Med vissa mellanrum får jag lust att skriva om intressanta fågelmöten, och nu tycker jag att det är dags igen.

Att identifiera ett pip

Denna fågelhöst har varit intressant på flera sätt. För några dagar sedan gav jag mig ut att leta efter en norrlandsfågel, rödstrupig piplärka. Den är svår att se i fjällen, men på väg söderut rastar den i Skåne och då kan man få se den. Fast vanligtvis hör man den bara när den flyger förbi, allt går så snabbt att man inte hinner se några detaljer i kikaren. För att sitta stilla och visa upp sig, det vill den ogärna.

Förutsättningen är att man har lärt sig dess speciella "pip". Den piper en aning annorlunda än andra fåglar som säger "pip". Om man ska transkribera det brukar det skrivas "pssiih". Men att bara läsa lätet hjälper inte mycket, man måste höra det. Många gånger!

Vi är lyckligt lottade i Lund, för strax utanför stan finns en område med dammar där man kan lyssna på den varje höst. Sådana lokaler är inte vanliga. Och där hittade jag den nu också.

Leksaksfågeln

En annan fågelart som jag stött på i höst är bändelkorsnäbb. Också en norrlandsfågel. Jag såg ett par stycken redan i somras, i björkskogen vid Staloluokta. Det verkade helknasigt att hitta dem i en sådan omgivning, det är ju flera mil till närmaste barrträd. Jag visste inte vad jag skulle tro och tänkte att jag kanske hade sett fel.

Men förklaringen kom senare under sommaren. Sverige är helt översvämmat av "bändlar" i år! Den som går ut i skogen har goda chanser att få se - eller höra - dem. Också de har ett typiskt läte: de tutar ofta som en liten leksakstrumpet av plast!

Om man får syn på dem så väntar en skönhetsupplevelse. Hanarna är kraftigt röda till färgen och har svarta vingar med breda, vita band. Honorna har grönt där hanarna har rött.

En överraskning kommer när man minst väntar det

Igår kände jag behov att att komma ut i naturen innan dagens arbete hemma skulle ta vid. Jag packade ner kaffe och smörgåsar i ryggsäcken och gav mig iväg med bilen till Vombsjön. På de sanka ängarna rastade tusentals gäss och änder. Jag hade gott om sällskap, således. Ett par dagar tidigare hade någon sett en ägretthäger här, en stor häger som är helt vit. Jag trodde knappast att jag skulle få se den. Men man hoppas ju alltid på någon spännande raritet!

Jag spanade in fåglarna och åt sedan min frukost i lugn och ro. Mådde gott i det lite blåsiga vädret. När jag reste mig drogs min blick till ett par brunaktiga fåglar långt borta. Kärrhökar, men inte de vanliga bruna eller blå. Detta var något annat, och det fanns två att välja på: den relativt ovanliga ängshöken eller den mycket sällsynta stäpphöken.

Allt gick så fort, och avståndet var stort. Jag kunde inte se detaljerna tillräckligt väl för att säkert artbestämma dem. De gled bort från mig och försvann. Men det är så fågelskådandet är. Man kanske har sett något mycket fint, men är man inte säker så får man låta hela saken falla. Sällsyntheter ska publiceras offentligt, och granskningskommittén accepterar inga kanske.

Jag gick tillbaka mot min bil som stod en kilometer bort. Men jag hann inte långt förrän jag stötte på tre andra skådare som just anlänt. De var från Danmark. Jag hann knappt avsluta min korta redogörelse om de två kärrhökarna förrän två av dem pekade och ropade något i stil med: "Där flyger den. Det är en stäpphök! Helt klart en ung stäpphök!"

Nu blev det spännande. Det gällde att få foton också, granskningskommittén gillar sånt. Jag försökte med min ålderstigna kompaktkamera med zoom, men de danska skådarna hade bättre grejor. Så bilder blev det.

Fotot ovan är ett collage av de bästa av min foton på stäpphöken. Trots det långa avståndet ser man några typiska kännetecken. Ljus halskrage och mörk "halsboa" bakom den vita kragen. Samt avsaknad av mörkt band på  vingens undre bakkant. Det är inte stora skillnader mot en ung ängshök!

Det var väl att jag träffade dem. Rovfåglar visste de mycket om. Och det är inte säkert att jag sett fågeln om inte de upptäckt den i ett helt annat väderstreck än där jag haft mina fåglar. Tyvärr dök bara en av kärrhökarna upp, och då är det bara den som blev fotograferad som kan anses säkert bestämd. Den andra får förbli trolig. Och sådana publiceras inte.

Här landar fågeln och visar upp vingundersidorna. En ängshök skulle haft ett - så gott som - obrutet mörkt band på undre vingkanten. Det bandet saknas alltså här. Färgen på fågelns bröst är dessutom mer gulaktig än hos den mer rävfärgade ängshöken. Foto: Troells Melgaard, Köpenhamn.

Men en minnesvärd dag blev det i alla händelser. Vi talade sedan om fjällresor, kikare och gemensamma bekanta. Jodå, de känner mycket riktigt till min danske fågelskådande kompis på Utsidan, dHANScan (Hans Christensen). Jag har börjat misstänka att alla danskar känner varandra!

En flyktbild. Den ljusa halskragen och den mörka halsboan finns där! Foto: Troells Melgaard, Köpenhamn.

När allt detta är skivet får väl sägas att i det slutändan är Raritetskommittén i Skåne som kommer att avgöra om denna observation ska godkännas som en ung stäpphök. Det tillhör villkoren när man hävdar att man sett en mycket sällsynt fågel.

Ett stort tack till de danska skådarna för deras bistånd i arbetet. Och särskilt till Troells som generöst lånade ut sina foton till publicering.