Också i Utby kan en pappa dö ...

[lobo2me]

det är ens första plikt att se till att man mår tillräckligt bra för att ha något att ge sina medmänniskor (och då menar jag inte bara materiellt).

annars blir man obevekligen tärande, även om det kan vara väldigt subtilt.*

vad som får en att må tillräckligt bra är så individuellt att det bara är man själv som kan avgöra det - och det är svårt nog; det krävs ofta en livsavgörande kris för att man ska kunna se sig själv med öppna ögon.

för en del räcker det med att justera sin inställning, andra måste göra mer drastiska saker.

om man gör - även milt - våld på sig själv, kanske i namn av att ta ansvar eller hänsyn, för att man tror att det är så det "ska vara", eller bara för att man är rädd, så är det lätt att man blir irriterad på andra som inte väljer samma sätt att hantera livet.

så blir man upprörd över sånt som andra gör bör analysen börja med att man tar en titt på sig själv och sina drivkrafter - det finns ju alltid minst ett annat perspektiv än ens eget.

*alla kan naturligtvis ha kortare eller längre dippar, men nu pratar jag övergripande.

 

[Luke Skywalker]

i början av sommaren publicerades det en undersökning där man kommit fram till att knappt ingen stans i världen spelade föräldrarnas utbildningsnivå så stor roll för barnens möjligheter att lyckas i skolan, som i sverige.


Vart finns denna undersökning att läsa?

 

[flanell]

i början av sommaren publicerades det en undersökning där man kommit fram till att knappt ingen stans i världen spelade föräldrarnas utbildningsnivå så stor roll för barnens möjligheter att lyckas i skolan, som i sverige.


Vart finns denna undersökning att läsa?

är du seriöst intresserad eller vill du bara checka att jag inte sitter och hittar på?

den publicerades på vårkanten / i början av sommaren, jag la den på minnet för jag tyckte den vidrörde ämnet i en tråd jag startade någon månad tidigare; vår fanatiska tilltro till akademiska utbildningar och vår mani att dela in folk i grupper av "välutbildade" och "lågutbildade"

jag kommer inte ihåg vem som gjort studien, men eftersom den uppmärksammades och repeterades flitigt i riksmedia (p1) fick jag en känsla av att det inte var något jan björklund, eller annan ljugarjöns, kokat ihop.

är du intresserad kan jag nog lägga lite energi på att få fram den.

 

[Malindo]

I vâras dog en kompis till mig pâ Annapurna efter att ha toppat men inte
lyckats ta sig tillbaka till Camp IV. Han làg ensam pà 7.500 meters höjd
under nästan tvà dygn innan han frös ihjäl. Han hade en satellit-telefon med sig,
och ett av hans sista hjártskárande anrop till BC löd:

'För Guds skull, ta mig ned hárifràn, för mina barns skull.'

Han efterlämnade en ánka och tvà smâ barn. Han var rätt nervös innan han
âkte, med tanke pà hur pass stor risk Annapurna kan innebára, men
möjligheten att bestiga detta mytiska berg var en alltför stor frestelse...

Mitt i sorgen (och ilskan över hans repslagskamrater som fortsatte utan
honom) var jag grymt förbannad även pâ honom... har man valt att gifta sig
och skaffa barn ska man ta mig tusan skita i att försöka sig pà Annapurna,
tyckte (och tycker) jag... dock, dessa tankar kom först efteràt, nár allt
var försent.. innan tror man att man sjálv och alla man kánner är odödliga.

 

[Luke Skywalker]

är du seriöst intresserad eller vill du bara checka att jag inte sitter och hittar på?

den publicerades på vårkanten / i början av sommaren, jag la den på minnet för jag tyckte den vidrörde ämnet i en tråd jag startade någon månad tidigare; vår fanatiska tilltro till akademiska utbildningar och vår mani att dela in folk i grupper av "välutbildade" och "lågutbildade"

jag kommer inte ihåg vem som gjort studien, men eftersom den uppmärksammades och repeterades flitigt i riksmedia (p1) fick jag en känsla av att det inte var något jan björklund, eller annan ljugarjöns, kokat ihop.

är du intresserad kan jag nog lägga lite energi på att få fram den.

Jag är seriöst intresserad

 

[helmutlotti]

Tror det också Anders. Att ge friluftsupplevelser till egna och andras barn gillar jag verkligen.

Nedan bilder från ett scoutläger kring Grövelsjön jag arrangerade i förra veckan.

Thure

Va. kul. då måste det vara ert gäng som vi gick ner samtidigt med fmot grövelsjön från norska gränsen. Vi var två småbarnsfamiljer som höll på att släpa oss ner från fjället och våra barn kallade er hund för isbjörn.

Erik

 

[PatriciaM]

Det är precis det här jag menar, när 45åringar beter sig på ett sätt som gör att 20åringar blir impade.är det i regel nå´t som är galet...

Ögnat igenom dina svar här flanell och du är duktig med språket men verkar använda det till att peta på folk. Tycker du verkar ha missuppfattat de flestas inlägg eller så har du bara svårigheter att se det ur en annan vinkel än din egen? Jag har försökt att se på det från annat håll bara för att förstå varför det triggade igång dig så mycket och det enda jag hittade var i så fall att du trodde detta var en fortsättning kring k2 olyckan. Men den här tråden uppfattade jag bara som en "hyllning" till något som en person älskar att göra o han ville bara ge sin syn på det? I och med olyckan när några verkar tveka.

Sen reagerade jag mer på livssynen (klättringen kändes bara som ett exempel) som jag är ovan vid. I min familj, släkt är det bara jag som har ett intresse att prova annat än gym och gympaklasser om man säger så, vilket har resulterat i diskussioner om "tänk om det här händer", "förstår du hur farligt det är" o.s.v. Därför blev jag, inte imponerad - fel ordval, bara glad av att höra att den här pappan troligtvis inte kommer försöka hindra sin son från att göra det han vill sen om det är rally, klättring eller poesi tror jag inte spelar någon roll.

Den här 20 åringen tycker du kan fortsätta att titta på porr,lyssna på hårdrock och hålla på med motorsport men nån gång överväga att prova på klättring t.ex. bara för att bli lite ödmjukare (min bild av folk med dina intressen - verkar inte så ödmjuka) o kolla om bilden du fått av klättrare från media och forum stämmer, du kanske träffar din livskamrat bland dessa människor till och med! <- De sista 5 raderna säger jag med glimten i ögat, det är enda bilden jag har av dig

 

[helmutlotti]

Vilka aktiviteter man bör eller inte bör ägna sig åt som förälder ska man nog akta sig för döma andra. Däremot tycker jag det är viktigt att vara ärlig mot sig själv och familjen med motiven. Gör jag det här för min skull eller för barnens/familjens skull? Det behöver inte vara fel att åka toch klättra i himalya men förutom risken att dö har jag svårt att se att barnen skulle bli gladare av att mamma eller pappa är bort 2 månader. Och skulle de bli gladare kanske jag ska fundera på hur jag beter mig mot mina barn

Såg en intervju med en VD för ett svenskt börsbolag där han påstod att han alltid prioterade familjen först. Väljer man att ta ett sådant jobb kommer knappast familjen på första plats. jag säger inte att det är fel men jag tror att du ljuger för dig själv om du säger så.

erik

 

[magwo]

I vâras dog en kompis till mig pâ Annapurna efter att ha toppat men inte
lyckats ta sig tillbaka till Camp IV. Han làg ensam pà 7.500 meters höjd
under nästan tvà dygn innan han frös ihjäl. Han hade en satellit-telefon med sig,
och ett av hans sista hjártskárande anrop till BC löd:

'För Guds skull, ta mig ned hárifràn, för mina barns skull.'

Han efterlämnade en ánka och tvà smâ barn. Han var rätt nervös innan han
âkte, med tanke pà hur pass stor risk Annapurna kan innebára, men
möjligheten att bestiga detta mytiska berg var en alltför stor frestelse...

Mitt i sorgen (och ilskan över hans repslagskamrater som fortsatte utan
honom) var jag grymt förbannad även pâ honom... har man valt att gifta sig
och skaffa barn ska man ta mig tusan skita i att försöka sig pà Annapurna,
tyckte (och tycker) jag... dock, dessa tankar kom först efteràt, nár allt
var försent.. innan tror man att man sjálv och alla man kánner är odödliga.

Tror det är relativt få som tror att de är odödliga. Just denna typ av stort risktagande kanske är mer gränsfall, men för de flesta är en viss nivå av risktagande acceptabel, för att slippa känna ånger över att inte ha gjort det man tyckte verkade spännande, medan man hade de fysiska förutsättningarna.

När jag klättrar är jag ständigt medveten om att jag bara är ett eller två misstag och/eller materialfel från invaliditet eller död. Och jag tycker det är värt det utan tvekan, för att det får mig att vakna till på insidan. När jag klättrar är det som att sinnena förstärks. Jag känner kristaller och kanter och strukturer tydligt under fingertopparna, och krafter, spänningar och accelerationer i kroppen blir tydligare. Det är en fantastisk känsla att få en sån stark kontakt med sin egen kropp. Det handlar inte om att prestera, få uppmärksamhet eller att vara "äventyrare".

Den här är bra för såna här diskussioner tycker jag:
http://www.fdungan.com/loner1.gif

Personer som råkar ut för olyckor, invalidiseras eller blir dödligt sjuka lever ett liv långt ned i den pyramiden. Väldigt vanligt är att personer i dessa sitsar pratar om att man inser hur viktigt det är med familj, vänner osv. Det är IMO en ren överlevnadsmekanism - ett sjukt djur är ofta helt beroende av sin grupptillhörighet för överlevnad.

Därför tycker jag inte att man kan fästa mer vikt vid åsikterna hos en person som lever långt ned i pyramiden, än vid de hos en person som lever högt upp i den. Snarare tvärtom - den person vars hjärna inte är överkörd av överlevnadsmekanismer, har troligtvis en bättre förmåga att föra ett teoretiskt resonemang kring sin egen existens, och vilka typer av risker som är värda att ta.

Det är lätt att pga sin inbyggda empati, som också är nåt slags flockbetéende tror jag, sympatisera med en sjuk människa som säger att familj och trygghet är det viktigaste i livet. Men det betyder inte att man ska leva sitt liv på ett sådant sätt att man minimerar riskerna att förlora hälsa och trygghet..

 

[thureb]

Va. kul. då måste det vara ert gäng som vi gick ner samtidigt med fmot grövelsjön från norska gränsen. Vi var två småbarnsfamiljer som höll på att släpa oss ner från fjället och våra barn kallade er hund för isbjörn.

Erik

Själv åkte jag båt tillbaka över sjön på torsdagen med ett par kubikmeter scoutpackning men en av mina kamrater Per Stenhammar tog bilden av grabben nedan. Var han med i erat gäng?

Thure

 

[helmutlotti]

Själv åkte jag båt tillbaka över sjön på torsdagen med ett par kubikmeter scoutpackning men en av mina kamrater Per Stenhammar tog bilden av grabben nedan. Var han med i erat gäng?

Thure

Japp! Det där är en av mina söner

 

[-Patric-]

jag vet inte vad vi egentligen diskuterar.. det är alltid en personlig förlust av stora mått när någon nära anhörig eller vän går bort i förtid.. jag kan personligen inte värdera en förlust på ett eller annat sätt, om det handlar om en bilolycka, sjukdom, krig eller klättring är fullständigt ointressant.. jag sörjer inte heller människor jag inte känner, jag kan känna stor empati för de anhöriga, jag kan även uppskatta värdet av förlusten beroende på vem som går bort men sorg för någon jag inte har någon relation med känner jag inte...