Svensk död i Himalaya

[Corax]

Beskriver man sina icke äventyrande medmänniskor som levande i de oförverkligade drömmarnas dystra skugglandskap och som innekatter och soffpotatisar, får man nog också, på ett publikt forum, riktat till allmänheten, räkna med att bli lite ifrågasatt när man ondgör sig över att folk ifrågasätter det man annars själv så välvilligt vill torgföra.

Det var en synnerligen konstig tolkning av vad jag framförde.
Jag pekade absolut inte finger åt någon annans liv, leverne eller livsval. Om det på något sätt kan tolkas så och jag varit otydlig eller klumpig ber jag om ursäkt.
Jag skrev att jag inte kan tänka mig att leva den sortens liv. Detta innebär inte på något sätt att jag anser att min väg är den rätta eller att andra ska tycka det. Om man väljer att vara innekatt eller soffpotatis är det helt OK på alla sätt, speciellt för den som tagit beslutet för det är antagligen personen i frågas val, medvetet eller omedvetet. Om den livsstilen får personer att må bra så är det det enda som räknas. Vad andra tycker är ovidkommande. Det finns inga rätt eller fel angående hur man lever sina liv, så länge den aktuella livsstilen inte skadar andra.
I min lilla värld är det primära här i livet att må bra. Jag mår bra av att förverkliga mina drömmar. Andra individer mår bra av andra saker, men drömmar om framtiden är ofta synonymt med planer och mål och hur man än vänder och vrider på det kan vi nog vara överens om att vi alla strävar mot en bättre existens på ett eller annat sätt. Det finns säkert lika många alternativa livsmål som det finns individer på planeten jorden. Alla är vi olika.

 

[flanell]

I min lilla värld är det primära här i livet att må bra. Jag mår bra av att förverkliga mina drömmar. Andra individer mår bra av andra saker, men drömmar om framtiden är ofta synonymt med planer och mål och hur man än vänder och vrider på det kan vi nog vara överens om att vi alla strävar mot en bättre existens på ett eller annat sätt. Det finns säkert lika många alternativa livsmål som det finns individer på planeten jorden. Alla är vi olika.

Absolut!! det, däremot, håller jag med om!!

 

[grodanbolle]

Det var en synnerligen konstig tolkning av vad jag framförde.
Jag pekade absolut inte finger åt någon annans liv, leverne eller livsval. Om det på något sätt kan tolkas så och jag varit otydlig eller klumpig ber jag om ursäkt.
Jag skrev att jag inte kan tänka mig att leva den sortens liv. Detta innebär inte på något sätt att jag anser att min väg är den rätta eller att andra ska tycka det. Om man väljer att vara innekatt eller soffpotatis är det helt OK på alla sätt, speciellt för den som tagit beslutet för det är antagligen personen i frågas val, medvetet eller omedvetet. Om den livsstilen får personer att må bra så är det det enda som räknas. Vad andra tycker är ovidkommande. Det finns inga rätt eller fel angående hur man lever sina liv, så länge den aktuella livsstilen inte skadar andra.
I min lilla värld är det primära här i livet att må bra. Jag mår bra av att förverkliga mina drömmar. Andra individer mår bra av andra saker, men drömmar om framtiden är ofta synonymt med planer och mål och hur man än vänder och vrider på det kan vi nog vara överens om att vi alla strävar mot en bättre existens på ett eller annat sätt. Det finns säkert lika många alternativa livsmål som det finns individer på planeten jorden. Alla är vi olika.

Det finns nog stora gemensamma nämnare och det intressanta är väl vad som skiljer risktagande personer som du från andra.

Stimulans handlar det givetvis om men kickar kan man få på många sätt.

 

[Mezzner]

Jag har iofs aldrig träffat honom men så här sa Doug Scott angående detta:
"In order to climb properly on big peak one must free oneself of fear. This means you must write yourself off before any big climb. You must say to yourself, ‘I may die here.’"

Så visst finns det en stor medvetenhet hos klättrare som rör sig i dessa miljöer om att dom kanske inte kommer levande därifrån.

/Thomas J

Asch, mittåt...
Då hade jag alltså fel, eftersom jag träffat Doug Scott.

Kanske är det många som tänkt detta också, utan att för den skull tala om det för andra.

 

[soderkisen]

Asch, mittåt...
Då hade jag alltså fel, eftersom jag träffat Doug Scott.

Kanske är det många som tänkt detta också, utan att för den skull tala om det för andra.

Varning för OT: Jag är i princip så långt ifrån Frippe och andra extermskidåkare/HAC-klättrare i Himalaya man kan komma. Men trots mina betydligt beskedligare semesterresor till bergen så har även jag förlikat mig med att min "hobby" faktiskt KAN förkorta mitt liv då det faktiskt innebär ett förhöjt risktagande gentemot att t.ex. vandra i dalgångar. Som så många andra aktiviteter (rökning, offpiståkning, rikligt festande, fälttävlan, etc.) ska väl tilläggas.

Men självklart är Jag medveten om risken att jag inte kommer bli 85 år och tar den, för jag vet att jag skulle bli knäpp och inte kunna fungera normalt om jag inte får komma upp till mina kära berg. Det är definitivt inte samma sak som förlikning inför döden eller dödslängtan.

 

[Anders V]

Den statistik som hemsidan presenterar är av lite olika kvalitet. Beträffande Everest kan du hitta både Attempts, Success, Fatalaties och Summiteer Fatalaties. Beträffande K2 så har jag bara hittat Summits och Fatalaties. Huruvida de räknar en summit som resulterat i death på nedvägen framgår inte, men av Everest framgår att de i det fallet inte kräver att man kommer upp och ned levande för att ha gjort en summit. Du hittar också General Annual Death Rate att jämföra med.

Du får inga sponsorer på att göra mängder med försök men aldrig nå toppen. Det är också toppen som klättrare räknar. Vem räknar det som en resa till Kanarieholmarna om man stannade i Göteborg??! Därför är det i högsta grad relevant att ha just det som jämförelsetal.

Både Everest och K2 har för många bestigningar för att några få döda skall ge grymma kvoter.

Visst kan man bolla lite med siffrorna, men hur man än vänder och vrider så går det inte att bortförklara att klättra den här typen av berg har en helt annan risknivå än att leva ett Svensson-liv. Därför är det omöjligt att hävda att den som väljer den typen av klättring hör till de försiktiga och att det var otur. Det var en konsekvens av vald risknivå - eller att han levde det liv han ville.

Förresten har jag sett rubriken ”Berusad mörkklädd nattvandrare utan reflexer ihjälkörd” och artikeln innehöll en hel del kritik att det inte var första gången polisen fått rapporter om beteendet vid festplatsen och att det tyvärr bara var en tidsfråga innan det fick konsekvenser. Men visst – tidningarna slår upp det extra mycket.

Nu sade jag inte att siffran omkomna/toppade var orelevant, men att siffran har problem som absolut mått och att den definitivt inte kan jämföras rakt av med rysk roulette. Ja den ger en fingervisning om att vissa berg är betydligt farligare än andra, men skall inte tas som exakta risksiffror.

Nu kände jag inte Fredrik, men varför skulle inte en person som klättrar höga berg kunna anses vara försiktig och omdömesgill? Det kommer väl an på vem du jämför med. Den som på sin höjd bestiger Kinnekulle en varm sommardag eller den som oförberedd ger sig på Mt Everest. Så den fallskärmshoppare som trots rigorösa säkerhetsrutiner omkommer pga en oväntad vindil drog ut honom i en sjö, skall inte anses som en olycka utan som en följd av riskbeteende? Var går gränsen mellan olycka och skylla sig själv?

Ursprungligen postad av Flanell
men om man själv sällar sig till skaran utekatter, och konstaterar att man dör tidigare, förstår jag inte hur man kan ha synpunkter på när media och omgivningen gör det samma.

lever man ett liv där man i betydligt större omfattning riskerar att dö kan man väl inte, hur tragiskt det än är, förvånas över att man gör det.

Visst finns det risker med klättring och speciellt höghöjdsalpinism. Jag har just själv vänt på ett (betydligt lägre) berg när jag insåg att riskerna blev för stora och det tar hårt när man inser konsekvenserna om man inte vågat ta beslutet. Men jag vänder mig mot att media gärna beskriver klättersporten som extra riskfylld, full med kicksökande adrenalin junkies. När förolyckade vandrare gärna får svärta ner klättringen. Faktum är att de alpinister jag mött under min hittills korta alpinistkarriär är oftast mycket riskmedvetna, försiktiga och nyktra i sina beslut. De värsta dårarna är de i shorts, gympadojor och utan utrustning som förirrat sig upp på klätterleder. Hittills mött två. Och ramlar de ner blir det givetvis en "klätterolycka".

 

[E9climbing]

Jag tycker denna debatt ar mycket besynnerlig och dessutom startade Staffan Eriksson en debatt om vad som ar acceptabel risk. Sa ta era teorier och statistiska ovningar i den traden.

Nastan alla som aker pa denna typ av turer har sa klart en fardig plan for vad som ska handa i det fall man inte kommer hem. Utan att kanna till detta fall i detalj (dvs jag har inte talat med Pappa Ercsson) sa framgar det ju ratt tydligt att familjen snabt reagerade med att saga att han ska stanna dar han ar och inga galna forsok att ta ner kroppen skulle sjosattas. Dvs det var sa klart en kalkylerad risk.

Alpinist dies thats a part of the game.

Ingen som jag nagonsin traffat som ar alpinist vill do men alla vardesatter upplevelsen mer an allternativet att stanna hemma. Allt man gor pa en tur syftar ju till att komma upp och ner sa smartfritt som mojligt. Sa lange man inte forsatter andra i fara ar detta hedervart i mina ogon.

Sedan skulle jag saga att var det sa att man visste hur det skulle ga sa skulle all min motivation forsvinna. Dvs att ge sig ut i det okannda ar en del av prylen.

 

[Duracellkaninen]

Först – ledsen att jag inte lärt mig hantera multipla citat, men hoppas ni har överseende.

David F skrev: ”Jag tycker denna debatt ar mycket besynnerlig och dessutom startade Staffan Eriksson en debatt om vad som ar acceptabel risk. Sa ta era teorier och statistiska ovningar i den traden.”

Jag skulle kunna göra det, men med den uppdelningen tenderar många att bara läsa den här tråden. Följden av det är att en del, dock inte du, förringar riskerna med den här typen av klättring och tror att det till stor del är otur. Ha därför lite tålamod med mig eller läs inte mitt inlägg nedan.

Corax skrev: ” Jag fullt medveten om att oddsen talar emot mig i längden, men det är något jag förlikat mig med för länge sen.”

Thomas J skrev: “Så visst finns det en stor medvetenhet hos klättrare som rör sig i dessa miljöer om att dom kanske inte kommer levande därifrån.”

Notera skillnaden mellan ”kanske”, ”ha förlikat sig med” eller som en annan sagt ”Jag är rädd för att bli gammal”. Skillnaden är himmelsvid, därför att i det ena fallet är det för hjärnan en avlägsen möjlighet, i det andra en realitet och i det tredje en önskvärd utgång.

Anders V skrev: ”… men varför skulle inte en person som klättrar höga berg kunna anses vara försiktig och omdömesgill? Det kommer väl an på vem du jämför med. Den som på sin höjd bestiger Kinnekulle en varm sommardag eller den som oförberedd ger sig på Mt Everest. Så den fallskärmshoppare som trots rigorösa säkerhetsrutiner omkommer pga en oväntad vindil drog ut honom i en sjö, skall inte anses som en olycka utan som en följd av riskbeteende? Var går gränsen mellan olycka och skylla sig själv?”

Helt riktigt kommer det an på vem du jämför med. Det är just därför jag skriver som jag gör – med tanke på siffrorna så är man inte försiktig om sitt liv om man väljer att klättra K2. Möjligen är man försiktig jämfört med andra som gör det, men det blir lite som att kalla soffpotatisen för äventyrlig för att han gick ut och plockade svamp. Omdömesgill tycker jag ändå man kan vara – men då måste man ha förlikat sig med konsekvenserna som Corax eller David. Och då är det ju inte så mycket att sörja över (om än tråkigt ändå)? För min del tycker jag att det kan vara olycka och riskbeteende samtidigt. Vilket som överväger beror på situationen, men det viktiga är att inte tro att slumpen eller ödet är förklaringen till att det kommer blixtar när det är åskväder.

 

[fraewu]

Enligt min åsikt är det mycket OT i den här tråden.
Ursprungligen handlade det om den omkomne, oavsett vad som nu hände, eller inte hände, så/var det var saken handlade om. Allt om ansvar - och idén att det är den som omkommer som ska beskyllas för sin egen död. Det känns verkligen hemskt.
Han var en kunnig och mycket erfaren alpinist/bergbestigare. K2 förlåter inte misstag, ens om de är små. De som klättrar på den nivån är, för det mesta, medvetna om de risker man tar. För vad det är värt så kan man trilla i en trappa och dö.

 

[Mezzner]

Ja, visst är det jobbigt när andra skriver saker man inte skulle skriva själv.
Som t ex jämförelser med orkidéer i en tråd som handlar om en olycka i Himalaya.

 

[nsidirop]

Gerlindes hemsida

Kanske old news men hittade följande rapport på Gerlindes hemsida:

http://www.gerlinde-kaltenbrunner.at/en/neuigkeiten

 

[fraewu]

Ja, visst är det jobbigt när andra skriver saker man inte skulle skriva själv.
Som t ex jämförelser med orkidéer i en tråd som handlar om en olycka i Himalaya.

Jag menade att det finns en tid och en plats för allt. Man kan diskutera säkerhet och dess marginaler för alpinister/bergsbestigare/klättrare i en separat tråd snarare än i en som handlar om att någon har omkommit.