Yngst vid ytterpunkterna?

På geografilektionen talade läraren om Treriksröset där tre länder möts. Det var upptakten till en resa till Sveriges ytterpunkter.
Sommaren 2017 stod vi vid Torneälvens strand och firade avslutningen av vårt projekt. En idé sprungen ur en då åttaårig flickas huvud hade blivit en lång resa innehållande glaciärvandring och klättring, härliga vyer, snöhala havsklippor, men även buskar vid sidan om motorvägen, reningsverk och "tillträde förbjudet"- skylt.

Här på Norra Skolan i Östersund föddes vårt projekt våren 2013.

På geografilektionen pratades om Sveriges gränser, läraren berättade om Treriksröset. Åttaåriga L. fångades av den fascinerande tanken att det fanns en punkt längst upp i landet där man skulle kunna stå i tre olika länder samtidigt: ett ben i Sverige, ett i Finland och en arm i Norge! Hemkommen från skolan var det första hon sa: Jag vill resa till Treriksröset!

Sommaren 2013: Treriksröset - Sveriges nordligaste punkt

En tidig sensommarmorgon promenerade vi till Badhusparken och klev ombord på Inlandsbanan med destinationen Gällivare.

Den som inte åkt Inlandsbanan bör veta att tåget egentligen är en rälsbuss. Den åker i maklig takt genom Norra Sveriges inland. Ett härligt sätt att resa och upptäcka landet. Det tar en liten stund att vänjas vid det från början frekventa tutande vid alla obevakade järnvägsövergångar. Tutandet blir dock alltmer sällan ju längre norrut man kommer. Sträckan blir allt rakare. Inga hus längre, mest myr och skog.

Då och då, stannar tåget för ibland kortare, ibland längre uppehåll. Hemlagat fika i gamla järnvägsstationer, nyplockade bär eller hemmagjord sylt som säljs av ortsborna. Lunch beställs hos tågvärden och levereras till stationen av lokala restauranger. Vid fint väder blir det även stopp för lite bad. Rallarmuseet kan besiktigas även vid regn. När Inlandsbanan korsar en av Norrlands stora älvar flödar oväntad musik ur högtalarna. Tågvärden har plockat fram gitarren och sjunger Ewert Taubes Änglamark. Vackert!

Och så korsar vi Polcirkeln. Inte ska detta gå obemärkt förbi oss. Nej, på Inlandsbanan firar vi med ett längre stopp och var och en av passagerarna får ett personligt Polcirkeldiplom!

Sent på kvällen är vi framme i Gällivare. Nästa morgon blir det problem. I hela staden verkar det inte finnas en enda ledig hyrbil. Ska resan ta slut redan nu? Slutligen lyckas vi få tag i Gällivares allra sista hyrbil: en stor, stor Volkswagen transporter, med tre säten fram och ytterligare tre bänkrader bak. Dörrarna till förarhytten är så höga att dottern har svårt att ta sig upp och in.

Vi kör i vår "lastbil" på norra Norrlands raka biltomma vägar, korsar gränsen till Finland i Karesuando och är efter några timmar fram i Kilpisjärvi. 

Vi letar upp båten som ska ta oss över Kilpisjärvisjön. Kapitänen är en liten gammal finländare som inte verkar vara direkt förtjust i turister eller passagerare. Motvilligt och med sur min släpper han oss ombord. Några enstaka muttrade ord är allt han ger ifrån sig under hela turen. 

Efter en stund på vattnet ser vi äntligen fjällen närma sig!

Vi lämnar båten och vandrar några få kilometer på en väl markerad stig  - och så är vi framme!

Framme vid Sveriges nordligaste punkt där Finland, Norge och Sverige möts mitt i vattnet. Ett stort gult röse markerar platsen som nås på spångar.  Kulissen är vacker!

Och L. gör som hon har velat göra - och befinner sig i samma ögonblick i tre olika länder samtidigt!

Vi tillbringar en underbar nordisk natt i vår stora bil, som vi har ombyggt till vårt alldeles eget hotell. Jag vaknar mitt i natten av skönheten runt omkring.

Hösten 2014: Kristianstad - Sveriges lägsta punkt

Ett år senare har familjen flyttat till Skåne och med ens bor vi bara några norrländska stenkast från två andra av Sveriges ytterpunkter: den lägsta och den sydligaste.

Under en utflykt med vänner till nordöstra Skåne passar vi på att besöka Sveriges lägsta punkt: 

En liten sänka, en liten glänta i ett skogsdunge alldeles intill E22, strax öster om Trafikplats 39/Trafikplats Kristianstad. 

Ingen spektakulär plats alls, inte vacker heller. Men lägst i landet! Allralägst! Och så finns det ett litet monument.

(Författaren till vänster med mössan på.)

Sommaren 2015: Kebnekaise - Sveriges högsta punkt

Augusti 2015 gav sig hela familjen åter norrut med målet att bestiga Sveriges hösta berg. Visst hade vi vandrat en hel del i fjällen innan, men Kebnekaises topp kändes ändå som en stor utmaning. Yngsta dottern L hade nyss fyllt elva.

Vi valde att ta den direkta vägen till toppen, den så kallade Östra Leden (första sträcken är gemenast med västra leden skyltat på bilden). Visst tycker STF att man ska gå Östra Leden endast under ledning av deras guider och ingen yngre än 16 år ska få följa med. Men tack vara goda vänner med klättervana och lånat klätter- och glaciärutrustning ansåg vi att vi skulle klara oss själva. 

Vid vår första rast, som kom redan efter en timme, tappade en av oss sin vattenflaska i bäcken i en ravin. Förbipasserande STF-guiden iakttog händelsen och såg dessutom våra barn. "Till toppen ska ni??? Javisst, man kan ju alltid försöka", kommenterade hon lite sådär uppifrån, underförstått: "Ni vill till toppen?  Via Östra Leden? Med barn? Ni rasta ju redan nu och dessutom är ni så klumpiga att ni tappar era grejer i ravinen ?!" Inte trodde hon att vi skulle komma långt. 

Hur som helst, vi fortsatte. Långsamt, men stadigt. Uppför branta raviner och ännu brantare stenfält.

Framme vid Björlings glaciär satte vi säkerhetsutrustningen på oss och började gå i rep.

Glaciären och snön blev brantare allt eftersom.

 Sedan började klätterpassagen.

Inte lätt alla gånger för de yngsta, men visst gick det bra.

Och sedan, slutligen, var vi vid toppen. Högst upp i Sverige! Underbart!

Inte kommer vi att glömma STFs guidens ansikte när vi möttes  igen strax nedanför toppen! 

Hösten 2015: Smygehuk - Sveriges sydligaste punkt

Att nå nästa ytterpunkten var betydligt enklare. En timmes bilfärd tog det och så var vi framme vid Sveriges sydligaste punkt i Smygehamn. En regnig novemberdag med ruskigt väder. Höga vågor slog upp på fastlandet. Vi fick springa och hoppa fram och tillbaks mellan vågorna för att nå ytterpunkten utan allt för blöta skor.  Men vad är blöta fötter mot att nå sitt mål?!

Här med även äldsta dottern och J., som både var med på fyra av sex ytterpunkter.

Nästan 160 mil är distansen till Trerikröset vid andra ändan av vårt långa land.

Årsskiftet 2015/2016: Strömstad - Sveriges västligaste punkt

Endast några veckor senare - på väg till skidsemestern i Norge - lämnade vi E6:an vid Hogdalsmotet norr om Strömstad för att nå landets västligaste punkt.

Den var faktiskt den svåraste att hitta. Ingen markering, inte ens en parkering. Vi visste dock att vi skulle behöva hitta en stig bakom ett visst hus precis där vägen gör en skarp nittiograders sväng åt vänster i Stensvik. Inte lätt att hitta en liten omarkerad stig i yrande nysnö. Först efter en stunds letande hittade vi stigen bara för tappa den igen efter några hundra meter.

Med havsbruset i öronen som ledtråd tog vi oss genom buskar och klättrade över snötäckta hällar och klippor tills vi såg havet och visste att målet var nära.

Lite mer klättrande och så var vi framme vid ett röse som vi antog skulle markera den västligaste punkten på Sveriges fastland. 

Några av oss tog sig faktiskt ända ner till vattnet. Ett något vanskligt äventyr på hala snötäckta havsblöta häll. 

En lång paus i berättelsen.  

Åren går. 

Sommaren 2017: Haparanda - Sveriges östligaste punkt

Två år har gått. Inget nytt har hänt i vårt projekt. Fortfarande har vi den sista ytterpunkten kvar: Sveriges östligaste punkt i avlägsna Haparanda. Nu är det verkligen hög tid att avsluta!

Efter en vistelse i Arjeplogsfjällen beslutar vi att passa på och spendera en extra dag i Norrbotten. Vi gör en dagsutflykt från Luleå till Sundholmen i Haparanda.

Vid samhällets södra utkant bakom ett villaområde parkerar vi bilen vid ett förbudsskylt. I Haparanda tar man nämligen inte chansen att marknadsföra Sveriges östligaste punkt, nej, här sätter man upp förbudsskylt istället.

Vi fortsätter till fots. Hundra meter senare ser vi nästa förbudsskylt.

Eftersom vi har ett ärende att utföra anser vi oss dock vara behöriga och fortsätter.

Efter nästa kurva upptäcker vi det som våra näsor redan har misstänkt: Haparandas reningsverk. Inte den mest idylliska ingången till Sveriges östligaste punkt. 

Förbi reningsverket och sedan några tiotals meter på en liten grusväg innan vi tvingas att kämpa oss genom buskage och mycket tät växtlighet innan vi äntligen är framme: Vid Torneälven! Vid Sveriges östligaste punkt! Visserligen inte mer än en liten namnlös udde in mot älven, men östligare blir det inte. Vad glada vi är!

Vi är framme! Vi har nått ända fram till Sveriges nordligaste, sydligaste, högsta, lägsta, västligaste och östligaste punkt!

Efter drygt fyra år kan vi avsluta vårt dotter-fader projekt, där även övriga familjen var delaktig. Vi kan stolt konstatera att vi har besökt landets alla yttersta hörn.

Som så ofta, så var och är det inte målet i sig som är det viktigaste, men vägen dit. Vilket förmån att genomföra ett sådant projekt tillsammans och att få se så vitt skilda delar av vårt land.

----------------------------------------------------------------------

Några tekniska anmärkningar:

Vi valde att resa till fastlandets ytterpunkter, så som är brukligt i andra länder och inte till några öar, som dessutom delvist är otillgängliga.

Om L. verkligen har varit den yngsta personen att ha varit vid Sveriges samtliga ytterpunkter vet vi inte. Det spelar ju inte heller någon roll. Men rubriken "Yngst vid ytterpunkterna" var för bra för att inte använda den. 

En av oss var även på ytterligare en av Sveriges ytterpunkter. Något ni kan läsa om här: https://www.utsidan.se/cldoc/fran-sulitelma-till-saltoluokta.htm

Tack för uppmärksamheten!

Lara & Lorenz