Den senaste tiden har jag alltså ägnat några tankar åt hur lite först jag är med saker och ting. Till exempel projektet med Präststigen. Jag talade med en bekant som med glimten i ögat sa ungefär: ”Om det skräp, som vi händelsevis tappar eller lämnar efter oss i fjällen, får ligga tillräckligt länge kommer det förvandlas till en intressant kulturlämning.” Så skulle man kunna säga om Präststigen också. Från början var det en prosaisk bruksväg som i princip bara handlade om att förflytta sig effektivt på fjället. Så frågan är om överhuvudtaget någon hade tyckt att Präststigen verkat intressant för exempelvis hundra år sedan – annat än av praktiska skäl.

Men en dikt nu ska det bli. Titeln kanske leder tankarna till just Präststigen men det behöver inte vara den. Det kan vara en helt annan stig.

Det är molnigt och uppehållsväder. En bra dag att vandra på. Jag tänker inte jäkta utan gå i lugnt tempo och låta saker och ting ta den tid som behövs. Det jag har att göra kommer säkert hålla mig sysselsatt hela dagen. Jag chansar på att träffa två av mina vandrarkompisar men jag vet att sannolikheten att det lyckas är liten. Vi har inte sett varandra på tre dygn, de har gått omkring i Padjelanta och möjligen kommer de passera genom Njoatsosvágge idag. Antagligen är det en wild-goose chase, som engelsmännen säger.  Men förhoppningen att återse dem är lockande, liksom att bo i tält och slippa gå tillbaka till Kvikkjokk på Padjelantaleden som jag ju nyss har gått.

Alltså läser jag med stigande förundran att många nutida kosmologer på fullt allvar räknar med att vi inte bara – som man kanske trodde tidigare – lever i ett närmast oändligt stort universum utan i ett av oändligt många universa. Att universum i själva verket är ett slags multiversum och att det kan finnas hur många parallella universa som helst. Och inte nog med det, vissa fysiker menar att det till och med kan finnas oändligt många kopior av oss själva, exempelvis mängder av "fowwe" varav de flesta är olika mig, men tillräckligt många är så lika att det inte skulle gå att skilja oss åt och att de lever på världar som på pricken liknar vår egen jord. Och att en del av dem just nu sitter och skriver ett inlägg i sin blogg på sina versioner av Utsidan...

Jag citerade i artikeln hur botanisten Andersson beskrev sin färd och sitt växtletande efter nattlägret vid Vássjájávrátja: ”Tredje dagen gick vår vandring i början upföre Wassjakullarnas nedra afsatser, der Gnap. carpathicum och Wahlbergella frodades, upp på ett fält, som, naket och genomskuret af en mängd sterila sandkullar, sträckte sig 2 mil framåt. I söder höjde Kirkivaara sina dubbla, isiga kupoler, jemte Alas snömassor skymmande Wirihjaur för våra ögon…”