Jössees, det här är en lååång tråd... Jag skrev en kommentar på ett annat ställe, varför jag klistrar in den här, helt ovetandes om huruvida det stämmer in i diskussionen som den går för tillfället. Men den är i alla fall relevant för ämnet! Detta är mina åsikter:
Som boende på den europeiska kontinenten med närmast total inskränkning i sagda rätt att vistas i skog och mark tycker jag att allemansrätten som koncept är något vi bör vårda och vara stolta över. Så hur löser man då de konflikter som uppstår? Konkret tycker jag nog att vissa gränsdragningar är tydliga och följer sunt förnuft:
- avlägsnande av något (exvis bär eller svamp) i kommersiellt syfte bör kräva markägares tillstånd. Alltså är naturfotografer välkomna att "nyttja" marken för sina syften. Här kan man ocskå tänka sig en viss tillåten nivå per individ som avgränsar husbehov vs. kommersiellt syfte (kontrollen kan bli svår, men det måste man isf utforma);
- organiserade aktiviteter I ALLA FORMER (dvs även skolklasser, ideellt arbete, eller dylikt) kräver markägares tillstånd. Här uppkommer en gråzon: är gänget på fem-sex eller kanske tio polare som bestämt sig för en veckas vandring eller paddling eller vad som helst en organiserad grupp? Nej, anser jag. Åtminstone inte om de inte är guidade eller dylikt;
- markägares (eller arrendators - motsvarar samma sak i den här andan) rätt att nyttja marken går före allemansrätten i de fall det blir konflikt. Alltså skulle ett jaktlags rätt gå före alla andras som vistas i skogen.
- i samma anda är passage av mark alltid tillåten, såvida man inte skyltat tillfälligt exvis om jakt, skogsavverkning eller dylika aktiviteter som kan framkalla fara i ett visst område (då får och kan man faktiskt ta en omväg som icke markägare, anser jag). Detta ingår i "inte störa, inte förstöra".
Alla dessa skulle man kunna undanta genom markägares tillstånd - dvs om man snackat med en markägare på förhand och bett om lov (något som jag ´är övertygad om öppnar tusenfalt fler dörrar än att bara ta för sig). Jag är inte markägare, men jag har respekt för äganderätten. Jag tycker helt enkelt att det är sunt förnuft att en markägares nyttjande går före mitt eget. Detta eftersom som jag förstår det har allemansrätten i sin anda har möjligheten till resande som kärna - dvs den uppstod i en tid när människor behövde nyttja varandras mark för att resa och därmed passera någons mark, alltså inte planlöst ströva omkring hur som helst, och framför allt inte att närmast industriellt skörda bär för försäljning. Även om detta har blivit något obsolet, anser jag att den lilla inskränkning det skulle innebära att låta markägares nyttjande gå före är värt det, framför allt om alternativet skulle bli ett slags populistiskt ramaskri om att ta bort allemansrätten helt.
Ovanstående är mina åsikter utifrån äganderättsperspektivet. Med en grundläggande respekt för andra skulle problemen som finns vara så vansinnigt mycket mindre. Kanske ett "grönt kort" inte är en dum idé. En dags utbildning och "licenciering" för att fritt vistas i skog och mark, med inslag av konsekvenser både för naturen och markägaren av överutnyttjande - behöver inte kosta mer än några hundringar för att inte skapa en ekonomisk barriär, och kan kanske vara en källa till respekt för både mark och natur.
Och som en sista kommentar till kollektiv bestraffning som jag såg något om tidigare i tråden: det är totalt uppåt väggarna anser jag. Däremot finns faktiskt lagrum för att bedöma om en grupp människor gjort något "tillsammans och i samförstånd", så det där gänget som grillat korv och därmed eldat upp en halv urskog ligger risigt till i alla fall, om man får tag på dem.