Vinterfjäll

För ett tag sedan vandrade jag och några kompisar in i Sarek via Suorvadammen. Det var kväll, solen var på väg ner och vi satt i backen på andra sidan dammen och kollade ut över en underbar höstfärgad björkskog. Nu var det dags att göra en ny resa i området och nu startade våran resa i Ritsem.

Eller.. snarare började det långt innan den första turen. Färdplanen var gjord, våra mål var klara och de justerades bara lite strax innan avfärden. Vi samlades på Stockholms Central då det är som mest folk där och då en fjälläventyrare med två ryggsäckar och en pulka med skackel känner sig som mest i vägen, men vi gjorde det till ett äventyr och hade ett tillfälligt "camp" på golvet utanför Starbucks.

Vi gick på tåget och tryckte in våran packning i sovkupén och kort därefter lämnade vi perrongen.

Nu en dagsetapp in i turen tältade vi i närheten av Akka. Vi hade skidat över sjön och slagit läger på en liten platå. Turen över sjön gick bra, utrustningen var okej och vi var ivriga att komma in i hjärtat av Sarek men följande morgonen bjöd på blåst, whiteout och höga snödrev. Två av oss puschade lite för att komma iväg då vi var ivriga som barn men i slutändan chillade vi några timmar och gav oss iväg genom passet framåt lunch. Vi skidade genom passet söder om Akka och siktade sedan mot kisuriskåtan och satte upp tältet i närheten.

Under kvällen började vi se blå himmel och när vi satte upp tältet blev lanskapet synligt för oss bit för bit, vi såg Nijak i sin helhet för första gången och morgondagens färdväg in i Routesvagge. Morgonen bjöd på lite iskristaller i taket och då vi satt och åt våran frukost i absiden vandrade en rödräv förbi, satte sig en kort stund för att kolla in oss och sedan försvinna bakom en kulle bort från våra morgontrötta blickar.

Jag vet inte varför men Routes var tufft. Det blev lite som en sträcka som bara skulle göras för att komma vidare, underlaget gav inget glid och även om vi fäktades med stavarna och låtsades vara i en galax "far far away" så gav det inte mycket på pluskontot. Vi sneddade ovanför ravinen vid Skarja och tältade med en underbar utsikt vilket jag tror alla i gruppen uppskattade. 

Vi höll höjd ett tag och skulle sedan ner i dalen för att runda Låddebakte. Vi insåg att vi nog valde den sämsta backen ner och jag fick koppla av min pulka och släppa den nerför backen innan jag själv tog mig ner och då hade redan en av oss grävt ner skidspetsarna i backen och gjort en framåt volt med pulka och allt. Han fick vi snabbt kontakt med och han var hel men skakeln var spräckt på båda sidor. Med hjälp av silvertejp och två sektioner av tältpinnar som vi hade med i reserv fick vi den att se skaplig ut igen men fick senare under turen fixera ytterligare med en pinne från pulkans överdrag. Vi tog en fika efter händelsen och pratade om "varningar" vi sett tidigare, lutningen på backen och varför vi hade hamnat där. Tre grabbar som vill ha lite roligt och ser och känner saker men ändå tågar på är inte helt okej i detta området då det kan få konsekvenser och också fick. Vi lärde oss av detta och det är också därför vi är ute.

De snötäckta sandbankerna nedanför Låddebaktes sluttningar var fina och vi slog läger på en av dom.

Innan avfärd kontaktade jag en man på laponia.nu och frågade om vi fick göra ett kortare besök i Axel Hambergs stuga (Skårki) vilket vi fick, vi kvitterade ut nyckeln på Stora sjöfallets hotell under färden mot Ritsem efter överenskommelse. När vi kom till stugan möttes vi av ett gäng killar som plockade ner sina tält och begav sig iväg på snöskor. De verkade tycka att det inte gick att kissa på snön eller de otaliga björkarna som fanns i området utan hade riktat in sig på den över 100 år gamla stugan vi skulle besöka. Den övre delen av dörren grävdes fram och vi låste upp. Jag nynnade på Indiana Jones introt medans jag fumlade efter knappen på pannlampan och hoppade in i stugans lilla grov entre. Stugan var klädd med plåt på väggar och golv och det fanns bord och stolar in till höger där vi satte oss en stund för att fika och läsa i gästboken. Det var -6 grader inomhus och det blev snabbt kallt att sitta i "plåtburken" men det var kul att få se stugan och insupa lite svensk historia. 

Flera gånger om dagen stannar vi för att fika, vila och njuta av vyerna. Fikan består av korv, ost, nötter och något varmt att dricka. Vi kollar lite på kartan, pratar alternativa färdvägar och ställen i närheten som vi besökt under tidigare turer. Min blick  brukar fastna på snödrev. Jag kollar hur det far över fjället och in i björkskogen. Det rundar fint runt björkstammarna och våran utrustning, det mesta skyndar vidare och försvinner bort i fjärran men en del stannar kvar bakom pulkan eller gömmer sig långt in i packningen för att hittas senare. När blicken sakta iakttar snödreven försvinner tid och rum för mig, jag är i nuet. Samma sinnesfrid får jag när det är en eld i närheten att försvinna bort i. Enkel frid.

Min tanke var under året att införskaffa ett par bivackskor men nu tre vinterturer senare och en kort paus i Gällivare insåg jag att jag var påväg ut på en fjärde resa utan dessa. Det var marknad på gatorna och jag köpte ett par inneskor i ull för 180kr. Dessa hade jag plastpåsar över de första dagarna på turen men det gick snabbt hål på dessa och jag uppgraderade till en skräppåse från ett av mina deltaganden i Fjällräven Classic och en Sea to Summit påse. Det funkade kanon och jag använde dessa varje morgon och kväll.

Vi rundade en höjd och korsade ett snötäckt vattendrag. Vi stannade till och Gustav frågade mig vad jag hörde. Jag hörde hur vattnet for fram under mina fötter och försvann vidare ner för backen och med snabba steg tog jag mig till kanten på andra sidan. Längre ner skidade vi längs det öppna vattnet och njöt av solens strålar.

Backen upp efter Aktse var för brant för mig och och jag fäste dom på pulkan och vandrade upp till skogsgränsen för att slå läger. Vi kollade ut över deltat, ringde läraren för att säga att vi mår bra och följer färdplanen. Näst sista dagen tog oss förbi Sito och vidare mot vindskyddet 9km innan Salto där vi tältade för natten. Här hade vi en evaluering där vi pratade om vad som varit positivt, vad vi kan förbättra och vad vi tar med oss.

Nu sitter jag i Salto och skriver detta framför elden i receptionen, de serverar middag i matsalen och folk passerar förbi. Jag kommer stanna här under en månads tid och praktisera. (april 2015) Kom gärna och säg hej om du har vägarna förbi.

Källa: www.inspirationaloutdoors.com