Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 70-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.

I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig också, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitets räkning. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). De senaste åren har jag undersökt Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar har också resulterat i en bok som nu är utgiven och finns att köpa.

Under det senaste decenniet har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycks ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!

Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.

När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).

Användarnamn: fowwe

Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

Länkar:

Genom Padjelanta och Sarek 2011, dag 4 - 5

Det hade blivit torsdagen den 7 juli, och vi kröp ut tältet på vår lägerkulle invid Álggajåhkå. Vädret var en blandning av moln och sol, det var varmt. Vi tog det lugnt och förberedde oss för den dagstur vi skulle göra runt det massiv som innehåller bland annat Skájdetjåhkå och Sarvestjåhkå. En lätt packning med regnkläder och lunchmat samlades ihop, och så lämnade vi vår lägerplats. Klockan var strax efter 12 på dagen.

På västra sidan av Niejdariehvágge

Vi satte kurs mot Niejdariehpvágge som här i sin norra del är en brant, V-formad dalgång. Vanligtvis går väljer man väg uppe på ett flackt parti en bit upp på den östra sidan när man kommer norrifrån. Det vägvalet börjar med att man inledningsvis gör en rejäl stigning uppför en slänt där man redan nerifrån anar att det bakom kanten finns ett flackt parti. Men vi hade vårt tält väster om jokken och ville se hur det var att gå på den brantare västra sidan.

Foto: På den östra sidan finns en renstig man kan gå på. Men betydligt bättre väg får man om man går en bit högre upp där en kilometerlång flack platå erbjuder behaglig vandring. Denna platå syns inte på bilden men börjar strax ovanför det övre högra hörnet. I fotots övre vänstra hörn kommer jokken från Vattendelarglaciären. Man ser dess svämkägla som ligger precis ovanför 3-jokksmötet.

Foto: Följande dag tog jag detta foto nerifrån Alggajåhkå. Niejdariehpjågåsj rinner nere i ravinen till höger i bild. Den prickade linjen visar "normalvägen" på östra sidan upp i Niejdariehpvágge. Pilen pekar på en stor sten som man kan ha som riktmärke. Även om man inte slaviskt behöver följa prickningen ska man alltså ta en rejäl stigning upp till en flack gräshed på andra sidan kanten, bakom de gula prickarna. Fortsättningen är därefter lättgången en ganska lång bit.

Till att börja med lutade det inte så mycket på vår sida. Vi gick fram till den ganska höga ravinkanten och fick en ganska nervpirrande syn ner på det forsande vattnet i kanjonen. Efterhand lutade västsidan mer och mer och vi fick tänka på var vi satte fötterna för att inte snubbla.

Men en större svårighet på denna sida är att man måste korsa två glaciärjokkar, från glaciärerna på ömse sidor om berget Gálmme. På grund av det varma vädret var det full fart i dessa jokkar. Den första kunde vi ta oss över på en tjockt snöfält, och den andra tog vi ungefär en halv kilometer senare genom att gå ner i ravinen som då hunnit plana ut.

Uppe i ravinen var det dystert, en slags "Mordorstämning". Snöfält och snöbryggor vid jokken var kolsvarta, liksom blockhaven nedanför glaciärerna.

När vi närmade oss passpunkten minskade vattenmängden och dalen blev mycket stenig. Bitvis gick vi på rena berghällar, vilket är ganska ovanligt i Sarek. De kan vara glashala.  I dalens högsta punkt fanns en hel del snöfält, likaså i dess södra mynning. Snösmältningen var i full gång och härligt dricksvatten fanns överallt. Utsikten åt sydöst mot Noajdde, Luohttoláhko och Pårtebergen var enastående.

Utsikten ungefär vid passpunkten, mot sydöst och Luohttoláhko. Den obetydliga figuren i den väldiga fjällterrängen är jag. Foto: Mattias Paulsson.

Ett betänkligt beslut

Vi hade nu varit på väg i ungefär 3 timmar och förflyttat oss drygt 5 km. Det började kännas som om det var dags för lunch. Jag insåg att vi hade haft alldeles för trevligt och låtit tiden rinna ifrån oss. Vi hade bara avverkat ca 20% av vår sträcka och klockan var redan halv fyra. Tidsschemat riskerade att spricka. Jag konsulterade Mattias och frågade om vi skulle fortsätta eller vända. Han röstade för en fortsättning och det gjorde jag med. Man vill ju inte vara sämre än ungdomen. Men en liten varningsklocka ringde inom mig: den där infektionen jag hade i kroppen signalerade en aning trötthet.

Vi ökade takten och vände västerut i Sarvesvágge. Efter någon timme hittade vi en fin lunchplats invid jokken, men ett utmärkt badställe. (Jag badade de allra flesta dagarna. Mattias, som är uppvuxen i skärgården, var mer återhållsam.) Lunch avnjöts och så gick vi vidare.

Tröttheten tilltar

Jag tror att man märker att man är trött när man börjar se på ömsom kartan och ömsom bergssidorna och undra när de ska ta slut. En slags "nedräkning", alltså. Jag tittade utmed Skájdetjåhkkås sydsida och konstaterade att det är ett väldigt långt berg. En halvmil, faktiskt. Och sedan kommer hörnet av Sarvestjåhkkå.

Övre delen av Sarvesvágge. Jag gaskar upp mig, men tröttheten har börjat bli besvärande. Foto: Mattias Paulsson.

Strax innan detta hörn satte jag mig ner och pratade med Mattias. Jag mådde fysiskt illa, något jag inte är van vid. Det fick bli ett lägre tempo och fler raster. Och inte minst dricka ofta och äta nötter, russin och godis. Att dricka var inget problem, jag drack som en kamel hela fjällturen. Äta nötter och godis var värre. Jag mådde illa bara av tanken, och jag fick välja ut de bitar jag kunde klara av.

Foto: Övre Sarvesvágge, östra delen av Tjågŋåristjåhkkås nordsluttning. Ravinen där Jiegŋávákkjågåsj rinner finns bakom den låga kanten till vänster i bild. Den prickade linjen visar en lämplig väg upp i Jiegŋávágge för den som vill dit. Om man kommer i Sarvesvágge från väster tar man den gröna lutande "rampen" (åsen) upp. Jag har rekommenderat denna ås i min bok. Väldigt behändigt och så slipper man leta efter öppningar i klippbranterna.

Oroligt konstaterade jag att vi hade ungefär halva sträckan kvar, kanske ca 11 km av totalt 24 km. Klockan var redan halv åtta. Förutom själva kraftlösheten var det oron att tillståndet kunde förvärras och jag plötligt få tvärstopp mitt i i ödemarken. Men det vara bara att gå vidare så länge det höll. Trots tröttheten var det uteslutet att enbart tänka på problemen. När vi nu var här gällde det att njuta av landskapet. Och spana efter fjälluggla.

Nedanför oss på vänster sida flöt Alep Sarvesjåhkå fram i ett intressant flod- och myrlandskap. Som väl var gick det lätt att vandra här, på Sarvesbuollda som mestadels består av gräshed. Jag anade att så enkelt skulle det inte bli när vi kom runt nästa hörn, vid Sarvesnjunnje. Att sluttningen utmed Álggajávrre är fylld av videsnår visste jag sedan tidigare.

Söder om Álggajávrre

Mycket riktigt. De värsta snåren befinner sig på låg nivå, närmast sjön. Vi höll därför högre upp där det fanns en del renstigar genom buskagen. Nu var jag så illamående att jag var tvungen att vila regelbundet efter bara 200-300 meter. Mattias var ett stort stöd, han bar ryggsäcken och väntade tålmodigt. Mygg fanns där, och det började småregna. Eländen av olika sort dras ofta till varandra. Det här kunde ta tid. Jag drack ofta, åt dessutom lite nötter och russin men undvek lakritsgodiset.

Märkligt nog kom krafterna tillbaka något, och jag blev nu övertygad om att vi skulle klara av äventyret. Vi segade oss förbi hela sjöstranden och tog oss ner till utloppat av glaciärjokken från Sarvestjåhkkå. Här, och de dryga 2 km som var kvar till tältet, mötte vi de tätaste videsnåren. Men själva glaciärjokken var inget problem.

Den sista biten gick vi i duggregn. Vi valde väg utmed Álggajåhkås södra strömfåra och kunde på så sätt slippa det värsta videt. Gissa om anblicken av tältet var efterlängtad! Klockan var nästan midnatt när vi kom dit. Ingen av oss orkade laga någon kvällsmat så vi bara drack ordentligt och somnade sedan. Det fanns inga krafter kvar.

Foto: Lägerpyssel med det väldiga Härrábákte i bakgrunden.

När vi vaknade nästa morgon kändes det i hela kroppen att den inte fått sin nödvändiga kvällsmat. Det blev extra mycket frukost istället. Förmiddagen fick gå som den ville, vi vilade, åt och småpysslade.

Foto: Mer lägerpyssel. Laddning av Mattias kamerabatterier.

Jag antecknade gårdagens händelser och när det gäller terrängen hade jag fått mina funderingar bekräftade om att gå utmed södra sidan av Álggajávrre. Den vägen är förvisso snårig - särskilt kilometrarna söder om Álggajåhkå - men inget man egentligen behöver vara bekymrad över. Man tar sig fram den vägen. Vid lägre vattennivå kan man troligen gå i Álggajåhkås södra strömfåra ända fram till sjön och på så sätt slippa nästan allt vide. Och när det gäller passage av vide är det väl värt besväret att lära sig "läsa videt" så att man på lite avstånd kan se var det är lättast att glida igenom.

I lägret hade vi fin överblick över landskapet och vi njöt av att vara lite lediga. På långt avstånd såg vi tre vandrare som kom från Alkavare kapell och stretade framåt på den snåriga stigen. Man talar ofta om Álggavágges stora, härliga gräsplaner. Men sanningen är att dessa gräsplaner bara utgör ett mycket begränsat område i dalens östra del. För övrigt tycker jag terrängen är väldigt lik den man finner i övre Sarvesvágge. Och det finns gräsplaner där som inte är så små de heller.

En ny dagsetapp - och mera vadning

Enligt vår färdplan behövde vi gå en bit denna dag också. Det kom regn i omgångar och vår avfärd fördröjdes på grund av det. Först vid 17-tiden hade vi packat ihop och kommit igång. Efter en kort stund stod vi invid Niejdariehpjågåsj och tittade på det framforsande vattnet. Det var inte förvånande, det var mycket vatten i alla jokkar. Denna jokk är vanligtvis inte någon av de svåra, men nu var den kraftig. Eftersom fårorna dessutom är smala var vattennivån ganska hög.

Fotot visar 3-jokksmötet. Jokken från Lánjektjåhkkå och Vattendelarglaciären kommer i bakgrunden och har en stor svämkägla. Precis framför oss rinner de två fårorna från Niejdariehpjågåsj, vilka kommer från höger i bild. Och ut i vänsterkant rinner den förenade jokken ut (Álggajåhkå). En jokkfåra saknas i bilden, nämligen den gren av Álggajåhkå som rinner in i mötet (från höger utanför bild). Samtliga 4 del-jokkar är vadbara här, utom möjligen Álggajåhkå som innehåller det ihopsamlade vattnet från alla grenar och som för tillfället var stor. Den vadas enklare något längre västerut där den delar upp sig i flera fåror (syns bra på fjällkartan).

Av med kängor och ur med sulor. På andra stranden dök upp en ensam man som gärna visade oss var han tyckte vi skulle gå.Vi följde hans förslag och gick där han föreslog. Lyckligt över på andra sidan hälsade vi på varandra. Han var tysk och van att gå i fjällen. Hade gått genom Niejdariehpvágge under dagen, från andra hållet och på den östra sidan. Han hade inte sett våra spår.

Han hade sin packning invid jokken och var på väg att sätta upp sitt tält. Själva behövde vi fortsätta och ta oss över Álggajåhkå, precis till höger om 3-jokksmötet. Han hade ett förslag på vadställe där också. Här var det lårdjupt en kort bit men ingen ström att tala om. Det gick enkelt att ta sig över. Tysken hade vadat här förra året. Men det var betydligt mera vatten i år, sa han.

Fotot ovan visar den sista vadningsetappen. Vi har alltså vadat den del av Álggajåhkå som flyter in i jokkmötet. Den gröna lilla ön mitt i jokken ligger precis hitom mötet och svämkäglan från Vattendelarjokken syns något hundratal meter bakom Mattias. Vi gick över till ön och sedan vidare. Här fanns en del djupa hålor i jokkens botten, men det var ändå enkelt på grund av den svaga strömmen. Men vattnet var grumligt, så det gick inte att se djupet. Man fick känna sig fram.

Vi fortsatte i dalen och vandrade under Härrábáktes långa stup, det som sägs vara det längsta stupet i Sarek. Framför oss växte den mest hänförande utsikt fram, mot Sarekmassivet och Mikkaglaciären. Det är en underbar syn (se fotot nedan).

Vi gick inte särskilt långt. Lägret placerades före Áhkájåhkå och före de  stora gräsplanerna.

Enligt vår färdplan låg vi så här långt ca ½ dag efter. Men med tanke på omständigheterna kände vi oss ändå nöjda. Troligen skulle inte alla specialmål för vandringsturen kunna uppnås, men det var ingen katastrof att stryka i listan. Ett sådant mål var att efter Skárjá gå nere vid Ráhpajåhkå för att undersöka vadställen. Frågan var om det skulle finnas ork till det. Morgondagen fick utvisa.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2011-07-30 23:02   Håkan Friberg
Usch! Att bli sjuk ute på fjället måste vara fruktansvärt. Jag har - ännu så länge - klarat mig från både allvarlig sjukdom och allvarliga skador.
Som vanligt en alldeles utmärkt färdbeskrivning! Det är en sann njutning att veckla ut BD 10:an på skrivbordet bredvid datorn och följa din färd. Tack!
 
Svar 2011-08-01 17:43   fowwe
Som väl är hade jag inte någon feber. Då är det definitivt kört och det är bara sovsäck och tält som gäller.
Och att skriva för läsare som vecklar ut sin karta är väl varje reseskildrares önskedröm!
 
2011-07-30 23:24   OBD
Det var en tuff dagstur!
24 km med en infektion i kroppen måste ha tagit hårt på krafterna.
Själv råkade jag 2007ut för dålig mage och fick inte behålla någon mat på en vecka. Inte roligt alls, men den vandringen blev av andra orsaker mycket bra.
Tack för ännu ett avsnitt med både vackra och illustrativa bilder.
 
Svar 2011-08-01 17:38   fowwe
Tack, Bertil! Men: ingen mat på en vecka? DET måste ha gjort kroppen urlakad om man tänker sig att prestera förflyttning.
 
2011-07-31 08:37   dHANScan
Jag kännar igen hela er rutt - från olika etapper med hela packningen i åren 1990-2009. Jag tycker det var mycket långt för er att gå dagstur om det hade blivit dåligt väder på mitten. Nu blev det "endast" till att du blev sjuk. Grattis att ni lyckades komma hela vägen. Spännande och illustrativ berättelse.
Niejdarippvagge gick jag västra sidan norrifrån i 1990. Senare år blev det östra, som ju klart är lättare. Flickan som enligt gammalt ord frusit ihjäl har jag aldrig hittad.
Passagen mellan sydöstra Alggajavrre och Sarvesnjunnje gick jag engång där jag hållit högt men minns det gav några branta snöfält på nedfarten i Alggavagge.
Av vad i västra Alggavagge har jag prövat det stax V om "3-jokksmötet" och i 1990 ett nära Alggajavrre, där det är djupt men stabil ström.
Många fina bilder. På bilden där Matthias just vadit ser det ut till att han är nöjd över nedkylningen
 
Svar 2011-08-01 17:36   fowwe
Ja, ibland är man optimistisk! Men att gå med liten packning gör att det går fortare. Och regnkläder hade vi med förstås med tanke på att vädret kunde slå om.
Du har gått mycket i området märker jag. Har du vadat Alep Sarvesjåhkå någonstans? Det är jag lite nyfiken att läsa om i så fall!
Mattias var för övrigt på ett soligt humör. Trots att vädret var mulet var det sällan riktigt kallt. Så de där vadningspauserna var precis vad vi behövde. Vissa gånger i varje fall.
 
2011-08-02 05:48   dHANScan
Alep Sarvesjåhkå? Ja, rundad i 1998 vid ca 830 m - på väg norrut och tältade sedan på Sarvesbuolda. Minns inte vadet var svårt, västerut i det sumpiga område var det säkert för djupt
 
2012-07-22 21:02   Ahkká
Inspirerande och spännande läsning, speciellt om man som jag sitter med kartan bredvid! Bra med alla tips och beskrivningar av terräng och vad också.
 
Svar 2012-07-22 22:50   fowwe
Tack, Ulrika! Roligt att det är till nytta!
 

Läs mer i bloggen

Hardeberga – vandringar i underskattad landsbygd

En så stor stad som Lund uppslukar lätt intresset hos dem som bor där. I ännu högre grad gäller detta den betydligt större staden Malmö. Det är lätt att upphöja livet i staden som mer intressant och mer betydelsefullt är livet i exempelvis en liten by (som kanske rentav är på väg att avfolkas).

Det finns något motsägelsefullt i en stor stads lockelse. Å ena sidan får man känslan av att det händer väldigt mycket, ett myllrande liv. Å andra sidan upplever man att staden är möjlig att få överblick över, att begripa sig på. Det senare är naturligtvis en illusion, till stor del skapad av arkitekturen som målar upp de stora linjerna för oss. Dessa skapar ordning och sammanhang åt det vi ser och döljer det mesta som finns bakom fasaderna. Vi får känslan att vi förstår. Men vem kan greppa ens en bråkdel av vad som sker bakom just dessa fasader? Inte ens i ett medelstort bostadshus är det möjligt.

Genvägen Nijákvágge – för den som har gott om tid

Det klichéartade talesättet ”genvägar är ofta senvägar” exemplifieras på ett utmärkt sätt av Nijákvágge som erbjuder en betydligt kortare väg jämfört med att runda norr om fjället Niják. Med detta vägval får vandraren uppleva en av Sareks veritabla bakgårdar, där frostsprängt stenskravel samlats i högar, drivor och fält. Med andra ord - oemotståndligt för varje Sarekvän!

Det är juli 2021 och jag befinner mig i norra delen av Ruohtesvágge. Lägerplatsen är min femte i Sarek denna varma och myggrika sommar. Men jag är inte ensam – tältet delar jag med min gode vän Anders. Inte den vanlige Anders, han som jag oftast har gått tillsammans med och som finns med i många av mina skriverier här på Utsidan. Nej, detta är en annan Anders. Lustigt nog är båda två professorer på Tekniska högskolan i Lund och känner varandra väl.

Den Stora Grå. Och om fasaden som rämnade

Lunds kommun har knappast rykte om sig att vara en skogskommun, men vi har faktiskt några ganska stora barrskogsområden. Ett av de största är Vombs fure som ligger precis söder om Vombsjön. För något tiotal år sedan hittade man tillfälligt en kringflygande lappuggla i den skogen. Och nu var det dags igen. På årets sista dag 2022 upptäcktes en individ på eftermiddagen, strax före skymningen. Men det var inte många fågelskådare som fick se den.

Lappugglan är normalt en norrlandsfågel – åtminstone har den alltid betraktats som det. Samtidigt kan den ibland förflytta sig långa sträckor vilket Ove Stefansson beskriver i sin bok Nordanskogens vagabond. Lappugglan. På senare tid har häckningar konstaterats så långt söderut som Blekinge.


Njutvandringar att längta till

Platåberget Billingens unika natur och fina vandringsleder lockar vandringsentusiaster året om.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg