Den 6 augusti anlände jag och min goda vän Diana till Kvikkjokk med buss. Det var sent på eftermiddagen och vår färd in i Sarek skulle inte börja förrän nästa dag. På den lilla ängen en bit nedanför fjällstationen var det ett tältläger och fullt med vandrare. Antalet fjällbesökare har nog ökat här (också) de senaste två säsongerna och det kändes som byn inte hade någon beredskap att ta emot människor i den omfattning som det blivit. Allt praktiskt tycktes hamna hos fjällstationen att försöka lösa, exempelvis tillgång till toaletter.

Diana och jag hittade en plats för våra tält inne bland träden. Sedan blev det kvällsmat i fjällstationens restaurang, något vi verkligen sett fram emot efter en segdragen resa på nattåg och buss. Under middagen gick vi igenom färdplanen. Den inbegrep även min kompis Anders och hans son Axel. De befann sig för tillfället i norra Sarek och var på väg söderut. Tanken var att vi alla fyra skulle anlända till dalgången Gaskasvágge - de skulle komma från väster och Diana och jag från söder. Sedan skulle vi gå in i den höga och smala dalpassagen mellan Skájdetjåhkkå och Unna Stuollo. Denna väg leder fram till sjön Jiegŋajávrre, längst upp i dalen Jiegŋavágge (den östra dalen med detta namn, det finns en längre västerut också). Vi hade bestämt träff vid sjön på kvällen den 9:e.

Detta var alltså den första halvan av den stolta planen. Skulle vi lyckas? Nästa dag började vi gå Kungsleden norrut i fint vandringsväder.

Vid avtaget från Kungsleden mot samevistet Boarek (Pårek) finns många skyltar. Det har blivit fler de senaste åren. Men stämmer verkligen alla avståndsangivelser? Jag ser inte övertygad ut.

Diana på stigen mot Boarek. Björkskogen var verkligen vacker här.

Uppe på Pårekmyren, med Bårddemassivet i sikte. Fortfarande åtskilliga kilometer kvar till Boarek. Sträckan från Kvikkjokk är 19-20 km, en rejäl dagsetapp eftersom det är uppför långa sträckor i skogen. Vi slog läger strax väster om samevistet, precis innan stigen lämnar björkskogen. Trädens skydd var vi glada för eftersom vinden ökade på natten och blev rejält frisk nästa förmiddag.

Mot Gådokjåhkå

Vädertjänsten hade varnat för regn under dagen och vi förberedde med att ha mitt yttertält nära till hands inför lunchpausen. Men förmiddagens vandring mot Stuor Jierta gick i uppehållsväder. Det första hindret var den ganska kraftiga jokken Gasskagårsåjågåsj som kommer uppifrån Boarektjåhkkå. Vi använde ett vadställe en god bit ovanför björkskogen, där jokken delar sig runt en liten ö. Längre upp är den klippig och strid och ännu högre upp djupnar ravinen och blir brant. 

Vid Stuor Jierttá tog vi det högre vägvalet på nordvästsidan av detta fjäll. Man kan också gå runt på dess östra och södra sidor men den vägen är längre.

Efter den jämna sluttningen kom vi upp på karg och stenig mark som var ganska behaglig att gå på. På andra sidan skymtade snart topparna från fler fjäll.

Om man går den här vägen, över passet, får man en förnämlig utsikt in mot Sareks centrala delar. I  mitten av bilden ovan syns uppgången till Jiegŋavágge och man ser faktiskt ganska långt in i dalen.

När det lutar nerför igen bör man nog undvika jokkravinerna och istället vandra på någon höjdrygg. Så gjorde inte vi utan använde delvis snöfälten över jokkarna att gå på. Men de såg faktiskt inte helt pålitliga ut överallt.

Ovan: Vy mot Gådokjåhkå. Bron över jokken befinner sig ungefär mitt i bilden men är placerad så lågt i klippravinen att den inte syns.

Vid renvaktarstugan före Gådokjåhkåbron pausade vi för lunch. Här kom det utlovade regnet, först som duggregn, sedan allt rikligare. Vi fortsatte över bron och satte kurs mot Gaskasvágge. Enligt planen skulle vi ha läger strax innan dalens början, men när regnet fortsatte blev jag tveksam till om vi skulle stå ut med att gå så långt. Framme vid jokken som kom uppifrån Jiegŋavágge bestämde vi oss för läger. Diana var alldeles genomvåt, hennes regnställ hade inte stått emot vätan. Inte ett ord av klagan dock. Istället såg vi fram emot en gemensam kvällsmat.

Det regnade i omgångar under natten. En bit från oss rann den mäktiga Gådokjåhkå och vid  ett tillfälle kom ett rejält dunder. Antagligen hade någon kulle nära jokken underminerats så att grus och sten rasade ner.

Nästa förmiddag var det uppehåll i regnet och vi gjorde oss i ordning för färd. Dagens sträcka var inte lång, bara omkring 5 kilometer.

Jiegŋavágge

Dalen Jiegŋavágge har jag besökt en gång tidigare. Då var Anders och två av hans barn med. Vi gick inte ända upp till sjön utan gjorde en dagsutflykt upp på Gådoktjåhkkå. Ett härligt äventyr med dramatiska vyer och kikarspaning efter älg nere i Rapadalen. Det var också en av de mest stenfyllda dagar någon av oss varit med om.  

Det första intrycket av Jiegŋavágge är nog att det är stenigt, kargt och dystert. För oss förstärkte dimman och de regntunga skyarna den känslan. Men efter några timmar i landskapet så vänjer man sig. Det var så förra gången också. Man lägger märke det lilla gröna som finns bland allt det steniga och börjar tycka att landskapet är både vackert och välkomnande.

Diana och jag skråade på den östra sidan av jokken. Den kommer från sjön längst in i dalen och har inget namn på kartan. Terrängen var lite ojämn men inte direkt besvärlig. Och så gäller det att gissa bästa vägval - höger eller vänster om nästa kulle, eller kanske rakt över? En ganska kraftig tvärjokk passerades utan problem. Hela tiden väntade vi på att få en skymt av sjön Jiegŋajávrre, men den var osynlig ända tills vi plötsligt var framme vid den.

Precis söder om sjön fanns några gräsplättar för tält. Annars såg vi inte många områden som dög som lägerplatser. Ändå var det vackert - en slags kärv idyll där det omgivande landskapet speglade sig i sjöns blanka vattenyta. Finare i verkligheten än vad kameran lyckades visa. På fotot ovan gäller det att titta noga för att se vad som är mark och vad som är vatten.

Vägen vi hade gått var inte svår och fungerar under de flesta omständigheter. Sedan tar den i princip slut uppe vid sjön. Den höga rutten över passet 1404 (syns på fotot ovanför Dianas röda tält) är egentligen inte att rekommendera annat än som en äventyrlighet. Detta gör att Jiegŋavágge ofta blir en återvändsdal. Och det kändes verkligen som om vi var långt borta från allting. Ändå ringde Dianas mobil vid ett tillfälle. Samtalet bröts ganska snabbt, men i alla fall. Hon pratade i telefon i ett väldigt undangömt hörn av Sarek!

Efter lunchen fick vi lust att undersöka omgivningarna och gå runt sjön. Ganska snart råkade vi in i ett förfärligt stenskravel vid den östra stranden. Det såg ut som om en stenlavin rasat utmed fjällsidan. I duggregnet hade de kantiga och vassa stenarna blivit glashala. När vi var mitt inne i blockhavet ökade regnet och vi gjorde en skyndsam reträtt tillbaka till tälten. Endast en fanatisk vän av Sarek kan älska detta landskap.

Många gånger under kvällen spanade vi upp mot 1404 för att se om Anders och Axel syntes. Passet var insvept i dimma den mesta tiden och det var blåsigt och kallt. "Om de är kloka så kommer de inte", upprepade vi ofta.

Ovan: En blick upp mot de närmaste topparna, inhöljda i dimma. Det blir inte mycket svartare och hårdare än så här. Inte ens i Sarek. 

Återfärd

Den ursprungliga, stolta planen hade alltså inte kunnat genomföras som vi tänkt från början. Diana och jag hade "fuskat" och tagit en genväg för att komma fram till sjön. Men just den detaljen var egentligen ingen stor förändring, mest att vi missat den höga passövergången. Annat var det med färden tillbaka. Den skulle vi ju gjort tillsammans med Anders och Axel - och vår djärva idé var att gå "bakvägen" upp mot Hambergs observatorium på Bårdde. Alltså gå på skrå i stenskravlet utmed glaciären ända tills det blev flackt på drygt 1600 meters höjd. Vi förstod att detta knappast var möjligt under rådande omständigheter. Molnen höll sig på tolv-, trettonhundra meter och ifråga om regn så var det mycket troligt att mer skulle komma.

Dags för avfärd. Dimman i passet bakom mig varierade. Ibland såg det ganska klart ut och man såg upp till passpunkten. En kort stund därefter kunde det vara tjockt igen.

En blick nedåt dalgången. Mycket enklare att välja bra väg när vi gick ut ur dalen än när vi gick in. Vi höll oss nära jokken utom på slutet där fåran djupnar till en ravin.

På sträckan fram till bron tilltog regnet. Vi träffade en hel del andra vandrare som också var blöta och bytte några ord med dem.

För att få variation gick vi inte passet bakom Stuor Jierttá utan runtom. Detta medförde till att börja med längre sträckor i blötmark och sedan orientering i ett kulligt landskap. Bland de där små höjderna gällde det att läsa terrängen och gissa den minst ansträngande vägen. Har man otur blir det extra mycket uppför och nerför. På fotot ovan är vi på väg och Stuor Jierttá försöker gömma sig i dimman.

Tältplats invid Stuor Jierttá. Bakom Diana, och till vänster om snöfältet, syns den sluttning vi gick uppför några dagar tidigare, på väg till bron över Gådokjåhkå.

Nästa dag behövde Diana börja återfärden mot Kvikkjokk eftersom hon skulle åka med buss dagen därpå. Vi gick alltså tillbaka till jokken norr om Boarekbyn, fast nu hamnade vi lite högre upp på sluttningen och kunde se hur djup ravinen var.

Vi vadade över jokken på samma ställe som tidigare. Sedan lagade vi lunch och satt en stund och pratade om våra upplevelser. Det kändes sorgligt att skiljas efter 5 dagar tillsammans på fjället, plus resdagen på tåg och buss. Så tog vi farväl och gick åt var sitt håll. Jag fortsatte på stigen mot Tjievrra, den väg man går för att exempelvis besöka observatoriet på Bårdde.

Omställning

Diana var snart utom synhåll och Anders och Axel hade jag ännu inte sett skymten av. Det kändes ensamt och ganska tomt. Vår fjällfärd hade heller inte blivit som vi tänkt oss. Men nu gällde det framför allt att ställa om. Först vara glad för allt det fina som varit, sedan acceptera att resten skulle bli ensamvandring. Till sist ladda upp inför en viktig uppgift som skulle utföras.

Redan andra dagen hade jag tagit något foton på den närmaste fjällryggen åt väster, Sähkoknuohkke. Jag hade tänkt titta på fotona någon kväll i tältet men regn och bristande ork hade gjort att det inte blivit av. Om jag hade gjort det hade jag redan då fått en bekräftelse på någonting som jag hoppades skulle finnas uppe vid Sähkok.

Trots att det var mer än tre kilometer bort hade kamerans teleobjektiv inga problem med att fånga den stenformation som så tydligt avtecknade sig mot himlen - ett röse! Sannolikt byggdes det av sarekforskaren Axel Hamberg och hans medhjälpare. Alla som känner mig vet att jag har svårt att motstå sådana tingestar. Naturligtvis var min plan att besöka det. Men i detta fall var jag dessutom på jakt efter någonting ännu mer intressant, något som kanske fanns i närheten. Men om detta ska jag inte berätta här, det kräver en egen redogörelse. Således väntar en fortsättning i ett kommande avsnitt.

PS. Diana kom lyckligt fram till Kvikkjokk redan samma kväll, alltså den 11 augusti. Anders och Axel hade mycket riktigt insett att passagen 1404 inte var ett lyckat val. De hade inte ens försökt ta sig i Gaskasvágge. Istället hade de gått norr och öster om Bielloriehppe, den s k Dark Side. Vi träffades sedan i Kvikkjokk när jag kom dit den 14:e.

Foton där jag syns på bild är tagna av Diana. Positioneringen gäller tältplatsen vid Jiegŋajávrre.