Natten vid Hambergs vadställe var regnig och rejält blåsig. Vi sov till forsens kraftiga brus. Frukosten åts inne i tältet, eftersom vädret inte inbjöd till hemtrevligt lägerliv utanför.

Ihoppackandet av tält och övrig utrustning fick ske i kraftig blåst. Ridåerna av regn svepte in hela tiden men solen gjorde tappra försök att tränga igenom. Vissa stunder kunde vi glädja oss riktig värme. Men de varade inte länge.

Regn i Njoatsosvágge. En keps under regnhuvan är suveränt för en glasögonbärare som jag. Foto: Anders Gudmundsson.

Foto: Mer än en mil från sina syskon växer denna samling granar. En överraskande upptäckt så här högt uppe i dalen.

Ett omskrivet vadställe: "Hjärtat"

Vi var nu på väg mot den kulle som har höjdanvgivelsen 805 på fjällkartan. Sydost om den tänkte vi vada, vid en plats som har beskrivits av Björn Andersson i hans blogg här på Utsidan. Vadstället ligger vid en långsmal ö i Njoatsosjåhkå och beskrivningen finns i Ett litet hjärta i Sarek .

Vi följde Njoatsosjåhkå uppströms och manövrerade förbi diverse björkskog, videsnår och sumpmarker. Vi prövade att gå en bit uppe på Goabreks sluttning, men det bästa vägvalet tycktes vara att gå ganska nära jåkken och se till att vi hade alla strömfåror - både stora och små - till höger om oss. Området är fyllt av vattendrag som ibland delar sig och ibland flyter samman. En märklig labyrint av bäckar.

Foto nedåt i Njoasosvágge, med Njoatsosjåhkå i förgrunden. Den jämna, avrundade kullen som Axel Hamberg kallade Jamikvaratj ligger väl synlig mitt i dalen, omöjlig att inte lägga märke till. En märklig bergformation i ett för övrigt alldeles flackt flodlandskap.

Uppströms sammanflödet med Luohttojåhkå kan Njoatsosjåhkå vadas på åtskilliga ställen på sträckan upp till Lulep Njoatsosjávrre. Vid normala vattennivåer är det ofta enkelt, och även i de regntider som nu rådde var det inte särskilt svårt. Dock gick vattnet över kängskaften. Vi var inte helt säkra på hur "hjärtat" såg ut i terrängen, men så här i efterhand har det visat sig att vi hittade och använde just den platsen vid vårt vad. Det är helt klart ett bra ställe. 

Foto: Anders torkar fötterna efter vadet. En bred strömfåra, ca 20 meter, och inte särskilt djup. Ön är den närmaste marken på andra stranden. Det är först efter sammanflödet med Louttojåhkå som Njoatsosjåhkå kan bli besvärlig att vada.

Joels tältplats

Efter vadet skulle vår färdväg gå uppför sydostsluttningen på Tsähkkok och vi skulle sedan följa Luohttovágge (namnet står inte på fjällkartan). Det innebär att vi behövde ta oss upp till minst 1100 meters höjd, eftersom Luohttovágge sluttar mycket brant ner mot Luohttojåhkå.

Foto: Efter vadet blev det snöfall under en kort stund. Det skulle bli betydligt mer av den varan senare på dagen.

Här på Tsähkkoks sluttning hade jag föresatt mig att hitta en gammal lägerplats som vi använt år 2006 när min son Joel gjorde Anders och mig sällskap. Platsen är en av de mest charmiga "gräddhyllor" vi använt i Sarek, och denna har en speciell historia. Här följer den.

Vi tre (Joel, Anders och jag) hade just vadat över Njoatsosjåhkå nedanför höjden 805 och letade efter en tältplats. Joel tyckte det var alldeles för mycket mygg så han ville tälta högre upp. Han var väldigt bestämd på den punkten så vi var tvungna att söka oss långt upp på sluttningen. Naturligtvis blev det gradvis både torrare och alltmer lutande och chanserna att hitta en bra tältplats såg inte goda ut. Men plötsligt så bara fanns den där! En ljuvlig, jämn plätt med ett litet vattendrag som sipprade fram ur marken. I min bok Vandringsturer i Sarek är fotot på sidan 43 taget från denna plats.

Vi tältade där en natt och använde den också som utsiktsplats för att spana ner i Njoatsosvágge. Tidigt på morgonen väcktes vi av renar, och en av dem krafsade på yttertältet och ville in, så den fick jag skrämma bort.

Ända sedan dess har jag velat återfinna lägerhyllan, och någon gång vill jag använda den igen. Men jag hade ingen GPS på den tiden så frågan var om det med en rimlig insats gick att återfinna den nu. Och det gjorde det! Efter en stunds traskande hit och dit på sluttningen så lyckades vi hamna på den, och att åter befinna mig där gjorde mig mycket glad. Tänk att en så liten punkt i det stora Sarek kan vara så betydelsefull, åtminstone för mig. Anders och jag beslöt nu att ge platsen namnet Joels tältplats eftersom det var tack vare hans envishet som vi fann den första gången.

Joels tältplats (till höger om där jag sitter). Höjden är 934 m ö h. Härifrån har man en ypperlig spaningsplats ner i dalgången. Alla slingrande strömfåror från jåkkarna kan studeras i detalj. Foto: Anders Gudmundsson.

Foto: En liten bäck rinner i kanten av tältplatsen och ger en bekväm tillgång till vatten. En lägerplatå som denna blir på något sätt en egen liten värld, samtidigt som man är omgiven av det väldiga landskapet runt omkring. Jag kan inte tänka på den utan att samtidigt tänka på min son, så för mig är platsen för alltid sammanlänkad med honom. Kullen 805 ligger långt nedanför, till höger i bild. Här är koordinaterna för den som är intresserad: X7455929, Y1569171 (RT90); N7454695, E603943 (SWEREF 99 TM).

Efter lunchpausen var det nu dags att styra färden mot nya mål. Den övre delen av Njoatsosvágge fick lämnas till en nnan gång. Vi sa tills vidare farväl och på återseende till Njoatsosvágge, denna karaktärsfulla och fascinerande dalgång som är en av mina absoluta favoriter i fjällvärlden. Den innehåller allt man kan önska sig, från de djupaste urskogar till alpint bergslandskap. Och allt som ryms där emellan. (Dessvärre har den för det mesta svarat på min beundran med vandrande regnväder.)

Vi möter vintern

Anders och jag fortsatte  på skrå mot punkt 1242 som vi tänkte gå en bit till höger om, på lägre höjd. Bakom oss fortsatte regnridåerna dra in i Njoatsosvágge från nordväst. På vår lunchplats hade vi hamnat vid sidan om dem. Det såg ut som om bergen högre upp (som exempelvis Tjågnåristjåhkkå) klöv regnvädren. Detta fick vi senare bekräftat när vi såg Sarvesvágge, för där drog också in likadana ridåer.

Vandring på skrå uppe i Luohttovágge. Framför oss syntes sammanflödet mellan jåkken från Svenonius glaciär (vänster) och jåkken från Luohttojávrre (från snöfältet i bakgrunden). Foto: Anders Gudmundsson.

Och vände vi blicken rakt åt höger reste sig den väldiga sluttningen på andra sidan ravinen, upp mot själva Luohttoláhko som syns i bildens överkant. Bäcken kommer däruppifrån platån. Foto: Anders Gudmundsson.

Det dröjde inte länge förrän vi märkte att vinden drog även via Jiegnavágge och det höga passet mellan Jiegnatjåhkkå och Tsähkkok. Men det var inte regn som kom därifrån, det var snö. Vinden var hård och kom rakt emot oss. Marken blev glashal och nålvassa snökorn slog emot ansiktet. Anders, som inte har glasögon, började gå i lä bakom mig för att inte få nålarna i ögonen. Vi hade behövt våra skidglasögon, men dem hade vi förstås i förråden därhemma.

Foto: Anders kämpar mot vinden och snökornen i luften.

Ravinen där jåkken från Svenonius glaciär rinner är mycket djup, så vår plan var att hålla höjd och gå över jåkken på ca 1150 meters höjd. Ravinen svängde mot nordväst och vi såg glaciären framför oss.

En kartläsningspaus med skydd för vinden bakom en sten. Foto: Anders Gudmundsson.

Vi passerade ett par stora snöfält över jåkken. Det första såg opålitligt ut, men det andra var stort och hårt som is. Det hade säkert legat där hela sommaren. Såg stabilt ut, men hur kunde man vara säker på att det inte var urgröpt under jåkken? Vi beslöt att gå vidare på det mycket hala underlaget. Att undvika en övergång på snöbryggan var ett bra val, för annars hade vi inte fått se det som låg framför oss. När snön tog slut stod vi nämligen invid en kanjon som vi inte hade hört talas om förut.

Foto på kanjonen där jåkken från Svenonius glaciär rinner. Klippskrevan är bara drygt en meter bred och vattnet brusar med full fart långt därnere. Strömfåran rinner uppskattningsvis sju, åtta meter rakt nedanför den översta kanten. Med bra fäste med fötterna skulle man nog kunnat hoppa över. Men marken var isig nu, så det var ingen god idé. (Tyvärr dog mitt kamerabatteri av minusgraderna så det blev inte fler foton av denna spännande plats som korsar jåkken på ca 1160-nivån.)

Vattnet pressades med hög fart in i den smala klyftan och fortsatte in under snöbryggan som var rejält urgröpt. Man ser längst upp att snöns tjocklek är högst en halvmeter. Hur tjockt det var längre in är väl omöjligt att säga. Men att chansa här med övergång på snöbryggan var både mycket riskfyllt och helt onödigt. Foto: Anders Gudmundsson.

För att komma över glaciärbäcken gick vi en kort bit uppströms klyftan, där marken bredde ut sig och var helt flack. Inga problem att vada över i kängorna. Därefter fortsatte vi på ungefär 1200-metersnivån för att komma till Luohttojávrre där vi räknade med att finna en lägerplats innan det blev mörkt. Men klockan närmade sig halv åtta och vi hade en halvmil kvar att gå på den steniga och halkiga sluttningen. Nu hade vi dock ryggen mot vinden, och det kändes bra eftersom snön yrde och marken frös till is medan vi gick. Men vi var en smula oroliga för att vi inte skulle hinna. (Fast det var mest jag som var orolig, Anders fotograferade bekymmerslöst allt han såg. Som han brukar.)

Foto ovan: Luohttoláhko, fotograferat åt öster. Pårtemassivet utgör en närmast oöverstiglig gräns på andra sidan platån.

Vinter på Luohttoláhko. Berget är Sáitáristjåhkkå, i Pårtemassivet. Foto: Anders Gudmundsson.

Det var inte mycket ljus kvar när vi nådde den sydöstra delen av sjön och efter en stunds letande hittade en acceptabel tältplats. Det blev middag och kvällste inne i tältet. Yttertältets insida täcktes snart av frost, och utanför var det ett okänt antal minusgrader. All utrustning som varit fuktig eller blöt under dagens vandring frös till is och blev hård som papp. Det kändes inte som en sommartur utan mer som om vi befann oss på en skidtur i vinterfjällen.

Efterlängtad matlagning i tältet. Foto: Anders Gudmundsson.

Efter en (för min del) något kylslagen natt i tältet vaknade vi upp på det stora Luottoláhko, med frost överallt. Dagen var strålande klar och solen värmde upp luften och marken. Vilken underbar kontrast till de senaste dagarnas dimma, regn och blåst! Det var som om hela landskapet andades stillhet och ro. Vi beslöt att stanna hela dagen och njuta av vädret och den härliga miljön.

Foto: Louhttojávrre på förmiddagen, sedd från vår tältplats. I bakgrunden Ridátjåhkkå. Mellan sjön och berget ligger Sarvesvágge (precis nedanför den smala landkanten bakom sjön).