Under mina sommarvandringar i fjällvärlden försöker jag hinna med åtminstone en fågelinventering. Ibland blir det två. Detta gör jag som glad amatör, och många andra fågelskådare gör liknande insatser.  Dessa inventeringar ligger sedan till grund för vetenskapligt arbete som leds av Biologiska institutionen i Lund.

Rapport om 3 länders fjällfåglar

Resultaten publiceras i olika sammanhang, och nyligen kom det en rapport om fjällens fåglar. Nyhetsmedier uppmärksammade rapporten.

Med begreppet "fjällfåglar" menas i detta sammanhang dels de fåglar som lever på tundran (kalfjället), dels de som finns i regionen med fjällbjörkskog. Det är 14 fågelarter som studerats under åren 2002-2012, och förutom Sverige har även Norge och Finland undersökts. För kalfjället är det arterna fjällripa, ljungpipare, fjällabb, ängspiplärka, stenskvätta, lappsparv och snösparv. För fjällbjörkskogen är det dalripa, blåhake, rödstjärt, rödvingetrast, lövsångare, bergfink och gråsiska. Vissa av dessa arter är unika för sin respektive region, andra förekommer i andra landskapstyper.

Stenskvättan är en av de arter som är med i undersökningen. Den är typisk för kalfjällets karga blockmarker. Den lever även i skogs- och jordbruksmark på andra håll i Sverige. Överallt tycks den minska. Luohttoláhko, Sarek 2009.

Anledningen till att man har valt att studera s k vanliga fåglar är att det statistiska underlaget blir säkrare då. Dessa arter uppträder i många inventeringsområden i alla de tre länderna Sverige, Norge och Finland.

Resultat

För fjällregionerna i de tre länderna visar nio arter (av 14) en betydande minskning. Ingen av de undersökta arterna har någon betydande ökning. Det är ingen större skillnad mellan kalfjäll och björkskog, i bägge områdena är utvecklingen likartad. 

I undersökningen har man delat in fåglarna i två grupper. Den ena består av stannfåglar (dessa är endast de bägge riparterna) och flyttfåglar (de övriga). Sedan har man jämfört förändringen i population mellan de två grupperna. Resultatet visar att trenden är densamma. Bägge grupperna minskar, vilket tyder på att det inte är problem med flyttfåglarnas vintervisten som orsakar nedgången i population utan att problemen finns i häckningsområdena.

Fjällripan är, liksom dalripan, en typisk stannfågel. De bägge arterna lever i sina häckningsområden året runt. Möjligen går fjällripan ner i björkskogen på vintern, men på sommaren ser man den mycket sällan där. Riporna minskar, liksom de fjällfåglar som är flyttfåglar. Ripornas minskning anses vara den mest oroande bland de fjällfåglar som undersökts. Vissa år har ripjakt till och med förbjudits av länsstyrelser.  Ruohtesvágge, Sarek 2012.

Klimatpåverkan?

I undersökningen redovisas även hur temperatur och nederbörd har förändrats. Även om de årliga variationerna är stora har fjällvärlden haft en långsiktig trend av ökande temperatur och ökande nederbörd. På några decennier har medeltemperaturen i fjällvärlden ökat med 1 grad.

Det varmare klimatet leder till att vegetationszonerna kryper uppåt i höjd, vilket bland annat medför att fjällskogen långsamt  "äter upp" mer och mer av kalfjället.

I Sverige har glaciärer kommit och gått. Och återkommit. Det som sker i vår tid är ovanligt på det sättet att avsmältningen sker mycket fort. Fotot ovan visar högplatån Luohttoláhko och Svenonius glaciär (6 augusti 2013). Det är svårt att tänka sig detta område utan sina glaciärer. Och ännu svårare att föreställa sig att marken i framtiden möjligen skulle kunna vara täckt av skog.

Förändringen av vegetationszonerna påverkar även på andra sätt. En viktig förutsättning för lyckad häckning är att rätt föda finns i tillräcklig mängd när fåglarnas ungar har kläckts. Här kan förändringen av vegetationen påverka både födans art och när födan når sin maximala mängd. Om exempelvis en insekt som är basföda för en fågelart får sin populationstopp förskjuten kan det hända att fågelungarna inte får tillräckligt med mat under de veckor de växer upp, med följd att fler ungar dör. Här har forskningen ännu inte säkra svar om hur exempelvis klimatuppvärmningen påverkar födotillgången för fjällfåglarna. Mekanismerna är komplicerade och mycket återstår att undersöka.

Blåhake med föda i näbben, vilket visar att den har ungar att mata. En förändring av björkskogen påverkar troligen blåhakens födotillgång. Men hur mycket och på vilket sätt? Och är det födotillgången som är orsaken till minskningen av antalet fåglar eller är det något annat? Forskningen har ännu inte säkra svar. Foto: Anders Gudmundson. Rapadalen, Sarek 2010.

Funderingar

Djurarter försvinner ständigt från jordens yta. Under min tid som fågelskådare har arter som mellanspett, tofslärka och svartbent strandpipare försvunnit helt. Med flera. Andra är kanske på gång: vitryggig hackspett, kornsparv, fältpiplärka, berglärka och så vidare. Att vissa andra arter ökar är glädjande men kan inte kompensera.

Det är naturligtvis tråkigt i sig att den biologiska mångfalden minskar och att man inte längre kan uppleva de arter som försvunnit från vårt land. Men det som nog är viktigare för de flesta är att en försvunnen djurart ofta pekar på allvarliga fel i naturen. Att det ekologiska samspelet kan vara rubbat. Här är fåglarna en mycket bra indikator. De reagerar på miljöförändringar på ett tidigt stadium och ofta med en mycket drastisk populatonsförändring. Denna förändring är oftast mycket enklare att se än att upptäcka de bakomliggande faktorerna direkt. Fågelstuderandet är därför något vi alla har nytta av i samhället.

Den som är intresserad av att ta del av publikationer från Svensk Fågeltaxering kan göra det här.

Tack till Björn Andersson som uppmärksammade mig på denna rapport om fjällfåglarna.