Dag 9. Den andra dagens inventering

Vi vaknade halv sju på morgonen och kunde konstatera att natten varit blåsig och kall men dessbättre utan vare sig snö eller regn. Det fanns hopp. Vi åt dock frukosten väl förskansade inne i tältet.

Så packade vi ihop vårt läger och begav oss till vadställe B som vi funnit igår (se föregående blogginlägg). På vägen dit såg vi en trevlig ringtrast som var ganska oskygg och letade mat på marken samt en havsörn som enligt ruggningsmönstret på vingarna var samma exemplar som igår.

Utsikten söderut mot Ähparmassivet och glaciären Ruopsokjiegna var fascinerande trots det stora avståndet, mer än en mil (se nedanstående foto).

Såvitt vi kunde bedöma var vattennivån i Guhkesvákkjåhkå normal men dock något lägre än när vi inspekterade den igår. Vinden var mycket tamare så omklädningsceremonin var definitvt uthärdlig. Vadstället fungerade fint. Det är fyllt av stora stenar som ligger ganska tätt, och man får sätta ner fötterna på bottnen mellan dem. Strömmen var påtaglig men inte direkt besvärlig. Stavar behövdes för att kunna gå stadigt på den ojämna bottnen.

Här är ett foto som jag tog senare på dagen uppifrån Skanábákte som visar de båda vadställena i översikt och detalj.

Sedan kunde fågelinventeringen fortsätta. Vi skulle upp i den ravin där Tjievrajågåsj rinner men innan dess tog vi lunch och fick till och med uppleva att solen kom fram och värmde. Det här artade sig bra.

Upp på Skanábákte

Ravinen var väldigt trevlig och jokken bildade små vackra fall. Åter kunde vi konstatera att dessa fågelinventeringar lett oss till en plats dit vi inte själva hade kommit på tanken att gå.

Sedan följde vi linjerna upp i massivet och därefter söderut igen. Vid Skanábáktes brantaste del gjorde vi stopp och bara gladde oss över den fina utsikten. På andra sidan Guhkesvákkjåhkå reste sig Sarekmassivet med Nordtoppen som spännande blickfång. Trots att det just då var ganska molnigt uppe bland topparna var det en imponerande vy.

Däremot vågade vi inte ta oss nerför stupet. En annan fågelskådare, "bergsgeten" Hans Christensen från Danmark, hade ett tidigare år tagit sig uppför denna brant. Detta verkade våghalsigt nog, men nerför skulle vara rena gissningsleken. Vi gick tillbaka för att gå nerför i ravinen igen och fortsätta nere i dalen. Det var inget dåligt beslut, för vi såg både en fjällripa och en kungsörn på återvägen.

Sista delen av inventeringen, nedanför branten, gick i fint väder och var rena njutningen. Vi hittade stenfalkar, ringtrastar och ringtrastarnas ungar.

När inventeringen var klar gick vi utmed Guhkesvákkjåhkås vackra strand tillbaka till ryggsäckarna och passerade då en rävlya med ett stort antal ingångar. Det låg mycket benrester utanför på marken, och en av de vuxna rävarna höll oss noga under uppsikt en bit bort.

Nordtoppen i midnattsljus

Vi beslöt att tälta precis invid vårt vadställe med utsikt upp mot Sareks Nordtopp som på fotot nedan är den högsta, något vassa toppen, med en snödriva ovanpå.

Kvällen blev klar och fin och solen sjönk sakta ner mot horisonten i norr. Efter kvällsmiddagen satt vi utanför tältet resten av kvällen, småpratade ibland men mest bara njöt av panoramat omkring oss. Inget lyxhotell i världen kan enligt min åsikt erbjuda något liknande.

Stillheten var total så när som på vattnets diskreta brusande. Vi hade inte sett någon annan människa efter att vi lämnade Skierffe och det ingav en nästan overklig känsla av avskildhet.

Vi har lagt märke till att det är inte alla fjällvandrare som bryr sig om kvällarna. De dyker in i tältet redan vid sextiden på kvällen och syns sedan inte till förrän på morgonen. Själva sitter vi gärna utanför tältet ända tills det blir mörkt, om inte vädret är för dåligt.

Denna kväll skulle inte bli mörk överhuvudtaget, så vi väntade inte ända tills midnattssolen stod som lägst (omkring klockan ett) men det var nog inte långt ifrån. Hur morgondagens planer skulle se ut hade vi inte riktigt bestämt. Vi hade ett par dagar på oss innan det var dags att vända ut ur Sarek. Den utgång vi tänkt oss var Suorva, via en sväng upp mot sjön Oarjep Tjievrajávrre och därefter åt sydöst genom Vuosskelvágge.

Förflyttningen av lägret: 3 km. Inventeringsrundan: Ca 14 km.

Dag 10. Ändrade planer

På morgonen resonerade vi om hur finalen av vår vandrning skulle se ut. Det första beslutet gällde eventuell topptur.

Visst var åsynen av Nordtoppen lockande, den hade vi väldigt gärna velat bestiga. Men det där snöfältet uppe på toppen såg ju inte bra ut. Den sista biten såg ut att - i bästa fall - innebära ordentlig snöpulsning. I sämsta fall skulle snöfältet inte ens kunna gå att forcera, snökanten såg faktiskt skarp och inte helt ofarlig ut. Vi beslöt att avstå, och tyckte att vi redan förra året blivit mätta på snöpulsande för lång tid framöver (detta skrev jag om i blogginlägg förra hösten).

Nästa beslut gällde vilken väg vi skulle välja ut ur Sarek. Eftersom vi hade gott om tid kom vi fram till att avstå den korta vägen, den mot Suorva. Istället kände vi för att gå in mot slätten Gássaláhko som vi tidigare aldrig besökt. Sedan skulle vi ta oss söder om och sedan väster om Áhkká ner till Änonjálme. Den ändrade färdvägen gjorde oss upprymda, Suorva hade egentligen inte glatt någon av oss.

Mot Gássaláhko

Den fina morgonen hade förändrats till en molnig förmiddag med sporadiskt duggregn. Vi bröt upp från vårt läger och gav oss iväg utmed östra sidan av Guhkesvákkjåhkå.

Det senaste dygnet hade vi alltså befunnit oss i Stora Sjöfallets Nationalpark. Med vår alldeles färska och nybeslutade färdplan skulle de närmaste dagarna innebära ett ständigt kryssande mellan Stora Sjöfallet och Sarek. Det hade vi inget emot.

På fotot ovan är jag på väg utmed jokken och på fotot under briljerar Anders med ett porträtt av en flygande fjällabb. Men det låg både idogt arbete och en smula tur bakom den bilden!

Vandringen utefter jokken på den östra sidan är trevlig, mycket vacker och inte alls svår. På den västra sidan är det mer videsnår utefter stranden som hindrar framfarten. 

Något vi tyckte var märkligt i hela detta område är de väldiga, ofta fyrkantiga, stenblock som finns överallt. De ligger liksom utkastade på marken men man får ändå ett intryck av att någon planerat det hela. Dessa stenblock blir fler när man närmar sig Gássaláhko som är alldeles full av dem.

Vi korsade Guhkesvákkjåhkå en halv km före sjön Oarjep Tjievrajávrre, precis där jokken har en stor krök på fjällkartan. Det var inget riktigt vad, jokken är bred här och rinner genom ett stort fält av halvstora stenar som vi klev på. Jokken lär även kunna vadas på grusbankar precis söder om sjön. Ja, den kan nog vadas lite överallt här eftersom vattenmängden inte är lika stor som någon kilometer längre ner.

Strax efter vadet tyckte jag att jag på långt avstånd hörde lärksång och blev förstås eld och lågor. Man hoppas ju alltid på berglärka. Jag gav mig efter den undflyende fågeln men kunde efter en halv kilometers promenad konstatera att det var en av dessa eviga lappsparvar. De kan ju låta lite hur som helst när de är på det humöret.

Ödslighet i storförpackning

Så var vi då på det otroligt karga och steniga Gássaláhko. Denna slätt är inte helt enkel att orientera på eftersom den är full av mindre raviner och genomkorsad av vattendrag och sjöar i alla storlekar. Om det blir dimma kan man säkert irra omkring hur länge som helst i denna labyrint.

Vi höll oss därför på lite höjd när vi passerade på norra sidan av Lulep Gássavárásj och sedan Alep Gássavárásj där vi slog läger på kvällen med utsikt ner mot sjön Suottasjjávrre. Här är landskapet inte alls lika kargt.

Efter kvällsmaten tog vi en promenad ner till sjön och beskådade fågellivet. Här fanns änder, lommar och vadare i ganska riklig mängd. Kvällen var vacker och vi satt som vanligt utanför tältet och avslutade dagen med en kopp te medan bergen och molnen glödde i midnattssolens ljus.

Dagens etapp: Ca 11 km.

Foton nr 5, 6, 7, 8, 9 och 11 tagna av Anders Gudmundsson.