För ett par dagar sedan träffades gruppen, som i nuläget består av tre personer, för att kontrollera att vi inte har missat något viktigt. Flygbiljetterna är klara. Inbokningen på trekkingföretaget verkar ha fungerat. Försäkringarna kollade. Visum skaffar vi på plats i Kathmandu. Vaccineringen är påbörjad, åtminstone för min del. Det handlar om Hepatit A och B, stelkramp samt medel mot turistdiarré (det senare är ett koleravaccin).  

Jag har nu dragit mig till minnes hur hela det här Nepaläventyret började. Det var vid ett tillfälle när jag och en av mina yngre bröder träffades. Ämnet dök på något sätt upp, och sedan började tankar spira om att vi skulle göra en egen tur. Nu är det inte säkert att han följer med denna gång, men de samtal vi hade var en stor inspiration för oss båda. Det skulle inte förvåna mig om jag vill göra fler resor i framtiden.

En tid därefter drogs fler in i projektet. Ett par vänner som varit med på fjällvandringar i Sarek ville nämligen också åka. Och så växte drömmarna om vad vi ville se och uppleva.

Turens mest avlägsna hörn: Everest Base Camp. Gränsen till Kina syns dessutom, i rosa i kartans övre högra hörn. Enligt planen ska vi gå upp på Kala Patthar, vilket i så fall blir turens högsta punkt. Fast det är nog mycket som ska stämma om det ska lyckas. Det gäller att inte fatta förhastade beslut.

Är Nepal farligt?

Några i bekantskapskretsen har lyssnat på nyheterna de senaste veckorna och snappat upp ett och annat. Att ett flygplan med Everest-turister störtat. Att det varit en jordbävning i Kathmandu. Till och med en av resedeltagarna, Anders R, bidrog med att säga att flygplatsen i Lukla - som vi kommer att landa på - är en av de mest olycksdrabbade i världen. Inte så konstigt kanske. En del beskriver den lilla flygplatsens korta landningsbana som att "den börjar vid ett stup och slutar vid en bergvägg".

Det här med att anlita ett trekkingföretag är mer en bekvämlighetsgrej än en säkerhetsåtgärd. Jag läste i en forumtråd att man kan klara sig helt på egen hand och därför avstå från att hyra guide eller bärare när man gör en turisttur. Det är bara att åka dit och vandra på egen hand mellan tehusen.

Hur som helst har jag svårt att frigöra mig från tanken att vårt upplägg känns lite för lyxigt. Jag är verkligen inte van vid att gå tillsammans med en person som bär nästan hela min packning. Trots att det tydligt och klart står så i vår beställningsbekräftelse så vill insikten inte sjunka in. Jag sitter fortfarande med min packlista där varenda liten pryl står uppskriven med sin vikt i gram. Som om jag innerst inne misstänker att jag måste bära allting själv.

Fyra lager kläder - ska det verkligen behövas?

Kläder och kängor är viktiga saker. Jag håller på och läser i en bok om en Everestexpedition, och där står att de hade fyra lager på överkroppen. Inifrån och ut var det: underställ, fleece, vindtät GoreTex, dunjacka. Beroende på väder och temperatur kunde ett eller flera lager tas bort.

Jag har aldrig ägt vare sig GoreTex-jacka eller dunjacka. Istället för GoreTexjacka får det bli en lätt regnjacka av Sarek-stuk. När det gäller dunjacka kan man låna (hyra?) en sådan av företaget.

Men kommer det att bli så kallt att dessa fyra lager behövs? Visserligen sjunker temperaturen på kvällen, och nätterna lär kunna bli så kalla som -20 °C. Men vi ska ju hålla oss till tehusen och äta kvällsmat då. Även om dessa inte lär vara uppvärmda så bör det inte bli särskilt många minusgrader inne i dem.

Sedan är det kängorna. Jag tänker stolt gå i de supersvenska lundhagskängor som jag använder i sarekfjällen. Med yllesockar. De skulle inte vara lämpliga för riktig klättring, men till en trekkingtur borde de fungera. Nepaleserna kommer väl tycka att de ser udda ut. Å andra sidan borde de vid det här laget ha sett mycket som är betydligt tokigare.

Var hittar man drickbart vatten?

Vatten finns nog både här och där under dagsetapperna, men man kan knappast räkna med att det är lika rent som i de svenska fjällen (fjällvattnets renhet är en omdiskuterad fråga, förresten).

Vi är inne på tanken att ha ett litet gaskök med oss och skaffa Primusgas i Kathmandu. Då kan vi koka vatten på kvällarna till te. Och på morgonen fylla våra flaskor med kokt vatten. Om nu inte trekkingföretaget ordnar det.

Men här infinner sig några följdfrågor. Vid vilken temperatur kokar vatten vid t ex 4000 meter över havet? Jag har ännu inte hittat svaret, men läst att lufttrycket vid 6000 meter är ca hälften av trycket vid havsytan. Detta skulle ge en kokpunkt på ca 78 °C enligt ett diagram som jag har. Det blir inget gott te av det, för tevatten behöver vara nära 100 °C. Men de allra flesta bakterier borde i varje fall dö.

Nästa fråga är hur bra gasolen brinner när syrehalten är ca hälften av den normala.  Det har jag heller inte hittat något svar på. Vi får väl testa och se!

En annan metod för vattenrening är att använda tabletter eller vätskor. En sådan produkt är Xinix AquaCare. Jag ska undersöka saken närmare.

Självrannsakan

Varför reser man då till Nepal, och varför vill man besöka  de högsta bergen i världen? Om jag hade tänkt att bestiga något av dem hade jag närapå legat sömnlös för att kunna förklara för mig själv och andra vad som drog mig dit. Särskilt med tanke på alla de uppoffringar och all den träning som föregår så avancerade projekt.

Men visst är det något som lockar även mig upp på en topp, även om jag inte riktigt vet vad det är. Det berömda svar som yttrades av George Mallory på frågan om varför han ville bestiga Mount Everest: "För att det är där" räcker inte för mig. Dock är jag inte den i vårt sällskap som frestas mest, det är nog Anders G. Han vill upp på så höga toppar som möjligt. Jag önskar honom lycka till. Nerifrån.

Nej, de högsta topparna får vara ifred för min del. Det är tillräckligt att vara i närheten av dem. För några veckor byta ut den vanliga, hemmavanda miljön mot något helt annat. Ta in atmosfären i det nya landet. Uppleva med så många sinnen som möjligt. Och med allt detta med sig hem förhoppningsvis se tillvaron på ett annorlunda och rikare sätt.

Det handlar också om att se en ny kultur och nya människor. Kanske kommer det att göra lika starkt intryck på oss som själva naturen. Vi får se.