8.9.
Möjligen sista dagen i en räcka av dagar med rekordvarm högsommartemperatur på över 20 grader. Kyrklönnarna börjar få sina första röda löv. Fodret som växte högt på åkern vid vägskälet är nu slaget. Jag kommer ner hit till bryggan vid åttataget. Det är en lugn, spegelblank morgon. Någon har glömt kvar en rosa barnkofta på bryggan. På samma plats där det tidigare under våren fanns mörtnät under isen ligger också nu ett nätflöte. Hägern spatserar som vanligt i solen på Bonässtranden. Så stannar han och står blickstilla med rak hals några sekunder innan han med loja vingslag flyttar sig vidare ett stycke in i viken. Ladusvalor kvittrar somrigt över vassarna. En större fisk plaskar till alldeles vid bryggan, småfisk hoppar överallt på den lugna vattenytan. Men ingen tärna är längre här för att fånga dem. Tranor ropar i öster. Kråkorna kallar till morgonmöte, och en ringduva kommer klumpigt flygande över vattnet, som om den var inbjuden. Hackspetten lockar ljudligt inifrån stranden och en korp svarar långt i söder. Solen börjar synas mellan träden ovanför strandboden, och väcker en gransångare som sjunger ett par "silt-salt". Gransångaren är den fågel som, i likhet med gärdsmygen, kan sjunga på hösten. Om en halvtimme är solen ovanför trädtopparna. Dags för mig att bege mig hemåt.