Från Sulitelma till Saltoluokta
Från Sulitelma till Saltoluokta genom Sarek via Alggavagge och Rapadalen
En 10 dagars solovandring september 2016.
Av: lorenzr
INTRO
Här följer en färdbeskrivning av min 10 dagars solovandring från Sulitjelma till Saltoloukta via Padjelanta och förbi Sveriges otillgänglighetspol. Sedan via Alggavagge och ut ur nedre Rapadalen nedanför Skierffes stup
Just denna tur har inte beskrivits förut, och en beskrivning hur man tar sig ut ur nedre Rapadalen till fots finns också sällan att läsa.
Jag hoppas att beskrivningen kan vara till hjälp och inspiration för andra, på samma sätt som jag blev hjälpt och inspirerat av andras berättelser.
-------------------------------
FRÅN SULITJELMA TILL TUOTTARSTUGORNA
Söndag eftermiddag tog jag flyget från Köpenhamn-Kastrup till Bodö. Kort, kort tid för byte i Oslo, där jag dessutom skulle ta ut mitt bagage, checka in det på nytt och gå genom säkerhetskontrollen en gång till - allt detta på 50 minuter. "Du får väl springa", var SAS-personalens svar ...
Så enkelt allt är i Bodö. Från flygplatsen en 10 minuters promenad till hotellet som ligger mitt i stadens centrum. Hotell Skagen bjöd på god kvällsmat.
Tidig nästa morgon tåg till Fauske, sedan buss till Sulitjelma. Missade nästan bussen, eftersom den körde förbi hållplatsen vid stationen fem minuter före ordinarie tid.
I Sulitjelma några kilometers uppförsbacke på en grusväg, lite tråkigt, men bekvämt att gå. Efter ett tag börjar dock en liten stig på vägens vänstra sida som genar uppför berget.
Förbi Ny-Sulitjelma hyttan och sedan börjar vandringen på riktigt. Jag följer Nordkalottenleden. Fina fjäll, mycket hed och mycket sten. Rätt så alpin miljö. En del moln som skymmer sikten på Sulitelma-massivets toppar och på Blåmansisen.
Efter några timmar och en första, rätt så lätt, vad når jag passhöjden. Ungefär 1000 höjdmeter hade jag då gått. Sedan bär det nerför, förbi Sorjoshyttan och några kilometer senare, när grönskan börjat komma tillbaka här lite längre nere, slår jag upp tältet på en liten udde i sjön Bajit Sorjosjavri. Och nu äntligen kom solen fram! Vacker norrsken under natten.
Andra dagen över en hög, vinglig hängbro utan riktigt räcke som leder över en djup kanon,
behaglig vandring längs Sårjåsjaure över riksgränsen till Sverige - om det inte vore för en allt värre regn och tilltagande vind. Rätt så blött tar jag mig in till Sårjåsjaurestugan, även kallat Konsul Perssons stuga. Det sägs att denna är Sveriges vackraste stugplats. Det kan jag tänka mig, för trots det usla vädret syns det hur vacker läget är vid den svarta långa sandstranden vid forsen vid Sårjåsjavres utlopp med blick på de vita fjälltopparna västerut.
Några timmar senare flyttar jag från blåst och ösregn in i en olåst stuga som tillhör Staddajåkkastugorna som annars är stängda för säsongen. Solcellsdriven belysning och gasoluppvärmt torkrum!
Tredje dagen börjar med regn och vind. Men det blir ändå en behaglig vandring på lättgången mark genom Padjelanta. När jag kommer fram till höjden söder om Staloluokta öppnar sig en härlig panorama framför mig: blått som Medelhavet sträcker sig Virihaure ända borta till horisonten.
Jag vänder mig dock österut och fortsätter på Padjelantaleden mot Tuottarstugorna, som jag når nästa dag efter en tältning längs vägen. Tidigare under dagen träffar jag fyra glada tyska killar som tagit sig genom Sarek och nu är på väg till Sulitjelma. Blöta är de, och hungriga eftersom deras enda kök gick sönder redan andra dagen, men glada och stolta.
Vid Tuottarstugorna lämnar jag leden och ger mig in i stiglöst land. Jag har ett kort snack med två svenskar som just bestämt sig att avbryta sin planerade Sarektur och istället återvända till Kvikkjock. De flera tunga svarta moln som tornar upp sig över Sarektopparna som syns härifrån, ser verkligen inte inbjudande ut. Jag kan förstå de, men bestämmer mig för att fortsätta på min planerade tur.
---------------------
SAREK
Över relativt lättvandrad mark (hed, lite myr) vandrar jag längs Duottarjavrres västra strand norrut från Tuottarstugorna. Sedan över en höjd och ner mot Rissajavrres sydöstra vik. Här är jag framme vid Sveriges otillgänglighetspol, Sveriges ödsligaste punkt längst från väg. Och ödsligt är det. Grå molntäckt himmel, grått vatten, grå stenar och grå lågfjäll! Ingenting att fröjda ögat - men så ska det väl vara i ödslighetens mitt.
Längs Lulep Rissajavrres södra sidan och sedan måste jag vada Rissajåhkå. Mitt första stora vad. Inte så lätt att hitta ett ställe som varken är för strömt eller för djupt. Jag följer jokken neråt och nedanför ett spektakulärt vattenfall hittar jag ett lämpligt vadställe där jokken bredar ut sig. Men lätt är det ändå inte. Härlig och kullig hedemark på norra sidan vid Nuortep Rissavarres östra sluttning. Där slår jag upp mitt tält. Och återigen kommer solen fram vid kvällstiden och lyser upp Sareks fjäll som nu ligger rakt framför mig med Alggajavrre och Alggavagge nedanför mina fötter. Vilket underbart skådespel!
Dag 5 på min tur ger jag mig äntligen in i Sarek. Något jag längtat efter i flera år. Nu ska det bli verklighet!
Det blir en roddtur över Alggajavrres utlopp. Inte så enkelt som det låter. Årorna i den båten som ligger på min sida är tyvärr olika tunga, det gör att det blir svårt att ro och styra i den blåsiga vinden. Och blött blir jag förstås om fötterna. Hur som helst lyckas jag ta mig över, ro tillbaka med den andra båten (som har fungerande åror) släpande första båten med mig tillbaka och sedan blir det en tredje tur för att äntligen vara framme på sjöns östra sida. Det hade varit enklare att vada, inser jag. Utloppet är långgrund och vattnet är inte strömt.
Jag skråar längs Alggavarres branta slutning genom videsnår som först räcker upp till knäna, sedan till midjan och till slut ända över axlarna.
Sporadisk förekommer en liten stig. När sluttningen avtar, växlar videsnåren med myr och träsk. Det blir både snårig och blött.
Jag vadar jokken från Vattendelarglaciären utan problem trots det senaste dagarnas regn. Sedan blir det äntligen lättvandrad över gräshed och så dyker Sarekjåhkkas toppar upp vid dalens slut: stora, spetsiga, höga och branta. Vilken imponerande syn!
Jag vadar Guoperjåhka nedanför Gouhperskajdde där den förgrenar sig i flera fåror. Inga problem. Tältet slår jag upp på en liten uppnöjd plats bredvid den forsande Guoperjåhka.
Härligt när nästa morgon dimman lyfter och fjälltopparna tittar fram.
Sjätte dagens vandring börjar tyngre än jag trodde. På vägen till Skarja hamnar jag för långt ner. Området är brant, blockigt och sumpigt. Men vyn ner i övre Rapadalens delta är enastående här nere: I solen lyser gräsmyren gult och gyllet, Rapaädno slingrar sig silverblått fram och tillbaka. Sällan jag skådat något så vackert!
Vid Skarja så vimlar det plötsligt av folk. Inom loppet av en kvart träffar jag en ensam tysk, en grupp av fyra vandrare och två unga tyska killar som alla, liksom jag, passera över Smailabron. Något senare passarer jag även två belgiska killar som håller upp etiketten även i vildmarken. När den ena ska snyta sig, så drar jag verkligen fram ett näsduk av fint tyg och snutar sig med den! Inte hamnar snoret på norrländsk sätt på marken. Det gäller att ha stil.
En lätt vandring över Biellaslätten, förbi landskapets "vårta" Bielavarasj. Och sedan går det brant uppför mot Snavvagagge skråandes under Bielatjåhkkas brant. Brant och ansträngande, men mest tålamodskrävande, eftersom man måste ta sig fram långsamt och sakta.
Snavvavagge är helt insvept i dimma, jag ser inte längre än 20-30 meter, men det är lätt att följa den upptrampande stigen. På andra sidan ner igen till Rapadalen. Och vilket skådespel nu när återigen solen börjar komma fram mot kvällen och belyser Rapaselet och Sarvesvagge som på en teaterscen! Dessa moment låter mig glömma all möda och slit. Fjällheden lyser rött.
Jag slår läger nere vid Skarkistugan.
----------------------
RAPADALEN
Sjunde dagen börjar med uppehåll och det är nästan vindstill. Planen är att jag tar mig upp på kalfjället i höjd med Alep Vassjajågåsj och vandrar på kalfjället med Skierffe. Men vädret ville annorlunda.
Snart började det regna. Och sedan tilltog regnet och det regnade mer och lite senare regnade det ännu mer och ännu starkare. Redan efter en två timmar var jag redan blött. Efter vadet av Alep Vassjajågåsj slog jag mig upp mot fjället. Brant uppför genom svår forcerad tät skog, gropig mark där jag trampade fel många gånger, mycket blött underlag, myr och träsk. Och flera högar alldeles färsk björnbajs. Något som föranledde att jag pratade högt med mig själv för att minska risken att plötsligt står framför en björn. Men istället för en björna så träffade jag mitt i denna fjällbrantens djungelskog två tyskar som hade sökt sig ner från fjället öster om Bastavagge! De hade följt en liten stig ner genom skogen. Stigen hade visserligen löst upp sig nu, men för mig innebar det att min väg uppåt skulle bli något lättare hädanefter.
En lång stund senare hade jag äntligen kommit upp på kalfjället. Men icke skulle jag ha det enkelt denna dag. Piskande regn och 16-18 sekundmeters motvind, som ibland tilltog och då nästan blåste omkull mig, tvingade mig att inse att min planerade färdväg var omöjligt för dagen.
Alltså ner igen genom djungelskogen. Den här gången längs Lulep Vassjajågåsj som jag vadade vid ungefär 600 höjdmeter. Nere i Rapadalen följde jag stigen en och en halv timme till, tills jag kom fram till den så kallade kanalen. Där slog jag upp tältet. Genomblött, ända till kalsongerna. Det hade regnat in innanför regnbyxorna när regnjacken under dagen hade åkt upp och byxorna ner! Och kängorna var inte bara blötta, nej, vattnet svalpte i kängorna. Tur att jag hade torr ombyte. På med Woolpowers-ullunderställ och in i dunsovsäcken.
Hur det skulle bli nästa dag, visste jag inte.
Det blev en orolig natt. Det stormade rejält, men tältet höll utan problem. Vinden vände under natten och växlade från östlig till västlig riktning. Nästa morgon hade den nya vinden blåst bort alla moln och det var den finaste, soligaste höstdag man kunde vänta sig. Så snabbt kan vädret växla. Stormen hade dessutom lyckats torka mina regnkläder som jag hade hängt upp i förtältet.
Under förmiddagen följde jag stigen längs Rapaädno, men senare lämnade jag stigen och gick efter sikte rakt mot Nammatj och Skierffe.
Innan hade jag dock några vad att prestera. Vattnet stod högt nu efter gårdagens massiva regn. Framförallt vadet över Buovdajågåsj blev svårt. Vattnet skulle säkert ha nått över axlarna vid det höga vattenståndet. Det fanns visserligen redan några stockar i vattnet, men jag var tvungen att liksom en liten Obelix ta några döda björkar och släpa stockarna till vadstället för att bygga mig en sorts bro. Balanserade på stockarna nådde jag över vattendraget, men ändå med vattnet upp till skrevet.
Jag hade bestämt mig för att ta mig ut till fots ur nedre Rapadalen. Att kämpa mig upp på kalfjället en gång till hade jag inte lust. Och båten till/från Nammatj går regelbundet endast under säsongen som hade avslutats. Jag visste inte hur det såg ut med båten under eftersäsongen. Senare hörde jag att det skulle finnas en radio vid båtlämningen som man skulle kunna beställa båttransport även utanför säsongen - förutsatt att det inte var älgjakt eller renslakt.
Vandringen gick först genom en hel del myr där jag ibland sjönk ner upp till knäna (kängorna och strumporna hade dock vid det läget varit blöta i flera dagar redan, så det gjorde inget), sedan genom en härlig blåbärsskog (med mitt livs godaste och största blåbär).
Senare blev det lite mera svårgången, träskig, ojämn mark nedanför Nammatj norra brant. Några små vad och så var jag framma vid blockfältet nedanför Skierffes berömda stup. Och nu förstod jag varför alla avråda från att ta denna väg som jag skulle ta idag: Hushöga block att klättra över, emellan, under ... Inget lätt nöje med packning på ryggen. Däremot lätt att ramla och bryta foten eller benet. Om jag då skulle ha hittats mellan alla dessa otroligt stora block? Det ville jag inte fundera över. Det fanns i alla fall gott om hela djurskelett i skreven mellan blocken. Bland annat en hel renskelett med det rosalysande halsbandet kvar bland benen. Makabert.
Efter en och en halv timmes klättring hade jag överkommit de kanske 500 mg blockfält! Vilken lättnad!
På en liten skogsglänta nere vid Rapadeltat slog jag upp lägret - och stod plötsligt framför en förvånad norska som inte hade räknat med att träffa folk i denna otillgängliga skog. Hon var där med sin partner med kajak och tältade nere vid stranden.
På nionde dagen återstod två timmar ansträngande skog och så var jag framme i Aktse, vid STFs stugor och vid Kungsleden. Strax innan slåtterängen vid Aktse kom jag på en tydlig stig. Jag antar att jag hade kunnat träffa på stigen redan tidigare om jag efter Skierfferaset hade hållit mig mycket längre upp mot fjällets bran. Men efteråt är man alltid klokare och stigen finns ju inte på kartan.
----------------------
En varm lunch inne i Aktsestugan. Sedan en komfortabel vandring på Kungsleden mot Sitojaure. På vägen en liten avsticka mot samiska offerplatsen ovanför nedre Rapadalen. Fin utsikt!
På fjället Nunjes kröning finns en skylt med markering var man ska ringa efter båtsjukts. Där och just där finns det nämligen Teliatäckning.
Sedan motorbåtsjuks över Sitojaure till Vaggevarasj sameviste, där jag faktiskt checkade in på STFs Sitojaurestugan. Härligt med säng och riktigt kök!
Och efter att ha träffat nästan enbart tyska män, fanns det här både kvinnligt och manligt folk från både Sverige, Finland, Holland, Tjeckien och England. Vad skönt det kändes att kunna sitta i stugan och snacka med folk efter 9 dagars ensamhet.
Sista morgonen vaknade jag tidigt - och himlen lyste rött! Eos, den rosenfingrade gudinnan vinkade till avsked från fjällen.
Sista dagens etapp bestod av 20 snabbt avverkade kilometer till Saltoluokta dit jag hann i tid för att äta en lyxig lunchbuffee och sedan ta båten över till Kebnats där länstrafikens buss redan väntade för färden till Gällivare.
Efter en natt på det enkla, men trevliga hotellet Dundret i Gällivare tog jag flyget hem till Kastrup dagen därpå.
-------------------------
UTRUSTNING
Följande utrustning hade jag:
Ryggsäck: Six Moon Design Fusion 65, 1200 g
Otroligt bekvämt att bära, stora fickor på höftbälten där jag kunde förvara hela provianten för dagens vandring, plus kamera mm. Saknade regnskydd, ngt jag måste själv sy ihop inför nästa tur, även om packningen förblev torr i dry-bagen
Regnkläder: Haglöfs LIM III jacka och byxorLätta, rejält vattentäta och supersnabbt torkande
Byxa: Fjällräven G 1000 med stora fickor vid lårens sidor
Kängor: Salomon Quest 2 DLätta, bekväma, nästan inga skavsår fastän hade inte haft möjlighet att gå i dessa kängor mer än en enda dag innan turen började. Höll sig helt torra i hela fem dagar trots myr, träsk och stark regn. Sedan kom vatten in uppifrån jag underskattade vattnets djup vid ett enklare vad. Inget man kan skylla på kängorna.
Sovsäck:Western Mountaineering Apache MF, 900 g, dun
Tält:Hilleberg Anjan 2, cirka 2 kg
Mat:Mycket mörk choklad, nötter, rostade sojabönor, hemmabakade energibollar, frömuesli, TUC saltkex, Snickers, frystorkad.1 kg mat/dag som var alldeles för mycket. 3 kg mat var över vid vandringens slut.
Kök: Esbit mini-kök, 200 g och 480 g Esbit (fasta sprit-tärningar)Används av tyska Bundeswehr. Lätt, men det går inte att koka upp mer än 300-400 ml åt gången. Dock tillräckligt för en person.
Vikt:Totalvikt vid starten 20 kg, varav 1 kg i byxornas fickor, 1 kg i höftbältets fickor och således 18 kg på ryggen. 10 kg mat
Läs mer
Forumdiskussioner
- Fjällvandring Nödsändare, bra eller dåligt?
- Fjällvandring Gissa position
- Vandringsleder Bilder från din senaste tur (ej i fjällen)
- Fjällvandring Nammásj norrifrån?
- Vandringsleder Gruvbergsleden, Bollnäs kommun
- Fjällvandring Att fjällvandra själv - risker eller inte?
- Fjällvandring Oledat från Kutjaurestugan mot norska gränsen
- Fjällvandring Ritsem - Álitoajvve - Márggo vägval
Hej! Kul att läsa, vi gick vår första sarektur i juli, delvis samma sträcka. Jättefina bilder! Lotta
Kalasfina bilder, jag blir sugen att vandra i Sarek på hösten!
Det där med för mycket mat känner jag igen, hellre för mycket än för lite. Du har inget sätt att meddela nöd om något skulle hända, tex via satellit?
Tack alla för era kommentarer!
Ja, jag hade en liten nödsändare med mig. En PBL (personal beacon locator) som jag hyrde hos Sarinfo Sweden. Aktivera man den, så skickas det ut en signal via satellit som i slutändan går till Fjällräddningen.
Jag skulle själv ha gått förbi alkavarre i sommar men fick korta ner turen ganska kraftigt av olika anledningar. Ser ut att vara värt att besöka iallafall... :)
Sammanlagt var turen på drygt 18 mil. Med andra ord, det blev knappt 2 mil per dag.
Trevlig läsning. Jag har ett tiotal turer i bla Sarek. Nästa år ska jag göra en solotur på 10 dagar och tälta. Har du någon bild på din ryggsäcken? Har gått Sarek turerna med ramryggsäck och nu har jag en 80 - 90 liters soffpacks ryggsäck! Den funkar, men skulle vilja gå över till ramryggsäck!? Vad är din erfarehet av ryggsäcken?
Hälsningar Inge
Jag vet inte hur jag kan lägga upp en bild i det här svarsfältet.
Men om du letar efter "six moon fusion 65" så hittar du en mängd bra bilder på nätet.
Ryggsäcken är en fusion av softpack och ramryggsäck, med en metallstag i mitten av ryggsäckens baksida. Detta stabiliserar ryggsäcken rätt så bra, samtidigt som den håller fortfarande en låg vikt.
Dessutom har ryggsäcken ett väldigt brett och bra höftbälte med dubbla spännen/remmar som gör att en stor del av belastningen hamnar på höftena. Finns dessutom rejäla fickor i höftbältet.
Jag har använt ryggsäcken tidigare för dagsturer med lite packning (ryggsäcken har bra kompressionsremmar) och nu för den långa turen med nästan 20 kg packning. Jag upplever ryggsäcken som otroligt bekvämt och skönt att bara, både med lite och med mycket packning.
Nackdelen är att ryggsäcken måste beställas i USA, finns mig veterligen ingen återförsäljare i Europa.
Imponerade fantastiskt läsning!
Många fina bilder. Tack ska du ha.
Nu ska här planeras lång solotur!
Jag önskar dig en bra tur vart du än planerar gå.
fantastiskt! blir väldigt inspirerad! :)
Tack för kommentaren.
Visst var det en del uppför, cirka 1000 höjdmeder första dagen. Sedan var det dock gjort och det blev inga fler större stigningar (frånsett korta sträckan från Rapadalen upp mot Snavvavagge) - men du verkar ju känna till området bra.
Jag gick 5. - 15. september.
mycket bra beskrivning har gått några turer i Sarek.planerar en även nästa höst med en kompis. Sen har åldern tagit ut sin rätt.
Toppen fin berättelse och "hat's off" till den turen! Har gått delar av den själv, men inte nedanför Skierfe. Rapadalen kan vara riktigt tung med alla djupa stillastående vattenfyllda diken, och den där "det finns nog fasen en björn runt hörnet"-känslan får man mer än en gång :-)
Tur att björnarna i sin tur har en "det finns nog fasen en människa runt hörnet" känsla. ;-)
Mycket trevlig läsning och väldigt fina höstbilder. Jag känner igen problemet med roddbåtarna och de besvärliga videsnåren i början på Alggavagge. Har också klättrat runt storstenar under Skierffe, besvärligt men som du säger, fantastiskt vacker natur !!
Inspirerande läsning! Vi har tänkt gå nästan exakt samma sträcka 3-16 september (förutom vägen under Skierffe:) ). Verkar vara en god tid för höstfärgerna sett efter dina bilder! Helt fantastiska foton. Bra också att veta att du gjorde vandringen på ca 10 dagar? Vi har räknat med 11 + 2 vilodagar, så det verkar ganska lagom.
Javisst, september är en vacker tid. Önskar är en härlig tur och fina upplevelser!
Förresten, vilka otroligt vackra bilder du har på din profilsida!