Om att utsätta sej själv för uppenbar fara

[Mezzner]

Halva problemet med denna diskussion ligger ju i att någon försöker ha en binär syn på fara (och nytta).

Att påstå att det är dumt att göra något som innebär att man i onödan sätter sitt liv på spel, och med oacceptabelt dåliga odds - är ju att i denna beskrivning redan diskvalificera beteendet.

Att i så fall kontra med att säga att jag hellre paddlar havskajak än att tillbringa livet i ett madrasserat rum i nära anslutning till intensivvårdsresurser, är väl i högsta grad rimligt?

Hur man än vänder och vrider på det hela handlar ju en stor del av det hela om att man helt individuellt sätter gränsen för vad som är förenat med nytta resp för hög risk.

Jag är nämligen övertygad om att (t ex) trådstartaren tar (onödiga) risker ibland, sett ur någon annans ögon. Och att detta dessutom sker i lägen när det inte är motiverat p g av den stora nyttan för mänskligheten.

 

[Martin Fjäderlätt]

Pudelns kärna. "Uppenbar fara" för någon är kalkylerad acceptabel risk för någon annan.

Precis - och det är därför man kanske inte ska bli helt förvånad om man stryker med när man tar en kalkylerad acceptabel risk.

Men vi visar ju gång på gång att vi faktiskt saknar förmågan att kalkylera risker.
Hjärnans sannolikhetslära-kretsar funkar ju till exempel bara på "positiva" sannolikheter.
Man köper lotter för att man har en chans på tusen miljarder att vinna en mille, men man struntar inte att åka bil för att man har en chans på tiotusen (?) att skada sig.

 

[srpp]

Men vi visar ju gång på gång att vi faktiskt saknar förmågan att kalkylera risker.

Rätt så. Men fortfarande är det så vissa har en vilja eller en dröm som de vill uppnå.

Better to Burn Out Than Fade Away...
Den uppenbara onödiga risken med fade-away-strategin är att man inte når når nyttorna roligt/utmanande/lärorikt...


Hur som helst;
Jag tycker diskussion blir skitkonstig för att "vi" vill säga att vissa vill göra fel saker, av fel skäl. (Och då pysslar just dessa vissa inte med mobbing eller mord eller dyligt.)

Jag kan ju också fråga mig varför "vi" så tvunget vill berätta för dessa vissa att de vill fel av fel skäl. Är det en rimlig fråga?

 

[Mezzner]

Observera att bara genom att formulera SAMMA fråga på olika sätt, om en given risk/chans får du potentiellt olika svar i en population.

Man kan förstås säga att man kraftigt felbedömt de höga riskerna ifall man är med om en bilolycka.

Eller så menar man att man accepterade den risken, och står fast vid det även efter en olycka.

Det är väl det som är grejen, jag kan omöjligt pådyvla någon annan min uppfattning om vare sig hur stor en risk verkligen är, eller huruvida den är acceptabel.

Att man dessutom ändrar uppfattning efter en olycka (och åtminstone en kort tid därefter) är väl också rätt mänskligt.

 

[Credeiki]

Vi väljer ju alla vilken risknivå vi vill ta, antingen genom att medvetet avväga risker (välja rutt om man klättrar i Alperna tex) eller utan att tänka på det (åka bil till jobbet). Generellt tror jag att utövare av "extremsporter" har god uppfattning om de risker de tar.

Jag tror dock att ens riskbenägenhet ändras med ålder och erfarenhet. Jag tog risker i 20-årsåldern som jag inte skulle ta idag med tanke på mina barn. Jag kan tänka mig att klättra en relativt säker rutt i Alperna men är inte längre intresserad av höghöjdsalpinism.

Det svåra är förstås att väga ansvaret mot anhöriga mot ens eget ego, glädjen i att uträtta något utmanande mot risken att dö. Jag tror att det som driver mig och många andra "extremsportare" är tillfredsställelsen i att växa med en utmaning och att utvecklas som människa.

 

[Duracellkaninen]

"Adrenalinet? Egot? Vad?"

Det här är en väldigt viktig fråga som jag gärna skulle ägna mer tid åt, men jag inser att det kommer att bli mer tid än jag har!

De som vill leva på sin aktivitet måste dra in pengar på den. Det förskjuter nog en del vilka risker man är beredd att ta.

Adrenalin? Jodå, man känner sig som mest levande i Dödens närhet. Men du kommer att förlora om du får smak för att spela schack med Döden. Det är ett spel som inte går att vinna.

Fångas du av adrenalinkicken, och intalar dig att det kommer inte att hända mig för att… – ja då är det bara en tidsfråga. I de allra flesta fall lurar man sig själv genom att säga att det händer inte den här gången.

Därför respekterar jag egentligen bara de extremsportare som med övertygelse kan säga att om just det här blir min allra sista tripp, så accepterar jag att gå miste om allt annat mitt liv kunnat ge. Och i de fallen så blir de inte så värst långvariga som verkliga extremsportare.

Däremot tycker jag att det är något annat att ägna sig åt en risksport (klättring tex) och försöka göra allt på ett säkert sätt. Men nu kanske jag lurar mig själv?

 

[Staffan Andersson]

Men du kommer att förlora om du får smak för att spela schack med Döden. Det är ett spel som inte går att vinna.

Säkert?

 

[Strykarräven]

Det svåra är förstås att väga ansvaret mot anhöriga mot ens eget ego, glädjen i att uträtta något utmanande mot risken att dö. Jag tror att det som driver mig och många andra "extremsportare" är tillfredsställelsen i att växa med en utmaning och att utvecklas som människa.

Och så ska man inte undervärdera ansvaret mot dels de som kan tänkas skickas ut för att rädda extremsportaren, och dels de stackars tokar som läser om extremsportarnas bedrifter och tänker "Cool, måste prova" utan att vara lika välinsatta i riskerna. Vi gör inget i ett vacuum, särskilt inte inom så hypade aktiviteter som t ex klättring och expeditioner. Hela verksamheten går ju runt på att den är mediauppmärksammad!

Kroppens upplevelse av risk är ju inte direkt kopplad till intellektet. Varför är det ingen extremsport att åka bergochdalbana? Där om nånsin får man väl "adrenalinkickar" och vad som nu brukar omtalas som drivkraften bakom extremsport? BoD-bana är väl dessutom i det närmaste riskfritt...

Sen tänker jag lite på det där med att utvecklas som människa. Dammit, vad är det första Robinson-/BB-deltagarna brukar säga när de kommit hem/ut? "Jag har lärt mig så mycket om mig själv", eller "jag har utvecklats som person".
Är kickarna ett måste för att utvecklas på detta sätt? Är det så att jag, som bara mesvandrar och mesfiskar och har ett mesigt jobb där jag inte får släcka bränder, inte utvecklas som människa?
Innebär det att jag aldrig når några personliga höjder?
Kan man utvecklas på nåt annat sätt?
Eller innebär det att jag redan utvecklats så långt att jag inte behöver någon "crash course" i personutveckling?

 

[Duracellkaninen]

Men du kommer att förlora om du får smak för att spela schack med Döden. Det är ett spel som inte går att vinna.

Säkert?

Jag syftar inte på att livet måste sluta med döden, utan om att man söker risk för att känna sig mer levande. Många extremare motiverar just sitt val av liv med att de ändå kommer att dö - en del accepterar att det kommer att leda till ett kort men annorlunda liv - andra tror att de kan få sitt annorlunda liv länge (och är inte beredda på att det kan bli kort -tex nästa steg?).

 

[Staffan Andersson]

Jag syftar inte på att livet måste sluta med döden, utan om att man söker risk för att känna sig mer levande. Många extremare motiverar just sitt val av liv med att de ändå kommer att dö - en del accepterar att det kommer att leda till ett kort men annorlunda liv - andra tror att de kan få sitt annorlunda liv länge (och är inte beredda på att det kan bli kort -tex nästa steg?).

Ja, men hur du än ser på det så slutar livet med, ja just det: d ö d e n

 

[Strykarräven]

Många extremare motiverar just sitt val av liv med att de ändå kommer att dö - en del accepterar att det kommer att leda till ett kort men annorlunda liv - andra tror att de kan få sitt annorlunda liv länge (och är inte beredda på att det kan bli kort -tex nästa steg?).

Jag har själv försökt övertala PPM att ge mig hela min förväntade pension när jag fyller 40, så jag kan köpa affe för pengarna och snorta mig in i himlen. Snacka om fetaste kicken! "Ett kort men annorlunda liv" var ordet. Notera att jag inte är ironisk utan ser detta som ett fullgott alternativ till att slita ut mig efter fyrti års ålder och sedan hamna på hem för gott.

 

[Duracellkaninen]

Jag syftar inte på att livet måste sluta med döden, utan om att man söker risk för att känna sig mer levande. Många extremare motiverar just sitt val av liv med att de ändå kommer att dö - en del accepterar att det kommer att leda till ett kort men annorlunda liv - andra tror att de kan få sitt annorlunda liv länge (och är inte beredda på att det kan bli kort -tex nästa steg?).

Ja, men hur du än ser på det så slutar livet med, ja just det: d ö d e n

Helt riktigt. Frågan är egentligen vad man går miste om - måste man klättra just K2 när det kanske är klättra man egentligen älskar? Är just denna skidtripp värd att aldrig mer få uppleva NÅGONTING?

Det gäller att väga just din nästa tripp mot ALLT annat som livet har att erbjuda (när det gäller sådana aktiviteter där risken är uppenbar).