Jag sitter med ryggen mot den hårda nordanvinden. Det är bra seglarväder för havsörnarna idag. Tre av dem är uppe och prövar vingarna över Örnudden. Vinden friskar i så mycket att det är svårt att notera något annat liv här. Isranden går en bit in i Bonäsviken. Fortfarande är fjärden öppen. Det ser ödesmättat ut med de tre svarta örnsilhuetterna mot de mörka skyarna. Himlen är helgrå med inslag av ljusa purpurmoln. Två av örnarna leker lite med varandra och gör små luftvolter. Jag tittar över axeln och ser två trutar kämpa på i motvinden. En fjärde örn kommer inseglande och försvinner bort över skogen i öster. Ytterligare en örn har anslutit sig till Tripp, Trapp och Trull. Snart är de fem. Men i nästa ögonblick har de spridits ut över hela området och är borta. Fem gråtrutar tar istället deras plats. Det sista jag ser av örnarna innan jag går är en som kommer så nära över mig som femtio meter, innan den igen viker av bort över fjärden. Det här kommer antagligen att vara vinterns fågelfauna: örn och trut. När jag reser mig upp för att gå flyger fem skrakar över mig.

Det finns ett fotavtryck i bryggans betongfundament. Det har kommit dit av misstag. Jag kommer att tänka på Peps Persson, som på LP:n Spår från 1978 sjöng att man bör frukta den vite mannens spår i sanden. Det är sant vad gäller avtryck i naturen. Bara denna höst har ett skogsbolag kört sönder två älvar med dammusslor i norra Finland. Jag kommer ner hit på blixthala vägar. Det är en mörkmulen morgon med spegelblankt vatten och två plus i luften. Änderna har minskat i antal här. Påfruset inne i vikarna. Någon vigg, knipa och skrake här och där. Jag har problem med att kikaren immar igen. Får koncentrera mig på att lyssna. Talgoxar från strandsnåren, plasket av änder, någon skata. Det droppar under bryggan. Inöver Långösund och Bonäsviken ligger en låg, vit dimma. Det hörs ett "svosch" när den lilla viggflocken vid Bonässtranden packar ihop sig mera. Ljudet av någon knipvinge och en kråka. En avlägsen björktrastflock försöker tjattrande övertyga mig om att det finns tillräckligt med frusna rönnbär kvar för att stanna över vintern. Ett par gråtrutar gör en inspektionsrunda in över Bonäs. Jag hör rösten av en man som pratar i telefon komma närmare. Han skrämmer iväg ett trettiotal vigg, som kommer sättandes ut ur viken, och lägger sig en hundra meter från bryggan. Efter ett tag, när allt är lugnt igen, flyger de tillbaka.

Jag är en kalendermänniska, så december betyder att det är vinter nu. Det är en grå och varm första adventmorgon, 7 grader och lugnt. Fuktigt i luften. Några skrakar flydde iväg när jag kom ned till bryggan. En knipflock ute i fjärden lyser  ikapp med stugägarens stämningsbelysning i Tellskärsvassen bakom. En havsörn flyger långsamt över från Tellskär till Dånö. Jag kommer att tänka på de apatiska gamarna i Djungelboken, som i brist på annan sysselsättning tänkte flaxa över till andra sidan. Det är en händelsefattig dag. Kråkfåglar över Bonäs fiskebodar. Skönt att bara sitta här. Minns att jag som barn läste i fågelboken att det inte var jag som gick ut och tittade på fåglar med kikaren, som var konstig, utan de som inte gjorde det. Det gäller väl i ännu högre grad i dag, med allt internetberoende som finns. Fågelskådning är en sund hobby. Att bara sitta här och lyssna på vinden är fin meditation. En ensam havstrut flyger iväg bortöver Finnöudden. Någon på Dånösidan har lillajulpyntat sin strandbastu, så att den lyser som en amerikansk korvkiosk. Den glittrar fint i det gråa. Jag hör stjärtmesar inifrån alarna i vassviken. Jag får syn på de vita duntottarna i kikaren. En siskflock lösgör sig från skogskanten och flyger en sväng. Den här tiden på året är de högst antagligen gråsiskor. Vattennivån är flera meter högre än i somras. Vädret har varit ostadigt den här veckan. Ännu en havsörn kommer inglidande från Bonäsviken. Den försvinner bort över Måsön mot Dånösidan.