Också i Utby kan en pappa dö ...

[Duracellkaninen]

Och det här är bra - mycket bra!

Citat:
Ursprungligen postat av Mezzner
Ja... från att det varit mångbottnat och oerhört komplicerat så blir det så enkelt, så dåligt. Det blir liksom binärt från ett läge innan, som nästan varit filosofiskt. Rätt obehagligt.

Precis det blev mig uppenbarat under vàrens hándelser när jag följde min váns förberedelser inför Annapurna, hans lite nervösa skratt vid talet om Annapurnas dödskvot och därefter skämt om att inte säga nât till frugan, vâra lyckönskningar och instállning att vi snart skulle ses igen, trots uppenbara faror (men det hánder inte oss), samt sedan hans dödskamp och desperata rop pà hjälp.... och när han verkade inse att hoppet var ute och han insâg vad som hänt och skulle hánda, och att inte han skulle vara med lángre, och att han ställt till en eländig soppa......"för mina barns skull"

Som Mezzner säger blir det som var filosofiskt plötsligt binärt. "Jag kommer INTE hem och mina barn kommer att få lida RESTEN AV LIVET."

Ingen av mina föräldrar är i livet. Även om de dog när jag var vuxen, så skulle jag mycket hellre ha haft dem i livet ett tag till än att de "levde det liv de ville leva". I min mors fall var det tveklöst så att rökning spelade en avgörande roll. Hade hon inte rökt hade hon med största sannolikhet fått se bägge sina barnbarn.

 

[Duracellkaninen]

Vid Slabben i Utby sitter en plakett på klippan. För den den som inte har varit där kan jag berätta att den i snart två decennier har påmint om en enkel firning som gick fatalt snett. Jag berättar det därför att jag vill framhålla att all klättring innehåller ett visst riskmoment. ............... Visst fan, jag kan dö på en klippa eller i ett vrak, och det vore fantastiskt sorgligt och traumatiskt för mina barn, och det skulle märka dem för livet, men, trots allt, det är ju ändå något som händer hela tiden, och barn överlever och och lever väl ändå. Och när jag ställer mig vid vågskålarna inser jag att jag skulle ge mina barn långt värre sår i själen om jag stängde av allt det där som gör livet vackert och understundom rent extraordinärt. Den där bittre lille gubben som ångrade alla oklättrade klippor, alla odykta djup, alla okörda kurvor och alla orörda backar skulle kröka ryggen på dem mycket värre än den där lycklige pappan som trillade av pinnen medan han gjorde något han älskade ............Naturligtvis bygger ovanstående resonemang på att barnen finns i ett sammanhang av omhändertagande vuxna. ..........Och, for the record, jag var inte gammal då min pappa dog (i en hjärtinfarkt) ......... Det är när man riskerar det en smula som livet får sitt fulla värde. Rock on!

Frågan är inte om man skall utplåna sig själv totalt (läs - inte ta några som helst risker). Istället handlar det om huruvida man är beredd att begränsa riskerna för att ta hänsyn till närstående.

Har du frågat de "omhändertagande vuxna" om de tycker det är ok att du räknar med att de skall försörja/ta hand om dina barn? Jag skulle nog ha svarat: "Nej, för min del får de gärna svälta ihjäl". I själva verket skulle jag se till att kommunen tog hand om dem, men jag skulle ge sken av att vara hjärtlös för att du skulle inse att det är ditt ansvar - inte mitt.

Hur gammal var du då din pappa dog? Barn kan ta till sig en plastpappa fram till ca 7 år - sedan är de medvetna om att det är en ersättning för deras riktiga pappa. Jag gissar att små barn också har lättare att acceptera enkla förklaringar på varför pappan är död. "Alla" jag har träffat vars pappa dött "för tidigt" har påverkats djupt. Huruvida han levt det liv han ville har inte påverkat saknaden i någon nämnvärd grad.

 

[Duracellkaninen]

Instämmer fullständigt!

Vilka aktiviteter man bör eller inte bör ägna sig åt som förälder ska man nog akta sig för döma andra. Däremot tycker jag det är viktigt att vara ärlig mot sig själv och familjen med motiven. Gör jag det här för min skull eller för barnens/familjens skull? Det behöver inte vara fel att åka toch klättra i himalya men förutom risken att dö har jag svårt att se att barnen skulle bli gladare av att mamma eller pappa är bort 2 månader. Och skulle de bli gladare kanske jag ska fundera på hur jag beter mig mot mina barn

Såg en intervju med en VD för ett svenskt börsbolag där han påstod att han alltid prioterade familjen först. Väljer man att ta ett sådant jobb kommer knappast familjen på första plats. jag säger inte att det är fel men jag tror att du ljuger för dig själv om du säger så.

erik

Jag har träffat en VD som tyckte det gick utmärkt att läsa läxorna med barnen via telefon när hon bodde i Malysia och barnen var kvar i Sverige. Jag har också en barndomskamrat som 44 år gammal fortfarande är förbannad på att fadern satte karriären först och lät barnen ta smällen.

 

[thureb]

Studio 1

har en hemsida och där finns http://sverigesradio.se/sida/arkiv....riodStart=2007-06-20&Period=3&Artikel=1433145

"Den akademiska världen
Högskoleverkets senaste rapport visar att högskolorna och universiteteten inte klarar av att rekrytera tillräckligt många studenter från traditionella arbetarhem eller dem med invandrarbakgrund. Men hur långt kan man och hur långt ska man gå för att statistiken ska bli bättre? Vad händer med kvaliteten och studieresultaten? Och hur mycket ansvar ska man lägga på universiteten? Medverkar gör bland andra Bahar Salawati, student, Jörgen Tholin, vicerektor, högskolan i Borås, Pam Fredman, rektor, Göteborg universitet och Allan Svensson, professor i pedagogik."

Finns en länk till en ljudfil men jag har inte testat om den funkar.

Thure

Jag blev själv intresserad så jag har googlat på alla tänkbara och otänkbara kombinationer till och från under veckan men inte lyckas hitta ett smack.

Jag vet dock med 200% säkerhet att den publicerades i våras /början av sommaren. En viss seriositet bör ha funnits i studien för det var p1 som både rapporterade om den och ägnade tid i studio ett för diskussion.

Man hade alltså studerat en rad länder och sverige låg i topp när det gällde vikten av att ha föräldrar som studerat för att man själv som barn skulle läsa vidare. Alltså i betydlit större utsträckning har barn från andra länder föräldrar med blandad bakgrund, när det gäller bildning.

Det kanske är någon annan som vet vad jag pratar om för undersökning eller som har lust att söka vidare.

 

[lobo2me]

allting är flyktigt

är det ett välståndsfenomen att vi förväntar oss att komma hem helskinnade efter en dag i livet?

borde man inte få ett lyckorus på kvällen över att man fick ytterligare en dag med sina närstående, (eller åtminstone sig själv) snarare än harmsen över att det tog slut?

alla våra sinnen är gjorda för att detektera förändring - utan förändring tappar vi känslan av att vi finns.

det gäller även de "inre" sinnena; lycka och olycka triggas av förändringar.
vid stationära tillstånd klingar de av.

hur man som barn upplever händelser beror väldigt mycket på hur människorna i ens omgivning lär en att man ska förhålla sig till dom, snarare än händelsen i sig.

döden t.ex. kan antingen vara något naturligt, som man bara får lov att acceptera som en integrerad del av livet, eller något onödigt och orättvist, som egentligen inte borde ha fått hända.

så jag ser det inte som självklart att man ovillkorligen skadar sina barn genom att gå och dö.
men ger dem orsak att bli ledsna, givetvis, men i det stora behöver det inte automatiskt vara "dåligt".

för övrigt skulle jag tycka att det vore väldigt onödigt att omkomma när man sejfar i en berg- och dalbana, jämfört med om det händer när man tar den medvetna risken att falla nedför ett berg.
(visst, det diffar rätt ordentligt i sannolikhet, men dom gånger det inte händer något är det ju ingen som drabbas)