I...... "trotts allt sa gar livet vidare och jag forstar att det ar karleken till bergen som gor det oundvikligt att aka pa expeditioner".
Jag tycker det hela ar jobbigt pa sa satt att jag har en son som jag sa klart vill se vaxa upp och vara en bra pappa till. Samtidigt kan jag inte motsta alla vackra berg.
Sa man stanger av farorna ....
Så man stänger av farorna...... Det är exakt därför som rysk roulette är en så bra jämförelse, för det gör det oundvikligt att missa att man gör just det du beskriver. Jag vet inte på vilken nivå du klättrar, men hägrar K2 så måste du våga se det som ett val mellan sonen och berget för att göra ett sant val. I annat fall lurar du bara dig själv och sviker dina nära. Följer du däremot ditt eget citat, "Alpinist dies thats a part of the game", så är du sann mot dig själv.
Att ta risker är inte oundvikligt - det är ett val. Gör det bara med öppna ögon.
pjhiller vet vad han talar om och han har rätt. Säger sonen "Åk farsan, jag bryr mig inte om du kommer hem", så är det ju grönt ljus!
Plaskdaja skrev: "Jag menar så pass farligt är klättring ändå inte." K2 är just så farligt - eller rättare sagt värre. Att blunda för det leder bara till fler "ojdå". Därav att jag förstör festen.
fraewu har en poäng: "....Att leva som en halv människa, det är ett slöseri av värdefull livstid...... Det är skillnad på att existera och på att leva...." Att sluta med allt man gillar är knappast lösningen - men det går inte att uppleva något som död. Vad som gäller är att hitta en balans - och då går det inte att blunda för vad som är i den ena vågskålen.