Allemansrätten

[niking]

Om du har psykiskt lidande för att folk beträder din mark så ska du nog söka för det.

Jag försöker ju minimera allemansrätten, räcker inte det?

Var någonstans i allemansrätten står det att man får orsaka skador? Ingenstans, så varför är det detta du bemöter?

Vilka rättigheter och möjligheter har idag markägaren att straffa de skyldiga, när markägaren inte ens får sätta upp övervakningskameror och än mindre förhindra ovälkommet folk från att förstöra marken? I princip inga! Vem får ta kostnaden för detta? Jo, enbart markägaren.

Om allemansrätten försvinner, så blir det betydligt enklare att straffa folk som förstör mark och skog. Dels genom att kameraövervakning då blir tillåtlig på egen mark, dels genom att alla man träffar på i sin skog då begår en brottslig gärning.
/Niklas

 

[niking]

9 miljoner...??Trodde det bara var runt 1 miljon? Vad menar du, finns det människor utanför Stockholm?

Jo, det är ju tydligen fler med ett sådant synsätt http://www.atl.nu/synpunkten/storstadsperspektiv-styr-naturskyddsf-reningen
/Niklas

 

[niking]

Apropå tvagning ja, är det okej att skölja undersället i sjön eller bäcken eller räknas det som miljöfarlig verksamhet? Om så är fallet då borde ju vad över bäckar vara helt regelvidrigt med tanke på fotsvetten.

Jag tvivlar starkt på att det är förenligt med vare sig miljöbalken eller vattendirektivet. Bäst att du söker miljötillstånd hos länsstyrelsen först - samt inhämtar markägarens tillstånd! Glöm inte att du ska vara ute i god tid med miljötillståndet!
/Niklas

 

[Almgren]

Vilka rättigheter och möjligheter har idag markägaren att straffa de skyldiga, när markägaren inte ens får sätta upp övervakningskameror och än mindre förhindra ovälkommet folk från att förstöra marken? I princip inga! Vem får ta kostnaden för detta? Jo, enbart markägaren.

Om allemansrätten försvinner, så blir det betydligt enklare att straffa folk som förstör mark och skog. Dels genom att kameraövervakning då blir tillåtlig på egen mark, dels genom att alla man träffar på i sin skog då begår en brottslig gärning.
/Niklas

Du har nog missuppfatatt det hela. du kommer ALDRIG att få rätt att straffa folk. Den rätten tillhör inte enskilda personer utan samhället., Och kameraövervakning är något vi är hyffsat restriktiva med i Sverige. England kan vara landet för dig om det är kameraövervakning du gillar. (har även hört att Indonesien har en del intressanta ideer samt även brunei)

 

[graylingman]

Låt mig då ställa frågan så här istället:
Hur ekonomiskt beroende är du av din skogsfastighets ekonomiska avkastning?

Jag misstänker att ju mer ekonomiskt beroende man blir av fastighetens ekonomiska avkastning, ju mindre vill man ha allmänheten kutande i skogen. Köper du den teorin?

Låt mig ställa den här frågan: Hur mycket uppskattar du att du förlorar genom att allmänheten kutar i din skog och använder den inom vad som anses allemansrättsligt tillåtet?

 

[K0m4]

Jössees, det här är en lååång tråd... Jag skrev en kommentar på ett annat ställe, varför jag klistrar in den här, helt ovetandes om huruvida det stämmer in i diskussionen som den går för tillfället. Men den är i alla fall relevant för ämnet! Detta är mina åsikter:

Som boende på den europeiska kontinenten med närmast total inskränkning i sagda rätt att vistas i skog och mark tycker jag att allemansrätten som koncept är något vi bör vårda och vara stolta över. Så hur löser man då de konflikter som uppstår? Konkret tycker jag nog att vissa gränsdragningar är tydliga och följer sunt förnuft:

- avlägsnande av något (exvis bär eller svamp) i kommersiellt syfte bör kräva markägares tillstånd. Alltså är naturfotografer välkomna att "nyttja" marken för sina syften. Här kan man ocskå tänka sig en viss tillåten nivå per individ som avgränsar husbehov vs. kommersiellt syfte (kontrollen kan bli svår, men det måste man isf utforma);

- organiserade aktiviteter I ALLA FORMER (dvs även skolklasser, ideellt arbete, eller dylikt) kräver markägares tillstånd. Här uppkommer en gråzon: är gänget på fem-sex eller kanske tio polare som bestämt sig för en veckas vandring eller paddling eller vad som helst en organiserad grupp? Nej, anser jag. Åtminstone inte om de inte är guidade eller dylikt;

- markägares (eller arrendators - motsvarar samma sak i den här andan) rätt att nyttja marken går före allemansrätten i de fall det blir konflikt. Alltså skulle ett jaktlags rätt gå före alla andras som vistas i skogen.

- i samma anda är passage av mark alltid tillåten, såvida man inte skyltat tillfälligt exvis om jakt, skogsavverkning eller dylika aktiviteter som kan framkalla fara i ett visst område (då får och kan man faktiskt ta en omväg som icke markägare, anser jag). Detta ingår i "inte störa, inte förstöra".

Alla dessa skulle man kunna undanta genom markägares tillstånd - dvs om man snackat med en markägare på förhand och bett om lov (något som jag ´är övertygad om öppnar tusenfalt fler dörrar än att bara ta för sig). Jag är inte markägare, men jag har respekt för äganderätten. Jag tycker helt enkelt att det är sunt förnuft att en markägares nyttjande går före mitt eget. Detta eftersom som jag förstår det har allemansrätten i sin anda har möjligheten till resande som kärna - dvs den uppstod i en tid när människor behövde nyttja varandras mark för att resa och därmed passera någons mark, alltså inte planlöst ströva omkring hur som helst, och framför allt inte att närmast industriellt skörda bär för försäljning. Även om detta har blivit något obsolet, anser jag att den lilla inskränkning det skulle innebära att låta markägares nyttjande gå före är värt det, framför allt om alternativet skulle bli ett slags populistiskt ramaskri om att ta bort allemansrätten helt.

Ovanstående är mina åsikter utifrån äganderättsperspektivet. Med en grundläggande respekt för andra skulle problemen som finns vara så vansinnigt mycket mindre. Kanske ett "grönt kort" inte är en dum idé. En dags utbildning och "licenciering" för att fritt vistas i skog och mark, med inslag av konsekvenser både för naturen och markägaren av överutnyttjande - behöver inte kosta mer än några hundringar för att inte skapa en ekonomisk barriär, och kan kanske vara en källa till respekt för både mark och natur.

Och som en sista kommentar till kollektiv bestraffning som jag såg något om tidigare i tråden: det är totalt uppåt väggarna anser jag. Däremot finns faktiskt lagrum för att bedöma om en grupp människor gjort något "tillsammans och i samförstånd", så det där gänget som grillat korv och därmed eldat upp en halv urskog ligger risigt till i alla fall, om man får tag på dem.

 

[camoscio]

Ursäkta att jag inte köpte ditt förslag rakt av. Känns det jobbigt? Om inte: Varför den spydiga tonen?

Nej, men jag fann det inte så konstruktivt: jag vill, jag vill ... Vore intressantare att veta dina förslag
att lösa konflikterna (som bevisligen existerar).

 

[aktiv-jägare]

Jo, det är ju tydligen fler med ett sådant synsätt http://www.atl.nu/synpunkten/storstadsperspektiv-styr-naturskyddsf-reningen
/Niklas

Mikael Karlsson har alltså med sitt uttalande lyckas hugga NSF i två bitar.

StadsNSF och LandsbyggdsNSF.
Undrade just om det blev några reaktioner från landsbyggden, och det blev det faktiskt.
Alla uppskattar inte centraliseringen och det är ett bra tecken.

 

[camoscio]

Ibland kan det vara bra att lyssna på någon som har andra infallsvinklar än man själv.

Det kanske är som så att dina förslag utgår från dina egna behov som (förmodat) familjelös ensamvandrare som inte eldar på sina turer?

Tycker även det känns motsägelsefullt att tycka att bärplockning för omedelbar konsumtion är OK samtidigt som du vill ta bort möjligheten att röra sig utanför stig och väg. Förmodar att bär och svampplockning inte är din favorithobby heller...

Uffe

Som sagt, jag tycker inte det är så mycket till infallsvinkel om man inte har egna förslag till gränsdragningar för att lösa konflikterna. I somras läste jag om en markägare som jagat bärplockare med något fordon. Det var inte precis lagligt, men det säger något om frågans laddning. En del av Nikings inlägg gör det också, just genom deras moraliskt
och intellektuellt tvivelaktiga halt (som jag kanske ska återkomma till)!


Detaljer kan alltid diskuteras. T ex när det gäller bärplockning tycker jag frågan om redskap är det väsentliga. Betr. stigar och vägar talar jag återigen om färdsel, speciellt väsentligt om det rör sig om grupper. Att plocka bär är inte färdsel.

Att eldning idag tolereras finner jag närmast obegripligt. Notera (innan ordmärkarna ger sig till känna) att jag inte räknar campingkök som eld.

Jag är förstås påverkad av mina kontinentala vanor.

 

[camoscio]

K0m4:s inlägg.

Jag bor inte på kontinenten, men mitt huvudsakliga friluftsliv sommartid bedrivs där. Jag vandrar; alla mina utlandsresor sedan 1989, det är väl ett 50-tal, har haft det ärendet. Sedan jag köpte
mitt Akto år 2000 har jag vandrat med tält söderut; det har blivit cirka 90 fria nätter i Alperna och 40 i Pyreneerna. Jag har en gång lyckats genomföra en 11 dagar lång tur med fri övernattning alla 10 nätterna.

I huvudsak har jag följt markerade stigar; det är en viss trygghet att gå över ett 2900 meter högt pass om man vet att någon gått före med en färgburk eller byggt rösen. Då vet jag också att
jag går med markägares medgivande, vilket inte hindrar att jag ändå ger akt på att inte störa
betande boskap eller förstöra bete. Det är många grindar att öppna och stänga.
I skogen torde lederna vara enda chansen att öht ta sig fram.

Betr. tältning har jag förstås att ge akt på lokala bestämmelser och naturskydd. I Schweiz verkar det vara totalförbud mot bivack i alla skyddsområden. I Frankrike gäller ofta (i nationalperkerna) tidsregler - jag har skrivit mer om detta på min hemsida. I övrigt följer jag den praxis som beskrivs någonstans på
SAC:s nätsidor: man tältar ovanför trädgränsen; man avtalar med markägaren (om han är på plats), man väntar tills de sista dagsgästerna gått hem (vilket brukar vara vid 15-tiden); och man ger sig av på morgonen innan de första dagsgästerna anlänt (jag brukar gå iväg före 6.30 i början av sommaren och före 7.00 senare); och man eldar inte. Inte särskilt krångligt.

Med ett sådant uppförande röner man ofta mycket vänligt bemötande. I juni/juli förra året gjorde jag en 20 dagar lång tur i Wallis, Piemonte, Ticino, Uri och Graubünden. Näst sista dagen ville jag slå läger nära en fäbod i Schweiz. När jag hörde mig för med paret som drev sätern blev det en angenäm pratstund, de inviterade mig till en liten måltid på kvällen med Knödel och öl.
De var från Bozen i Sydtyrolen.

Vanliga bemötanden:
Vi vet inte om man får, men oss gör det inget.

Kan jag tälta här, och var? Varhelst du vill.

Hur länge tänkte ni stanna? Över natten bara, förstås. Det är nog bäst för i morgon kommer korna.

Kan ni föreslå en plats fär jag inte stör korna? Frågan är snarast om korna stör er.

Grupper? Självorganiserade grupper brukar ha den goda smaken att sprida ut sig och inte gå i samlad tropp. Stora grupper med ledare förekommer ofta i Frankrike och kan föra ett jävla liv, speciellt i
stugorna. Vad jag vet finns inga restriktioner, men en grupp går bara inte till en stuga
utan föranmälan, och stugornas kapacitet sätter rätt tydliga gränser för gruppstorleken.

 

[K0m4]

Jag bor inte på kontinenten, men mitt huvudsakliga friluftsliv sommartid bedrivs där. Jag vandrar; alla mina utlandsresor sedan 1989, det är väl ett 50-tal, har haft det ärendet. Sedan jag köpte
mitt Akto år 2000 har jag vandrat med tält söderut; det har blivit cirka 90 fria nätter i Alperna och 40 i Pyreneerna. Jag har en gång lyckats genomföra en 11 dagar lång tur med fri övernattning alla 10 nätterna.

I huvudsak har jag följt markerade stigar; det är en viss trygghet att gå över ett 2900 meter högt pass om man vet att någon gått före med en färgburk eller byggt rösen. Då vet jag också att
jag går med markägares medgivande, vilket inte hindrar att jag ändå ger akt på att inte störa
betande boskap eller förstöra bete. Det är många grindar att öppna och stänga.
I skogen torde lederna vara enda chansen att öht ta sig fram.

Betr. tältning har jag förstås att ge akt på lokala bestämmelser och naturskydd. I Schweiz verkar det vara totalförbud mot bivack i alla skyddsområden. I Frankrike gäller ofta (i nationalperkerna) tidsregler - jag har skrivit mer om detta på min hemsida. I övrigt följer jag den praxis som beskrivs någonstans på
SAC:s nätsidor: man tältar ovanför trädgränsen; man avtalar med markägaren (om han är på plats), man väntar tills de sista dagsgästerna gått hem (vilket brukar vara vid 15-tiden); och man ger sig av på morgonen innan de första dagsgästerna anlänt (jag brukar gå iväg före 6.30 i början av sommaren och före 7.00 senare); och man eldar inte. Inte särskilt krångligt.

Med ett sådant uppförande röner man ofta mycket vänligt bemötande. I juni/juli förra året gjorde jag en 20 dagar lång tur i Wallis, Piemonte, Ticino, Uri och Graubünden. Näst sista dagen ville jag slå läger nära en fäbod i Schweiz. När jag hörde mig för med paret som drev sätern blev det en angenäm pratstund, de inviterade mig till en liten måltid på kvällen med Knödel och öl.
De var från Bozen i Sydtyrolen.

Vanliga bemötanden:
Vi vet inte om man får, men oss gör det inget.

Kan jag tälta här, och var? Varhelst du vill.

Hur länge tänkte ni stanna? Över natten bara, förstås. Det är nog bäst för i morgon kommer korna.

Kan ni föreslå en plats fär jag inte stör korna? Frågan är snarast om korna stör er.

Grupper? Självorganiserade grupper brukar ha den goda smaken att sprida ut sig och inte gå i samlad tropp. Stora grupper med ledare förekommer ofta i Frankrike och kan föra ett jävla liv, speciellt i
stugorna. Vad jag vet finns inga restriktioner, men en grupp går bara inte till en stuga
utan föranmälan, och stugornas kapacitet sätter rätt tydliga gränser för gruppstorleken.

Som du säger, det är efter kontakt med markägare och/eller att det är mer eller mindre explicit tillåtet genom markeringar, som du får tillbringa nätter i det fria (im Ödland, dvs högt nog i bergen att folk knappast bor där, är det annorlunda - där är det mindre restriktivt). Och hade du inte varit trevlig hade du förmodligen inte varit lika lyckosam. Men det är på deras "nåder" kan man säga - alltså en grundläggande skillnad.

I Frankrike är det vad jag förstått inte tillåtet heller, bara att det är stort nog att om man sköter sig ungefär som du beskriver är det inga problem ändå.

Mitt friluftsliv ser annorlunda ut än ditt: berg lockar mig inte speciellt mycket, utan snarare lågland och skogar. Friheten att kunna slå upp ett tält (eller, som i mitt fall, en hängmatta) där man passerar förbi, är något att värna. Men markägares intressen är också något man måste värna, annars tror jag tyvärr det leder till total restriktion i förlängningen. Och om det händer, ska man ha tur om markägarna är så välvilligt inställda till att vistas där, eftersom restriktionerna troligtvis uppstått pga övernyttjande av deras resurser.

 

[Teknikern]

Att eldning idag tolereras finner jag närmast obegripligt. Notera (innan ordmärkarna ger sig till känna) att jag inte räknar campingkök som eld.

Det är för mig obegripligt också, annat än i ordningställda eld och grillplatser som på tex. Sörmlandsleden. Det ser inte speciellt trevligt ut där folk eldat och sen bara hällt en spann vatten över brasan (som brukar innehålla halvförkolnade sopor också) och gått därifrån. Jag skulle aldrig drömma om att göra nåt liknande och få är dom gånger jag eldat ute. Jag håller mig till campingkök, smidigt, snabbt och ingen risk för att sätta eld på någons mark. Där jag farit fram ska det inte synas att nån öht. har varit, det är min filosofi. Jag skulle inte själv bli speciellt lycklig om nån eldat i min skog.