Den här reseberättelsen kunde lika gärna hetat "Frustrerande dygn i tö och regn". Eller kanske "Två nätter i stormens grepp" (fast just den varianten har jag redan använt mig av i ett par redogörelser tidigare, så det skulle bli tjatigt). Alltså får titeln bli som den nu har blivit.

Det är bara att konstatera att vädret på Anders och mina tidigare vinterturer inte alltid har varit av den behagliga sorten. Detta har medfört att motivationen för en ny tur inte har flödat fritt och obehindrat. Men inför denna säsong hade det gått nästan två år sedan sist och minnet av de tidigare vedermödorna hade bleknat. Lusten för ytterligare en skidresa till de lappländska vinterfjällen hade återkommit.

Förra gången hade vi haft Kvikkjokk som utgångspunkt, i år var det dags för Nikkaluokta. Planen var en färd på 9 dygn som skulle börja på vinterled men ta oss vidare in i ospårad terräng mellan bergen. Slutmålet var Ritsem.

Men som vi alla vet så blir verkligheten inte alltid så som de fina planerna beskriver.

Förbättringar av utrustningen

Detta är en följetong i våra förberedelser. Det finns nämligen alltid någon detalj som vi inte varit nöjda med och försökt hitta botemedel för. En sådan detalj är fästanordningen för draget till plastpulkan. Draget är av glasfiber, och på Parispulkan finns inget fäste utan istället två borrade hål. Öppet för fantasin, alltså!

Tidigare har vi gjort en hård surrning med ett tunt rep, men detta har inte varit optimalt. Repet har behövt spännas under turen och har även nötts sönder. Nu skulle det bli något helt annat. Anders och jag ägnade en del tid åt att skissa på olika konstruktioner, kritisera dem, sova på saken (viktigt!) och komma på bättre. Tills slut fastnade vi för denna.

Först en bild på delarna till konstruktionen. Materialet är stålplåt som bockades i verkstaden på Anders arbetsplats. Jag måste säga att han gjorde en förnämlig insats ihop med en av sina kollegor.

När de bägge bockade plåtdelarna skruvas ihop låses draget fast i sidled, samtidigt som full vridbarhet i höjdled behålls.

Anders i arbete. Han ville ha tre fästskruvar så han hade borrat upp ett tredje hål mitt i pulkans framkant.

Före transporten på tåget fick förstås draget monteras av och de hårda plåtbitarna packas ner. Pulkan fylldes med lätta utrustningsdetaljer (tält, sovsäckar och liggunderlag som surrades fast med remmar) och gick då att lägga upp på den övre, långa bagagehyllan på X2000-tåget. På nattåget gick samma pulkapaket att placera under en säng.

Det mest stressande momentet under våra SJ-resor är ofta tågbytet på Stockholms Central. Att tvingas rusa genom hela Centralen till Norrlandståget med över 30 kg packning per person kan få vem som helst att hålla sig för skratt. Skånetåget var denna gång försenat med 1½ timme, precis så lång tid som det skulle vara till nästa tågs avgång. Det såg först hopplöst ut men vi rusade iväg ändå - som så många gånger förut. Och se, även nattåget var försenat, med några minuter! Tågpersonalen stod och skyndade på oss för att vi skulle hinna till vår vagn som naturligtvis var sist i tågsättet. Tack Friskis och Svettis i Lund för gedigen träning till detta moment!

Äntligen snö

Denna vinter har varit mer än vanligt grön och varm i Lund. Skidorna har jag inte ens haft på mig eftersom antalet snödagar i princip varit noll. Men Anders och jag är vid det här laget vana vid att lämna gröna gräsmattor, nyutslagna prydnadsbuskar och drillande lärkor för att uppleva snötillvaron i norr.

Tisdag förmiddag den 26 mars steg vi således av tåget i Kiruna och satte oss på Nikkluokta-Expressen. Efter lunch i restaurangen och packningsbestyr så bar det iväg mot Kebnekaise. Det var klart väder, strålande sol och några minusgrader. Nästan för bra (men det skulle ju ändra sig).

Ovan: Anders drar pulkan i spåret nära Láddjujohka. En strömstare höll till invid jokkens strömmande vatten.

Foto: Duolbagorni i mitten och Giebmegáisi till höger.

Vi skidare förbi en stor ravin uppe på kalfjället till höger om oss. Hängdrivorna vid sidan av den var mycket spektakulära.

I vissa sorters väder kan sådana drivor vara nästan omöjliga att se trots att man är mycket nära dem. Då innebär de förstås en stor risk. Ibland kan det vara whiteout även i vindstilla väder och man kanske bara kan urskilja terrängen en meter runtomkring sig. Man ska verkligen ha läst kartan ordentligt så att man inte kommer i närheten av raviner med  snökanter som dessa.

Leden till fjällstationen är ett vältrafikerat skoterspår och många fjällbesökare tar skotertaxi den biten. På flera ställen hade det trängt upp vatten och bildat svallis som är svår att åka skidor på. Men trots den intensiva trafiken njöt vi ändå i fulla drag av fjällvärlden och det härliga vintervädret.

Vi kände till att det var hård blåst och plusgrader på väg det närmaste dygnet. Under eftermiddagens färd ökade vinden. Den var västlig och kom rakt emot oss. Vi ville ha vårt nattläger i någorlunda skydd och inte för nära fjällstationen där dalen är öppen och utsatt. Den närmaste bergknallen till höger på fotot ovan är Darfáloalgi. Under dess brant slog vi läger, inne i björkskogen.

Temperaturen sjönk på kvällen och det blev nedåt 10 minusgrader. I tältet ägnade vi oss åt diverse pyssel. Det smärtade en aning på min högra häl och jag satte på mer tejp för att skydda huden mot skavsår. Detta med friktion är den enda nackdel vi upplevt med de pjäxor vi använder, Crispi Stetind. De isolerar fantastiskt väl mot kyla och vi har heller aldrig upplevt att de blivit svåra att hantera efter en frostkall natt. Fuktspärr i dem har vi aldrig använt.

Lägerliv och utflykter

Det är speciellt att leva så nära varandra som Anders och jag gör under våra vinterfjällfärder. På kvällen skrev jag i min anteckningsbok: Gudmundsson är en större påfrestning än vanligt. Han sover när han borde ta ansvar, pladdrar när han borde lyssna på mig, ger mig befallningar om sådant som är hans egna uppgifter och lägger sig i sådant som jag gör mycket bättre själv." Därefter hade jag lagt till: "Dock har han alldeles nyss serverat mig cognac. Ett försonande drag."

Detaljerna som ledde till de kritiska skriverierna har bleknat ur minnet och det kan rentav tänkas att jag överdrev något. (Jag är möjligen inte heller själv helt felfri, men som väl är skrivs denna berättelse av mig och inte av honom.)

Nästa dag hade de plusgrader som SMHI utlovat infunnit sig. Inne i tältet blev det efterhand upp till +15 grader varmt trots att ena kortväggen var helt öppen! Kändes helt vansinnigt under en vinterfärd i fjällen.

Vi gjorde en timslång tur i omgivningarna och skidade 2-3 kilometer mot Kebnekaise fjällstation som låg mer än en halvmil bort. Vi hade inga planer på att utnyttja den utan tänkte fortsätta bo i tält och vänta på minusgraderna.

Vinden var relativt stark men det gick bra att ta sig fram. Trots mildväder klibbade snön inte hela tiden. Kanske hade vi kunnat fortsätta redan den dagen, men vi visste att vinden skulle tillta senare och under natten så vi valde att ligga kvar på vår behagliga lägerplats. Strax efter fjällstationen ligger ju också den trånga dalgången utmed Siŋŋičohkka som vi misstänkte skulle fungera som vindförstärkare. Den ville vi inte tälta i.

Vi tog ytterligare en runda sent på eftermiddagen. Då hade vinden ökat och vi uppskattade hur fort snön drev förbi träden en bit bort. Över 15 m/s, troligen närmare 20. Inget väder vi hade lust att vara ute i någon längre stund.

Ytterligare en natt tillbringades i tältet, och någon gång medan vi sov slog vädret om till regn. Senare på dagen förvandlades nederbörden till tunga, blöta snöflingor. Över hela landskapet vilade en grå, trist dysterhet.

Tillvaron präglades av frustration över blidvädret, lägeraktiviteter, tupplurer och små exkursioner i omgivningarna. Ingen brådska med någonting, och exempelvis toabesök och tvätt ansågs som meningsfullt och underhållande. Medan jag stod i skymningen i snögloppet och såg upp i branten seglade en kungsörn förbi långt däruppe. Där var vinden stark men vid vår tältplats var det hela tiden förunderligt stilla. Senare på kvällen hade vi omväxlande blötsnö och regn.

Äntligen iväg

Det blev därmed en tredje natt på platsen. Men SMHI hade utlovat minusgrader följande morgon, så det fanns hopp. (Eftersom alla andra tycktes ta SMHI på stort allvar så försökte vi också göra det. Än så länge i varje fall.)

Vi steg upp vid femtiden, packade och var iväg före klockan åtta. Det klistrade under skidorna, så varför höll det eländiga tövädret fortfarande i sig? Vi kämpade oss vidare och mötte folk. "Det skulle återigen komma kraftiga vindar", sa man. Västerifrån, rakt mot vår färdriktning.

Ovan: Anders är klar för avfärd utmed leden mot fjällstationen. Det suddiga i bilden till vänster beror inte på dålig sikt utan på kondens på kameralinsen.

Folk var antingen på väg i medvinden mot Nikkaluokta eller planerade att rädda sig in på fjällstationen. Vi själva blev allt tröttare och blötare i klibbföret och till slut längtade vi också till stationen. De sista kilometrarna var riktigt jobbiga och sikten blev allt sämre. Vi kom in en stund innan blåsten tog i på allvar vilket inträffade ungefär vid lunchtid.

Fler turskidåkare anlände, det var en gles ström av folk. Några grupper hade surfat fram genom dalen vid Siŋŋičohkka och haft det tufft i medvinden. En grupp tyskar hade blåst omkull som dominobrickor där uppe, sas det. Och då hade det inte ens varit stormstyrka i byarna enligt SMHI. Jaså inte?

Medan vi åt lunch rasade vinden utanför. Var det 20 m/s eller 25? Ingen visste nog riktigt. Sedan skulle blåsten avta efter några timmar, sa man. Men därefter skulle det börja på kvällen igen. Vi satt på fjällstationen och visste inte om vi skulle vara glada över tryggheten eller om detta var början på slutet för vår fjällresa. Skulle vi tvingas stanna kvar här för natten? Eller rentav flera nätter? 

Efter kaffet hade vi fått nog. För Anders hade det varit ett nederlag att vi överhuvudtaget gått inomhus, medan jag gillat en stunds vila från vädret. Men när vi torkat upp och blivit mätta av den goda husmanskosten vaknade lusten efter tält igen även hos mig. Vi lämnade fjällstationen och gav oss iväg utmed leden, västerut. Det blåste motvind men inte särskilt stark just då. Ändå var vi i stort sett de enda som åkte åt det hållet - konstigt, tyckte vi då. Däremot mötte vi ett antal personer som kom i medvind och var på väg mot stationen.

Vinden tilltog mycket riktigt mot kvällen, helt enligt SMHI:s förutsägelser. Det förväntades bli bortåt 25 m/s i byarna på natten. När vi tyckte att blåsten började bli svårhanterlig valde vi ut en tältplats vid en samling halvstora stenar som gav ett visst skydd mot vinden. Det var annars en stor öppen yta i hela det området, men vi hade åtminstone inte kommit upp i den trånga dalgången som vi nu var säkra på fungerade som vindtunnel.

Blåsten slet i tältet när vi satte upp det. Den var byig och kom i plötsliga stötar. Anders tog som sin särskilda uppgift att bygga upp en mur. Det är märkligt med alla dessa förberedelser man gör vid en tältuppsättning på vintern. Man tycker att man har gjort allt ordentligt. Fått tillräckliga marginaler, god stabilitet och säkerhet. Och det har man - men bara om vädret förvärras måttligt. Om det istället blir betydligt värre... ja, då vet man inte riktigt vad som kan hända.

Det finns olika sätt att förbereda sig för en skidtur. Före min avfärd från Lund hade jag och några vänner i kyrkan bett till Vår Herre om lite övernaturlig hjälp för Anders och mig under färden. För det första: minusgrader, tack. För det andra: inte för kraftig vind (nu igen). Ödmjukast, tack.

Men det är inte alltid man får sina böner besvarade på det sätt som man hoppas. Och sent på kvällen innan vi somnade - och medan stormen grundligt ruskade om tältet - låg Anders och jag och tänkte på om linorna och förankringarna skulle hålla.

I min bok hade jag strax innan skrivit: "Nu känns det precis som det brukar på våra vinterturer. Nu är vi lugna när vi fylls av den välbekanta oron om vi kommer klara stormbyarna." Vi måste också ha varit lite avtrubbade för lustigt nog hade vi planer på att fortsätta färden nästa förmiddag. Det skulle kanske gå att ta sig fram genom dalgången, funderade vi. SMHI hade ju förutsagt mojnande vind nästa dag, under kulingstyrka.

Som alla förstår blev det något helt annat.