Också i Utby kan en pappa dö ...

[flanell]

I somras besteg jag Galdhöpiggen och gick Besseggen med mina barn 7 o 12 år gamla. Varför gör man det? Är det inte bättre att göra något mindre farligt som badminton i trädgårn? Det kan man väl göra, men det är ingen större utmaning för mina barn. Och det handlar just om utmaning, inte att det har ett speciellt egenvärde att dra upp barnen på höga berg. Och det handlar om att ge barnen några segrar över sig själv. Utmaningen skall vara så svår att barnen måste kämpa och anstränga sig för att klara den, men de skall klara den. På vägen får de arbeta med sig själva, får självkännedom och får äkta känslor av rädsla/glädje/nyfikenhet/aha/stolthet/självförtroende. Expedition Vildmark är kul att se på, men det är häftigare på riktigt! Sedan gäller det att lägga det på en risknivå som både du och barnen behärskar.

I mitt arbete som lärare ser jag några faktorer som spelar in om barnen klarar skolan. Socialgrupp och föräldrarnas utbildningsnivå är givetvis några, men en mycket stor faktor är fritidsintressen. De barn som håller på med idrott, friluftsliv, scouting eller musik klarar sig generellt bättre. De har i sitt intresse fått utmaningar, lärt sig att strukturera och kämpa för ett mål, lärt sig samarbeta och anpassa sig och slutligen lärt sig att man kan vinna. Gemensamt för många elever som misslyckas i skolan är just bristen på segrar. Vet man inte om att man kan vinna på andra sidan ger man upp redan från början. Det är sorgligt när man får gymnasieelever som i princip givit upp redan på mellanstadiet. Så varför tar man med barn på aktiviteter som är potentiellt farliga? För att lära dem läsa, förstå algebra och kunna tackla jobbiga perioder i vuxenlivet.

Så om du inte vill utmana dina barn med klättring, gör inte det då, men utmana dem. Och klaga inte på den som tar ansvar för sina barns utveckling.

Anders V

i början av sommaren publicerades det en undersökning där man kommit fram till att knappt ingen stans i världen spelade föräldrarnas utbildningsnivå så stor roll för barnens möjligheter att lyckas i skolan, som i sverige.

om du med din inställning representerar hela lärarkåren är det lätt att förstå anledningen till undersökningens resultat.

att våra ungar ska behöva klättra i berg för att vara bättre rustade inför skolgången beskriver mer vart den björklundska skolan är på väg och hur våra lärare brister i sitt uppdrag, än vad det pekar på föräldrars ev tillkortakommanden

en duktig lärare, som förstått sitt kall, inser att hans huvuduppgift är just det som du vill lägga ut på omgivningen.

en duktig lärare ser och bekräftar sina barn, får dom att växa sig starkare än dom ibland lite svårare omständigheter dom lever under. med rätt inställning, engagemang och en genuin tro på eleven kan man komma längre med en låda spik, en hammare och en planka hemma i trädgården än vad vissa behöver en hel fjälltopp till.

med fel lärare cementeras det barnet redan själv börjat ana och en ny ligist är född. för oss som sett båda världarna är detta solklart.

problemet är att det bara ska finnas akademiker överallt. vilka har växt upp i akademikerhem, som kommer från "välutbildade" släkter, sen snurrar spiralen på tills vi som nämnts kommer etta i världen när det gäller att diskvalificera allt som inte något ljushuvud i en skolbänk kommit fram till. och sen har vi det samhälle vi förtjänar.



sen tycker jag man, som vanligt, bör fundera på vad som är barnets egentliga behov och intresse och vad som är barnets vilja att leva upp till fadern /moderns illa dålda förhoppningar och önskemål.

min, iofs ganska begränsade, erfarenhet är att sju åringar mycket hellre ägnar sig åt spontanaktiviteter och plötsliga infall i stället för intressen som kräver långa bilresor krångliga arrangemang med skavande klätterselar etc. och deras skrubbsår på knän och armbågar tycker jag vittnar om en alldeles förträfflig och inbyggd vilja att på egen hand ta risker och utmana sig.

nej, låt barnen vara barn så länge dom kan. att vinna och konkurrera kommer dom (tyvärr) tids nog ändå vara tvungna att lära sig. vi behöver i alla fall inga fler "kolla-på-mig-här-kommer-jag-med-min-berstopps-utmanings-armbågar"

det förstår ju vem som helst att det där resonemanget inte fungerar. genuin och riktig självkänsla kommer inifrån. ditt resonemang bygger ju mer på att trycka ner andra. om alla dina elever, i din klass, kättrar upp på den där knölen är ju effekten borta. eller hur!? då är ni ju på ruta ett igen och dina ungar måste åka till månen för att utmärka sig och få uppnådd effekt. nej bättre är att bygga upp något som är fast förankrat inne i individen, som inte styrs av omgivningen, gärna kompletterat med vackra tankar som att alla är lika mycket vära, lika duktiga etc.

... men det sista framstår väl mer eller mindre som ett skämt, nu för tiden. tyvärr.

 

[thureb]

Tror vi har liknande syn på risker och vad vi vill ge våra barn.

Anders V

Tror det också Anders. Att ge friluftsupplevelser till egna och andras barn gillar jag verkligen.

Nedan bilder från ett scoutläger kring Grövelsjön jag arrangerade i förra veckan.

Thure

 

[Kvitrafn]

i början av sommaren publicerades det en undersökning där man kommit fram till att knappt ingen stans i världen spelade föräldrarnas utbildningsnivå så stor roll för barnens möjligheter att lyckas i skolan, som i sverige.

om du med din inställning representerar hela lärarkåren är det lätt att förstå anledningen till undersökningens resultat.

Tycker du verkligen att det här är rätt tråd för att negga och gnälla?

 

[fafner]

Bra inlägg

Jag gillar ursprungsinlägget och Anders V's inlägg men jag förstår faktiskt inte flanells och haavards inlägg alls?
Vad vill ni, vem är ni sura på;-)

Flanell skriver:
"Det som är problemet, som jag som oinvigd ser det, är att så stor del av alla dessa stenhårda klättrare och äventyrare ofta visar sig vara mesigare än ett par badmintonspelande små-tjejer när det väl händer något" ... "Men när det väl händer något då ska det sittas i tv med en liten tummetott och lipas. "

Jag antar att du syftar på kropps nordpolenexpedition och jag har inte direkt för mig att det var så det var... Men vi kanske uppfattar saker på olika sätt?

Flanell skriver igen nu om Anders V's inlägg som handlar om att man skall försöka utmana barn/elever.

"om du med din inställning representerar hela lärarkåren är det lätt att förstå anledningen till undersökningens resultat."

Utmana är väl precis det en bra förälder, lärare eller ledare skall göra!

 

[Anders V]

VA?!
Sällan har jag läst någon som missuppfattat mig så illvilligt och dessutom lägger så fel ord i min mun. När har jag sagt något av detta? Nu tänker jag inte göra detta till en skolpolitisk debatt, men jag skall bemöta dina påståenden. Vill du sedan fortsätta skoldebatten får du göra det i ett annat forum eller annan tråd. Här handlar det om klättring.

i början av sommaren publicerades det en undersökning där man kommit fram till att knappt ingen stans i världen spelade föräldrarnas utbildningsnivå så stor roll för barnens möjligheter att lyckas i skolan, som i sverige.

om du med din inställning representerar hela lärarkåren är det lätt att förstå anledningen till undersökningens resultat.

att våra ungar ska behöva klättra i berg för att vara bättre rustade inför skolgången beskriver mer vart den björklundska skolan är på väg och hur våra lärare brister i sitt uppdrag, än vad det pekar på föräldrars ev tillkortakommanden

Var har jag någonsin förvarat den björklundska diciplinskolan? Har jag någonsin skrivit att skolan inte har ett ansvar att utveckla barnen utöver deras sociokulturella bakgrund? Nej just det. Aldrig!
Vad du inte verkar förstå är att föräldraansvaret inte bara handlar om att ge barnen rena kläder och mat i magen. Så klarar skolan resten? För mina barn tar jag mitt föräldraansvar fullt ut. Det betyder att jag ger dem en trygg uppväxt, uppfostrar dem till att fungera socialt med andra människor och ger dem möjligheter och erfarenheter att växa till hela självständiga individer. Individer som klarar av att tackla även motgångar i livet eftersom de genom utmaningar har lärt sig att ta sig igenom svårigheter. Tyvärr tror allt fler att det räcker med kläder och mat. Och att man hjälper barnen om man sopar bort alla svårigheter i deras väg, med argumentationen "Låt barnen vara barn". Det ingår i barnlivet att förberedas för vuxenlivet och den vägen börjar från dag 1.
När jag sedan får dessa barn som dragit en nitlott i föräldralotteriet har jag givetvis ett ansvar att hjälpa dem, men jag kommer aldrig att kunna ersätta det jobb föräldrarna borde gjort fullt ut. Varje gång det är något problem i samhället så ställs frågan: "Vad gör ni i skolan? Det borde ni ta upp där. " För att vara lite cynisk kan man ibland undra om vi i skolan inte skall ta över allt utan att göra barnen. Och snart det också.

en duktig lärare, som förstått sitt kall, inser att hans huvuduppgift är just det som du vill lägga ut på omgivningen.

en duktig lärare ser och bekräftar sina barn, får dom att växa sig starkare än dom ibland lite svårare omständigheter dom lever under. med rätt inställning, engagemang och en genuin tro på eleven kan man komma längre med en låda spik, en hammare och en planka hemma i trädgården än vad vissa behöver en hel fjälltopp till.

med fel lärare cementeras det barnet redan själv börjat ana och en ny ligist är född. för oss som sett båda världarna är detta solklart.

problemet är att det bara ska finnas akademiker överallt. vilka har växt upp i akademikerhem, som kommer från "välutbildade" släkter, sen snurrar spiralen på tills vi som nämnts kommer etta i världen när det gäller att diskvalificera allt som inte något ljushuvud i en skolbänk kommit fram till. och sen har vi det samhälle vi förtjänar.

Lärare är inget kall, utan ett jobb. Jag är mer än min lärarroll. Men i min lärarroll ingår det givetvis att inspirera eleverna till stordåd. Har aldrig sagt något annat. Ej hellre att man inte kan utmana sina barn hemma med spik, hammare och planka. Jag skrev just att det inte var ett egenvärde i att klättra i berg, utan att det var utmaningen och barnens utveckling som var det viktiga. Jag bygger också med mina barn. Och lagar mat, syr gardiner, spelar fotboll och tvättar kläder. Både sonen och dottern, att de lär sig både "manliga" och "kvinnliga" sysslor.

Så det är lärarnas fel att en ligist blir till? Huvudansvaret för barnfostran är och blir föräldrarnas. Tyvärr är det betydligt lättare att skaffa barn än att uppfostra barn. Många är helt enkelt inte uppgiften mogen. Samhället kan och bör givetvis stödja föräldrarna och hjälpa barnen där föräldrar brister. Och visst finns det dåliga lärare som ser åt andra hållet eller dödar barns nyfikenhet i en bekväm likriktning. Men man kan inte lägga allt ansvar på samhället.

Att skolan är ett medelklassprojekt, som upprepar medelklassens värderingar och kunskaper, är väl känt. Men var har jag stött något sådant och framför allt vad har det med att jag gärna klättrar med mina barn?

sen tycker jag man, som vanligt, bör fundera på vad som är barnets egentliga behov och intresse och vad som är barnets vilja att leva upp till fadern /moderns illa dålda förhoppningar och önskemål.

min, iofs ganska begränsade, erfarenhet är att sju åringar mycket hellre ägnar sig åt spontanaktiviteter och plötsliga infall i stället för intressen som kräver långa bilresor krångliga arrangemang med skavande klätterselar etc. och deras skrubbsår på knän och armbågar tycker jag vittnar om en alldeles förträfflig och inbyggd vilja att på egen hand ta risker och utmana sig.

Det finns inget motsattsförhållanden mellan barnens egna spontanlekar och mer planerade aktiviteter. Snarare att de kompletterar varandra. När jag har skogskallas har jag en del planerade aktiviteter, men jag avbryter inte barnens spontanlekar. De har båda plats. Det handlar inte om att påpressa barnen mina aktiviteter, men eftersom jag haft med barnen sedan nyfödda är de naturligt intresserade själva. Förra året vandrade jag runt Nipfjället och besteg Städjan med min dotter (då 11 år). Hon vill själv följa med till alperna på högre höjder, så turen till Jotunheimen var ett naturligt steg dit. Till nästa år har vi planerat att ta dykcert, på hennes initiativ. Fast det kan ju bero på att hon fick simfenor och cyklop som 8åring? Tricket är inte att dra med dem mot sin vilja, men att själva vilja ta på sig klätterselen. Grunden i pedagogik, hehe.

nej, låt barnen vara barn så länge dom kan. att vinna och konkurrera kommer dom (tyvärr) tids nog ändå vara tvungna att lära sig. vi behöver i alla fall inga fler "kolla-på-mig-här-kommer-jag-med-min-berstopps-utmanings-armbågar"

det förstår ju vem som helst att det där resonemanget inte fungerar. genuin och riktig självkänsla kommer inifrån. ditt resonemang bygger ju mer på att trycka ner andra. om alla dina elever, i din klass, kättrar upp på den där knölen är ju effekten borta. eller hur!? då är ni ju på ruta ett igen och dina ungar måste åka till månen för att utmärka sig och få uppnådd effekt. nej bättre är att bygga upp något som är fast förankrat inne i individen, som inte styrs av omgivningen, gärna kompletterat med vackra tankar som att alla är lika mycket vära, lika duktiga etc.

... men det sista framstår väl mer eller mindre som ett skämt, nu för tiden. tyvärr.

Jag vet inte om du missförstod mitt "vinna" med flit eller inte. Jag menade inte att vi skall driva in barnen i en konkurrensvärld mot varandra och skapa egoistiska strebrar. Jag skrev uttryckligen att de skall vinna över sig själva, att vidga sina vyer och sin förståelse för sin egna förmåga. Det handlar inte om att trycka ner någon, men att bygga upp barnen. Genom friluftslivet får de just utvecklas fysisk och psykiskt med andra, lära sig samarbeta och kompromissa, lära sig just uppskatta varandra och få en förståelse för naturens egenvärde. Och genom de erfarenheterna de fått i friluftslivet har de lättare att tackla motgångar på andra håll. När dottern trots lässvårigheter frivilligt lägger timmar på att träna med ljudböcker och text är jag övertygad om att gåpå-andan kommer från den hon blivit i friluftslivet. När jag haft motgångar i livet har naturen varit en bra plats att tänka, att finna ro, men de erfarenheter av friluftsliv jag har har också givit kraft att ta mig igenom problemen. Den kraften vill jag givetvis ge vidare till mina barn.

Så vill du fortsätta diskutera klättring-friluftsliv-barnfostran så kör på. Eller starta en egen tråd för skoldebatt.

Anders V

 

[flanell]

Tycker du verkligen att det här är rätt tråd för att negga och gnälla?

Jag uppfattade det som att tråden var en fortsättning på, eller i alla fall reflektion över, tråden som handlade om olyckan på k2.

Jag har inte medvetet gått in för att "gnälla" eller "negga" jag tycker helt enkelt dom flesta så kallade klättrare och äventyrare verkar vara lite halv-jönsiga, rent av ganska omogna. Men som jag sa är jag oinvigd och baserar bara det på den bild jag fått genom media och forum som detta.

Att det slumpade sig så att tråden kom att handla om en annan grupp människor jag har lite svårt för och generellt tycker verkar göra ett ganska halv-kass jobb, lärare, kan ju inte jag hjälpa.

Så vill du fortsätta diskutera klättring-friluftsliv-barnfostran så kör på. Eller starta en egen tråd för skoldebatt.

jag gav bara en kommentar till den kommentar du gav mig. nu har du ju utvecklat och nyanserat inlägget på ett sätt som man måste anstränga sig rejält för att ha synpunkter på, så jag har inget behov av att varken debattera skolpolitik eller barnuppfostran.

 

[fafner]

jag tycker helt enkelt dom flesta så kallade klättrare och äventyrare verkar vara lite halv-jönsiga, rent av ganska omogna. .

Ja, de flesta klättrare och äventyrare JAG träffat är personer som inte gillar grottekvarnen och har valt en 'alternativ' livsstil ganska långt ifrån svenssonnormen, där de verkligen gör det de vill. Detta kanske är stötande för vissa personer som hävdar att de skall ta sitt ansvar,klippa sig och skaffa ett jobb, inte jönsa omkring i världen.

Jag stöter mig inte, jag respekterar deras val och beundrar dem för att de har gjort ett val att vara lite annorlunda, och jag kan ibland bli sugen på att göra detsamma...

Har jobbat på massor med ställen, där folk verkligen ogillar sitt jobb, men de finns trots detta kvar år efter år, de vågar inte ta steget att förverkliga sin dröm. Och drömmen behöver inte vara bestiga everest, den kan vara något mycket mindre extremt, så länge de genomför sin dröm!

Nej jag beundrar dem som vågar stå lite utanför, att istället för att jobba 50h i veckan för 5v semester lever de sin dröm bland bergen, ute på äventyr olika länder och upplever saker vi vanliga bara drömmer om, eller kanske försöker genomföra på den semester vi har...

På samma sätt kan jag beundra den som slutar sitt 'vanliga' jobb, börjar jobba som musiker, konstnär, författare...

Peter en akademiker (och lärare) som tar det mer lugnt nu när jag har min son och fru (jag gör helt klart andra riskbedömningar nu), men åker trots det off-pist, slåss med svärd, gör alpina toppturer, isklättrar, kör downhill och vågar mig ut i trafiken varje dag när jag skall till jobbet (troligen det farligaste jag gör numera;-)

Bättre lyssna till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge!

 

[niklaz]

40-årskrisare here we come!

 

[millimeter]

Man ska nog inte ta onödiga risker i alla fall när man har familj.

"Onödiga risker"..? T ex bilsemester menar du? Fan, morsan och farsan tog oss med bil genom Europa 1992. Vilka puckon, vi kunde ha dött!

Är inte själva poängen med tråden att t ex klättring ibland egentligen medför _nödvändiga_ risker?

 

[niklaz]

Jag tänker mer på 250 km/h med hojen och liknande HELT onödiga men roliga saker (passerade en ren på 1 meters avstånd på E45). Alltid är det någon som tycker att man är saknad även om man inte har egen familj. Jag retar mig också lite på det där med att det ska påpekas i tid och otid hur nära döden man är vid klättring MEN att man är så riskmedveten FAST det såklart är living on the edge

"Onödiga risker"..? T ex bilsemester menar du? Fan, morsan och farsan tog oss med bil genom Europa 1992. Vilka puckon, vi kunde ha dött!

Är inte själva poängen med tråden att t ex klättring ibland egentligen medför _nödvändiga_ risker?

 

[flanell]

Ja, de flesta klättrare och äventyrare JAG träffat är personer som inte gillar grottekvarnen och har valt en 'alternativ' livsstil ganska långt ifrån svenssonnormen, där de verkligen gör det de vill. Detta kanske är stötande för vissa personer som hävdar att de skall ta sitt ansvar,klippa sig och skaffa ett jobb, inte jönsa omkring i världen.

Jag stöter mig inte, jag respekterar deras val och beundrar dem för att de har gjort ett val att vara lite annorlunda, och jag kan ibland bli sugen på att göra detsamma...

Har jobbat på massor med ställen, där folk verkligen ogillar sitt jobb, men de finns trots detta kvar år efter år, de vågar inte ta steget att förverkliga sin dröm. Och drömmen behöver inte vara bestiga everest, den kan vara något mycket mindre extremt, så länge de genomför sin dröm!

Nej jag beundrar dem som vågar stå lite utanför, att istället för att jobba 50h i veckan för 5v semester lever de sin dröm bland bergen, ute på äventyr olika länder och upplever saker vi vanliga bara drömmer om, eller kanske försöker genomföra på den semester vi har...

På samma sätt kan jag beundra den som slutar sitt 'vanliga' jobb, börjar jobba som musiker, konstnär, författare...

Peter en akademiker (och lärare) som tar det mer lugnt nu när jag har min son och fru (jag gör helt klart andra riskbedömningar nu), men åker trots det off-pist, slåss med svärd, gör alpina toppturer, isklättrar, kör downhill och vågar mig ut i trafiken varje dag när jag skall till jobbet (troligen det farligaste jag gör numera;-)

Bättre lyssna till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge!

"bättre att lyssna efter sitt inre och känna efter vad man vill, i stället för att spänna strängar som kan gå av"

självklart ska man försöka uppnå sina drömmar, nå sina mål och göra det man verkligen brinner för. men det gäller ju att hålla reda på vad som är egna och andras mål och inse att alla inte är intresserade av att hänga och dingla i ett snöre 6000meter ovanför marken eller ens vill veta att folk gör det.

när man växt ur bling-bling åldern, 40-års-krisat färdigt, kommit i kontakt med sina känslor och känner full närvaro i nuet kan det vara ett jäkla äventyr att bara ta del av daggmasks strävsamma slingrande genom trädgårdslandet. eller liknande.

det jag vill säga är att det inte går att "rangordna" äventyret efter hur långt borta, högt över havet eller nära döden man varit, som många uppenbarligen envisas med att försöka göra.

 

[millimeter]

Jag tänker mer på 250 km/h med hojen och liknande HELT onödiga men roliga saker (passerade en ren på 1 meters avstånd på E45). Alltid är det någon som tycker att man är saknad även om man inte har egen familj.

Fast - som jag skrev - poängen med tråden var väl att klättring medför risker som ibland inte är "onödiga"? Alltså att det finns en mening med att ägna sig åt klättring även om det medför risker.

Hur värderar man vad som är "onödigt"?