och samtidigt utsätta sig för en massa vardagliga okalkylerade faror..) eller göra det man älskar, till priset att man kanske skadar sig eller i värsta fall omkommer medans man följer sitt hjärta. Varken jag eller "extremsportaren" utsätter sig för en risk för riskens skull, utan för att sysselsättningen i sin helhet upplevs som så berikande, och.. nödvändig..
Anhöriga o omgivning då..?? Hm, jo, det är baske mig inte enkelt. En sörjande behöver respekt i sin saknad, men som någon frågade sig: Är det tragiskt att omkomma om det sker när gör något man älskar och känner till farorna? Sannerligen en svår fråga. Att omkomma pga rent oförstånd är verkligen tragiskt. Men för den insatte extremsportaren? Många anhöriga kan nog komma till acceptans i tanken att den omkomne levde som han/hon ville, medans andra överväldigas av sorgen och inte på ngt sätt kan försonas med en förolyckades val.

Det är farligt att leva, man kan faktiskt dö av det!
/Jörgen
 
Om man inte kan förstå varför man tex vill bestiga Mount Everest kommer man inte förstå det svar man får heller om man skulle fråga varför.
 
öringen; sa:
Jokk; sa:
Om man inte kan förstå varför man tex vill bestiga Mount Everest kommer man inte förstå det svar man får heller om man skulle fråga varför.

Hur menar du då? Att om jag inte förstår varför du vill bestiga Everest, så är jag per definition dum, eller?

Han menar nog att antingen förstår man det eller inte?

Nu håller inte jag med om det som med många av de åsikter som behandlats.

Man kan nog visst leva sig in i saker även om man själv inte är funtad på samma sätt. Visst det är svårare och inte 100 % men till en viss del går säkert. Jag kan dessutom säga med stor säkerhet att de som sysslar med exremsporter inte riktigt vet ens själva varför de gör det. Jag vet varför!

De vill ha flera brudar!
 

Njutvandringar att längta till

Platåberget Billingens unika natur och fina vandringsleder lockar vandringsentusiaster året om.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg