Beviset att jag var med på färden (fotot taget dagen före):

Och här under rasten vid järvspåret samma dag:

Rutiner, rutiner...

Denna morgon (den fjärde) var det rekord med rimfrost i innertältet. Vi hade skyddat nederdelen på sovsäckrna så gott det gick med jackorna, vilket fungerade bra. Men när morgonprocedurerna skulle ta vid gällde det att först få bort det spröda islagret. Jag tog mössan som redskap att torka med.

Utan att göra det alltför dramatiskt vill jag säga att det var en ständig kamp mot kylan.  Vad det handlar om är rutiner och åter rutiner. Saker ska göras i rätt ordning hela tiden. Slappnar man av och slarvar (t ex av bekvämlighet) så straffar det sig med att  man får ont i fingrarna av kylan eller att det tar längre tid. Oftast både - och.

Just denna morgon skulle jag lägga in GPS-koordinater för vår lägerplats som vi sovit vid. Men de laddningsbara batterierna hade snabbt tappat kraften redan första natten på fjället, och nästa gång tar jag bara med vanliga. Så rutinen med GPS på morgonen hade snabbt blivit följande: ner i sovsäcken en kvart innan användning.

Varför ska allt ska vara svart?!

En annan rutin är morgonens akrobatiska mästarprov, nämligen ta av sig nattunderstället och ta på sig kläderna. Tyvärr så hade vårt tält lågt i tak (inte tänkte jag på det när jag köpte det för sommarbruk för några år sedan) och med vars två fluffiga sovsäckar så är det inte mycket volym kvar upp till taket. Kraven på spänstighet hos invånarna blir därmed ganska höga. Så här går av- och påklädningsproceduren till.

Först letar jag reda på dagens underställ (byxa och tröja) samt nya kalsonger. Samtliga dessa tre plagg är av svart färg och har under natten förvarats i en svart påse där en av sovsäckarna förvaras på dagen.

Det första som ska på är de svarta kalsongerna. Jag lägger dem vid sidan nära mig till höger och memorerar att de ligger där (memoreringen är en viktig del av alla rutiner i snö, man måste hela tiden minnas var man lägger saker). Därefter - liggandes på rygg - drar jag av nattens nedre underställ.

Nu ska kalsingarna på. Men var sjutton är de nu då?? Jag trevar med handen där de borde legat och får tag i något svart. Nej, det var understället som ska på efter kalsongerna. Nytt svart föremål. Nej, det var den svarta underställströjan. Så äntligen hittar jag kalsingarna, de låg bland alla de övriga svarta kläderna. Och så håller det på, tills kläderna sitter där de ska.

Vem har kommit på att allting ska vara svart? Svarta kläder i en svart påse som kommer på avvägar och gömmer sig i en mörkgrå sovsäck. Och svarta, tunna handskar som lite slarvigt lades i ett hörn kvällen innan är plötsligt bara en. Den andra är på rymmen bland ungefär en kubikmeter andra svarta saker på det svarta tältgolvet. Idioti!  

Men så länge jag hjälpligt klarar av dessa rutiner vet jag att jag varken är åldersdement eller lider av parkinson. Alltid något.

Foto: Påklädd och klar.

Möte i vildmarken

Så småningom kom vi iväg igen och fortsatte i Teusadalen. Vi skidade mest på jokk-isen, och det var inga problem med bärigheten. Vi såg ripor och vid ett tillfälle en strömstare där jokken gick i dagen och inte hade frusit till.

Vi mötte också 6 tyskar med varsitt hundspann som passerade oss. De var på väg ner till Teusajaure och kanske stugan som ligger där. När vi rastade såg vi några älgar uppe vid skogsgränsen någon kilometer från oss.

Foto: Älgar på marsch. Troligen förflyttar de sig hellre på kalfjället än nere i skogen där snön är lös och djup.

Foto: Uppför Suorggejohka som är det vattendrag som rinner i Teusadalen. I bakgrunden berget Gáppetjåhkkå.

Vi gjorde nytt nattläger på norra stranden av sjön Suorggejávri. På kvällen spanade vi efter norrsken och vissa stunder var det mycket vackert sådant. Temperaturen föll snabbt på kvällen, och natten blev den dittills kallaste med -21°.

Fågelsång i isriket

Nästa förmiddag bytte vi arbetsuppgifter. Anders skulle dra pulkan och jag ta hans ryggsäck. Vi fortsatte tvärs över sjön till jokkens utlopp. Jokken var frusen just där, men bildade ett litet fruset vattenfall en bit upp. Såg svårt ut att ta sig uppför, så vi gjorde en kringgående rörelse genom björkskogen vid norra stranden.

Därefter kände vi lust för paus, och denna råkade bli strax före den lilla sjö som ligger mellan sjöarna Suorggejávri och Ávddajávri. Jokken som rann ut från denna lilla sjö var mestadels öppen, och från vår rastplats kunde vi höra en strömstare sjunga. Underbart! Och ganska märkligt hur det i detta frostiga landskap kan överleva så spröda varelser. Men den hittade säkert larver och annat gott i det öppna vattendraget.

Efter rasten skidade vi glatt iväg på jokkens norra sida. Här dök en kungsörn upp och skrämde ripor. När vi kom fram till sjön tyckte vi inte att den gick att lita på. Utloppet vid jokken var öppet, och jokken var säkert meterdjup. Vi skidade tillbaka några hundra meter och hittade ett ställe med en isbrygga över jokken. Därefter fortsatte vi på den södra sidan.

Det var klokt att vi gjorde så. Efter en stund fick vi nämligen överblick och kunde se att sjöisen var vattensjuk. Det var säkert den övre sjön, Ávddajávri, som matade på med vatten. Isen var kanske hållbar, men det kunde finnas svaga punkter. Och att man inte kan skida på blöt is blev vi snart varse när snön sjönk under skidorna i strandkanten och stighudarna klibbade ihop med underlaget. Det var bara att stanna, ta av skidorna och göra dem rena innan klumparna frusit till is.

Bo i grotta?

På vår lista över saker som vi ville göra fanns snöbivack. När vi anlände i närheten av en lämplig lägerplats letade vi reda på en användbar driva och började gräva ut. Snön var dessvärre hårdare än vi tänkt, och efter 1½ timme gav vi upp. Vi hade behövt mer tid. Så det blev vanligt tältboende igen.

På grund av grävandet blev både natten och morgonen senare än vanligt. Men det var varmt när vi vaknade, nästan plusgrader. Och i solen töade det, förstås. Jag firade med att göra turens första (och enda) ansiktstvätt.

Vi skidade vidare utefter den södra stranden av Ávddajávri i underbart solsken och vårvinterväder. Efter någon kilometer vek vi av mot sydväst och gick uppför björkskogen för att kunna passera väster om Avdavárátja.

Som vanligt var skogen fylld av meterdjup pulversnö så det gick inte särskilt fort. Anders slet rejält med pulkan. Det gick ständigt uppför, men lutningen var ganska behaglig. Massivet Gállaktjåhkkå gladde oss hela tiden. Vi hade det till vänster om oss, med imponerande sidor och glaciärer högt uppe vid toppen.

Men vi hoppades hela tiden att nå högsta punkten på sluttningen och få se Áhkká stiga upp vid horisonten. Denna syn gäckade oss nästan hela dagen. Först framemot dagens slut fick vi uppleva den första skymten av Fjällens Drottning.

Turens allra sista lägerplats förlades till området Juovvagielas. Nästa dag kunde vi skida den sista biten till en bra utsiktspunkt för att beskåda Áhkká och bergen i Sarek.

Foto: Utsikt mot Áhkká.

Till sist var det ändå dags att vända skidspetsarna mot civilisationen och Ritsem. Vi letade oss rakt västerut, ner mot kraftledningen utmed Ritsemjåhkå. Väl nere i den bitvis täta björkskogen vände vi åt sydväst och kom så småningom ner på bilvägen en halv kilometer norr om fjällstationen. Vägen var plogad och hård, och det bar nerför. Vi fick bromsa både oss själva och pulkan hela biten.

Stationen var stängd när vi kom fram på kvällen och folk sa att det var helt fullbokat. Det stod bilar och skotrar överallt. Men vi och några andra skidgäster ringde efter dem som arbetade på stationen, och de ordnade golvplats i ett förråd. Det kändes väldigt skönt att duscha, basta och äta inne i värmen efter en vecka i en "frysbox"! Men vi är väldigt glada för detta äventyr som vi absolut inte ångrar. Det är ett minne för livet.

Under dessa sju dygn på fjället hade vi således sju olika lägerplatser. Vi färdades totalt ca 5,5 mil, en siffra som nog inte imponerar på några andra än våra gamla mammor. Men roligt hade vi nästan hela tiden!

Foton 6, 7, 8, 9 är tagna av mig. Övriga av Anders Gudmundsson.