Att fjällvandra själv - risker eller inte?

[Merckx]

Planerar rutten och läser så mycket jag kan komma över. Nödsändare alltid med och en färdplan utritad med beräknade lägerplatser.

Ser till att ta med grejer så jag kan reda mig själv om utrustning pajar eller min kropp gör det. Min första fjällvandring ever var i Sarek och när jag nämnde det, bla här, fick en del hicka och avrådde mig.

Att vandra själv ser jag inte som speciellt annorlunda än att vara fler. I vissa avseenden bättre.

 

[Moga]

Utan nödsändare skulle jag aldrig vandra oledat ensam.
Om du blir immobil genom skada så behöver du förlita dig på att anhörig larmar då du inte dyker upp som planerat - men om detta händer första dagen av fem så tar det fem dagar.
På led är det en annan sak då du har god chans att bli upptäckt av andra vandrare. På norra Kungsleden kommer du behöva ligga max 5 minuter medan andra leder kanske tar max nån dag eller två

 

[MrP]

Jag vandrade hela Kungsleden i mitten på 90-talet helt själv och då fanns inga mobiler som gick att bära med sej eller nödsändare för privatpersoner.
Mobiltäckningen var ju ändå noll i hela Norrland då.

Jag såg inga problem med det då och ser inga problem med det än idag att vandra ensam i fjällen utan elektroniska säkerhetsmedel.

Jag vandrar långa sträckor i Tyresta-skogen helt ensam och som enda navigeringshjälp har jag solen.

Jag har gått vilse flera gånger i den enorma skogen men under dom här 25 åren som vi har bott här så har jag vandrat så mycket där så att jag vet att jag förr eller senare kommer att känna igen mej och hitta hem.

 

[Totteman]

Jag brukar se till att jag är i god fysisk form, dvs orkar vandra. Därför tränar jag för att vandra. Genom att vara i bra form så minskas troligen en del risker kopplade till misstag man kan göra genom att man är trött.
Det vanligaste jag råkar ut för när jag är trött, oftast på em eller kväll, är att snubbla till. Fokus är inte på topp om jag är trött.
Därför är det viktigt att se till att undvika dessa snedsteg genom att äta/dricka och pausa tillräckligt ofta när man börjar närma sig dagens stopp. Lätt att slarva med energiintag/pauser när man ”snart ändå är framme”.
Annars är jag ganska väl förberedd när jag börjar vandra. Jag vet vart jag ska och har en plan.
Jag kan kommunicera och få hjälp om något händer. Bra att kunna det om man går obanat.
Utrustning jag bär med mig är beprövad och mat/energi finns tillräckligt av.
Jag kan navigera oavsett väder..,känns bra.
Jag skulle vilja säga att min riskbedömning är ganska god när jag vandrat själv.

 

[HasseQ]

Och såklart, gå inte på en glaciär el överhängande snödriva, och elda inte upp tältet och blöt inte ned sovsäcken !

 

[Still Alive]

För egen del har börjat med det enkla ( t ex kort vandring sommartid ) för att stegvis öka svårighetsgraden. Vara ute längre och under kallare tider på året. På så vis bygger jag upp erfarenheten och det är ett bra sätt att minska risk. Jag undviker att ta mig vatten över huvudet.

 

[Stordrulen]

För egen del har börjat med det enkla ( t ex kort vandring sommartid ) för att stegvis öka svårighetsgraden. Vara ute längre och under kallare tider på året. På så vis bygger jag upp erfarenheten och det är ett bra sätt att minska risk. Jag undviker att ta mig vatten över huvudet.

Jag tror just det är nyckeln för ett lyckat friluftsliv, varför inte börja med dagsturer, sedan kortare tältturer för att sedan när man fått vana och lite mera koll ge sig ut i vildmarken på riktigt under mer krävande och längre strapatser.

Men det verkar ju tyvärr finnas en del "mössfoder" som inte orkar eller anse sig ha tid att bygga upp en kunskapsbank om att vistas i naturen och att ta vara på sig själv, möjligen är det dom man läser om att fjällräddningen får hämta för dom är trötta, frusna eller hungriga ?

 

[Stordrulen]

Jag förstår inte varför det är mer riskfyllt att vandra ensam än att vara fler. Jag behöver ändå planera och värdera min rutt.

Det är det ju sannolikt i grunden inte, fördelen med att vara flera är ju såklart att man kan hjälpa varandra vid eventuell skada eller olycka.

 

[MrP]

Men det verkar ju tyvärr finnas en del "mössfoder" som inte orkar eller anse sig ha tid att bygga upp en kunskapsbank om att vistas i naturen och att ta vara på sig själv, möjligen är det dom man läser om att fjällräddningen får hämta för dom är trötta, frusna eller hungriga ?

Ja man hör ju aldrig att samer som har mycket fjällvana har blivit räddade av helikopter, trots att dom som är så mycket ute till fjälls rent statistiskt borde hamna i riktiga problem med tanke på dom helt absurda väderomslagen.

Skillnaden är att dom som har sån fjällvana vet begränsningarna och tar aldrig några risker.

 

[Fjällis]

Jag har fjällvandrat varje sommar i 45 år, de första 20 åren med sällskap, resterande åren ofta själv, ibland oledat där inga eller ett fåtal människor rör sig. Alltid utan nödsändare. Har endast råkat ut för enklare fadäser .Jag har väl haft en del tur kan man säga. Nu när jag blivit äldre (70 år) så vandrar jag bara efter leder där folk rör sig, ofta med stugboende. Tycker det är tryggt och skönt att ha ett bestämt mål där jag vet att det finns likasinnade jag kan prata fjäll med. Tycker att tältboende på ålderns höst är tuffare, är ju inte lika vig som jag var i mina ungdomsdagar, dessutom blir det i mitt tycke långa och tråkiga kvällar. Men visst kan jag sakna vandringssällskap ibland, även om en solovandring är en annan dimension. Det är klart att man måste tänka extra på säkerheten vid en solovandring, det är inte bara mig själv som blir drabbad vid en eventuell olycka, även andra för mig okända vandrare blir också involverade i hjälp osv. Men vi är alla olika, vissa njuter av ensamheten långt ut i fjällvärlden utan att möta en enda människa och är beredd att ta risken för detta. Medan andra aldrig kan tänka sig att vandra själv. Smaken är som baken ! Men säkerhetsaspekten kommer vi aldrig ifrån vare sig jag vandrar själv eller i sällskap. De moderna nödsändarna är förstås en extra trygghet för alla.

 

[MrP]

När jag vandrade Kungsleden på 90-talet så stannade jag till i en allmän övernattningsstuga längs leden, för att titta in och se hur det ser ut i dom stugorna - jag tältade förstås.

Där inne fanns det 3st som var i 40-50 års åldern, varav en av dom hade enorma ryggproblem så att han kunde inte ta sej ur sängen.
Dom ville köpa frystorkade matpåsar av mej för deras matlager var på väg att ta slut pga att dom hade varit i stugan i 8 dygn med hans dåliga rygg.

Jag kunde inte undvara några påsar för jag måste ju själv ha lite i reserv ifall jag råkar ut för något.
Då blev stämningen rejält spänd och då frågade jag varför dom inte ringer efter ambulanshelikopter via nödtelefonen i stugan?

Dom sa att det är helt omöjligt för han som hade ryggproblemen var sjukskriven just för ryggproblem och då kommer han att få betala den utryckningen själv och på den tiden skulle det vara 7.000kr.
Det var mycket pengar då.

Dom var så otrevliga i tonen för att jag inte kunde undvara någon mat, så jag gick där ifrån.
Vet inte hur det gick för dom men hur korkad får man vara att ge sej ut på en fjällvandring med en dålig rygg som man dessutom är sjukskriven för???

 

[-Fredrik-]

Ja man hör ju aldrig att samer som har mycket fjällvana har blivit räddade av helikopter, trots att dom som är så mycket ute till fjälls rent statistiskt borde hamna i riktiga problem med tanke på dom helt absurda väderomslagen.

Skillnaden är att dom som har sån fjällvana vet begränsningarna och tar aldrig några risker.

Är ju möjligt att skotrar, fyrhjulingar och tillgång till egna helikoptrar också gör en skillnad?