Oskars Sarekdagbok 2024

Sommarens fjällvandring gick igenom Sareks nordliga delar i slutet av augusti. Närmare bestämt från Suorva till Saltoluokta genom dalgångarna Guhkesvágge, Ruohtesvágge och Basstavágge, via Rinim med båtskjuts till Sitojaurestugan. Tillsammans med min nyfunna vandringskompis Imren, som jag fick kontakt med här på Utsidan i början av sommaren. Det var första gången jag tog bilen istället för nattåget upp till Lappland, hade tillgång till whisky på fjället och fick lära känna Sarekturken från Malmö. Vi lyckades genomföra en bestigning av Sarektjåhkkås nordtopp också. Här följer en skildring av vår vandring tillsammans med alla dagsetapper beskrivna.

Söndag 18/8. Vägen upp på fjället.

Frukostbuffén på Jokkmokks vandrarhem var generöst tilltagen, med bland annat mjukt tunnbröd och jokkmokkskorv, vilken för övrigt smakade misstänkt likt falukorv. Vi stannade till en snabbis på ICA Rajden och handlade Fishermans friend, ett sista inköp före vildmarken, innan vi styrde iväg med Imrens svarta BMW i riktning mot Ritsem. Vi parkerade bilen vid Kebnats och tog bussen sista biten till Suorva, som var vår startpunkt för årets Sarekvandring. Först gick vi upp och tittade på vindsnurrorna ovanför kraftstationen innan vi följde vägen nedanför för att komma över Suorvadammen och hitta ett lämpligt ställe att ta oss in på området. Det kändes som att göra inbrott på Vattenfalls område när vi tog oss över dammen vid 12-tiden, genom att gå över det nedtrampade stängslet och följa vägen över vattenmagasinen. Tog sikte på rengärdet på andra sidan dammen, bortom bron över Jiertajavrre. Efter någon timmes vandring var vi framme vid jokken vid den första bron söder om rengärdet. Vi missade bron inne i björkskogen men vadet var enkelt.

Stigen inne i björkskogen nedanför Halljis östra sluttningar var svår att följa eftersom den ideligen delade sig i flera stigar. Vi tappade stigen som vi försökte följa enligt kartan flera gånger. När vi kom fram till den andra bron på kartan, efter 2-3 km vandring, tog vi en rast med knäckemackor och Imren drack en liten whisky. Strax därpå lämnade vi björkskogen och kom upp på kalfjället eller vad som kan betraktas som lågalpin miljö i den norra delen av Skandinaviens fjällkedja. Framme vid Njavvejågåsj fick vi leta vadställe ett tag. Imren valde att ta av sig kängorna och vada i sina swimrun skor, medan jag gjorde ett lite riskfyllt kängvad som gick vägen, så jag slapp ta in vatten. Vi mötte några fina renar uppe på krönet. Nu öppnade sig landskapet för vårt synfält och uppe på Njavvebuollda fick vi fin utsikt mot Ähpármassivet i sydväst. Vi hittade en lägerplats vid sjön som är märkt med höjden 802 på kartan och fick slå upp tältet i ganska kraftig sydlig vind vid 19-tiden. Himlen öppnade sig hastigt och regnet började strila. 

Måndag 19/8. Videbuskar, stenblock och hedmarker. 

Jag sov gott inbäddad i min nya dunsäck. Vaknade varannan-var tredje timme som man ofta gör i tält och sov vidare fram till 07. Regnet och vinden avtog under natten, så nu var det lugnt och stilla. Imren och jag hade ett bra samarbete när vi packade ihop och rev lägret. Började gå strax efter 09. Vår plan var att ta höjd och gå norr om videbältet som omsluter Sluggájåhkå och Njivravjågås (ovanför Renvaktarstugan). Men givetvis misslyckades vi och förmiddagens vandring handlade mycket om att forcera videsnåren och hoppa upp och ner på stenblock för att undvika att trampa ner i sankmarken. Vi skrämde upp två dalripor ur buskarna på nära håll. Vadet över Lulep Niendojågåsj blev lurigt för vi kom fram till jokken i brant sluttning. Vi gick nedströms 300-400 m innan vi hittade ett lämpligt vadställe. Det blev ett  sandal-vad. 

Förutom att jag och Imren knappt kände varandra när vi startade denna vandring ihop, fick vi också stifta bekantskap med varandras olika vadtekniker. Imren använder en lång Gandalf-stav i granträ, som han tillverkat själv och som är i stil och tradition med den gamla skolans vadarstav. Medan jag använder två teleskopstavar i lättmetall, som gör att jag får stöd med två punkter i vattnet, och kan sägas representera den moderna tekniska utvecklingen. Båda stilarna har onekligen sina fördelar och nackdelar. Det är som i tennis; vissa använder enhandsbackhand medan andra spelar med tvåhandsfattning.

Det blev en sen lunch vid 14-tiden efter alla videsnår, bestående av varsin Realpåse. Imren bjöd på en värmande blåbärssoppa till efterrätt och solen tittade fram och gjorde det hela till en behaglig upplevelse. Vandringen efter lunch gick ganska lätt på öppen hedmark och bland spridda stenblock, utan något sankt. Vi var framme vid hängbron över Guhkesvákkjåhkå vid 16-tiden. Får nog säga att det är en av de längsta hängbroarna jag stött på i Sarek och i övriga fjällvärlden. 

Utsiken mot Ähparmassivet var fenomenal hela dagen. Vi såg båda glaciärerna glimra i solskenet och Ruopsoktjåhkkå resa sig i horisonten, såväl som glimten av Ähpartjåhkåå bakom molnen. Endast Bierikbákte som legat dold bakom molntäcket. Överlag har det varit mest halvklart väder med inslag av solsken. Vi har gått på i ett bra tempo, gått på varsitt håll över de öppna gräsmarkerna och betraktat landskapet, för att sedan stråla samman inför alla vad och gemensamma beslut kring navigeringen. Vandringen nordväst om hängbron, de första kilometrarna i Guhkesvagge, var krävande då marken var översvämmad och sank. Här kunde man nästan ha tjänat på att plöja fram med sandalerna på, som en vattenbuffel. Vi slog läger några kilometer söder om Sarekvarasj. Imren bjöd på en egentorkad och mycket välsmakande bolognese med finpasta till middag. Nu är det stilla, vindstilla och tyst i Guhkesvágge..

Tisdag 20/8. Nordtoppen.

På alla vandringar brukar det finnas något drömmigt mål, något särskilt man vill uppnå eller vara med om under fjällturen. I år handlade förhoppningarna om att kunna bestiga Sarektjåkkås Nordtopp. En vandringstopp som inte kräver klätterutrustning, men väl att man gnatar uppför alla stenblock kilometer efter kilometer som en bergsget. I Karl-Johan Piehls relativt nyutkomna och läsvärda Sarek-guidebok finns en fin kartbild och beskrivning av hur man tar sig an uppstigningen från Sarekjávrasj upp till Nordtoppen. Imren gjorde en rutt under frukosten där han la in några GPS positioner för uppstigningen i sina offline-kartor på telefonen, som han laddat ner genom Topo GPS. Jag fick lära mig något nytt om precis navigation i fjällen, som skulle visa sig vara oumbärligt några timmar senare.. Men taggade som vi var upptäckte vi till vårt förtret när vi kollade offlinekartan med GPS markören, att vi hade ca 4 kilometer kvar till Sarekjávrasj sjön. Således var det bara att börja dagen med att riva tältlägret, och vada den nyckfulla och luriga glaciärjokken Lulep Sarekjågåsj. Den första armen krävde att vi tog på oss sandaler för att komma över. Den andra armen var kort, ca en dryg meter bred, men lömskt djup och mycket strid. Vi tog till den gamla beprövade metoden att kasta över ryggsäckarna, för att sedan hoppa över jokken en i taget. Imren, som var den starkare i sällskapet, fick uppgiften att kasta ryggsäckarna en i taget likt Obelix som kastar sina bautastenar. Medan jag lekte Asterix och hoppade över floden först, för att sedan ta emot de dunsande packningarna när de landade på andra sidan.

Vi slog läger någon kilometer söder om Sarekjávrasj. Åt lunch, packade topptursväskan med förstärkningskläder och choklad och startade försöket mot Nordtoppen vid 13.36 för att vara exakt. Bestigningen upp tog ca 3 timmar och 15 minuter. Det var den första, breda östryggen rakt ovanför Alep Sarekjågåsj som innebar den jobbigaste stigningen, och krävde en del scrambling för att ta sig uppåt över lösa stenblock. Det blev ganska mulet och dimmigt fram på eftermiddagen, så vi hade ingen vidare utsikt. Bitvis såg vi glimtar av Gasska-Sarekjiegna glaciären medan vi kämpade på uppför. Jag behövde “göra tvåan” på ca 1600 meters höjd, precis efter att vi tagit en snacks paus och det blev bråttom. Minns att jag skrek till Imren i dimman “jag börjar bajsa när du gått iväg 3 meter” varpå han svarade “Uppfattat”. Effektiv kommunikation ska inte underskattas på fjället! 

När vi kom upp på den näst sista kammen och bara hade en kilometer kvar till toppröset, mötte vi plötsligt en grupp med tre klättrare som uppenbarade sig i dimman. Överraskande och oväntat, vi hade inte räknat med att möta någon häruppe! De hade utrustning i form av stegjärn, rep och isyxor och såg ut att ha haft förhoppningar om att göra stora Sarektraversen. Det visade sig att de varit uppe på Nordtoppen precis och sedan vänt neråt igen, för det blåste för mycket. Vi fick glädjande besked om att det var mindre än 30 minuter kvar till toppen. När vi stod och skrek till varandra för att kunna höra vad vi sa, insåg jag hur mycket det blåste. Vi fick ta det riktigt försiktigt sista biten uppför och gå strax nedanför kammen på vindsidan, så man inte riskerade att blåsa över stupet på andra sidan.

Runt 16.50 stod vi uppe på Nordtoppen 2054 m.ö.h. En härlig segerkänsla efter allt slit och flås i dimman. Det var ingen vidare sikt, kanske 30-40 meter. Vi tog lite bilder, klappade på toppröset och gladde oss. Imren ville skåla med sin fina whisky och vi tog varsin hutt sittandes i snön. Man kan fundera över varför man gör såna här grejer? Det handlar väl mycket om att bevisa något för sig själv. Att få känna att man lever. Jag la mig på magen bredvid toppröset och hasade mig fram lite försiktigt, för att kika över kanten. Stupet ner mot Alep Sarekjiegna var kusligt, lodrätt rakt ner hundratals meter. Jag backade tillbaka och blev full i skratt av höjdsvindeln som sög tag i magen. Sikten västerut, mot Sarektjåkkås stortopp, var max 50 meter, så det gick inte att få någon vidare uppfattning om hur läskigt det skulle kännas att gå vidare till nästa topp. Tur var väl det. 

Vi började nedstigningen vid cirka 17.20. Nerför gick det lite vingligt på grund av vinden, som kom i kastbyar. Stundtals kunde man gå nerför utan att hålla emot och bara luta sig mot vinden. Det var full mundering med kapuschong och handskar för att inte bli nedkyld. Som tur var hade vi Imrens GPS koordinater på telefonen för att kunna följa samma väg tillbaka. Den dåliga sikten hade annars gjort det svårt att hitta rätt och vi hade sannolikt hamnat på omvägar tillbaka mot tältet. Efter någon timmes vandring nedför avtog vinden något. Den jobbiga blåsten ersattes istället av lösa stenar som lätt började kana iväg. Om det är väldigt fysiskt jobbigt uppför en topp, så skulle jag vilja påstå att det är psykologiskt jobbigare nerför. Man är klar med målet, benen är trötta, lite darriga, och man vill “bara ner”. Men det går inte att fuska, då ramlar man och slår sig illa. Om Imren var den av oss som tog täten uppför, så var nedstigningen min specialitet. Bergsgeten blev jag förärad med som smeknamn när jag skuttade i långa snirklar på skrå nedför. Vi stannade nog var 30:e minut och tog en vattenpaus och lite choklad, så benen fick hämta andan. På något vis blev dagens lyckade topptur också ett äventyr som svetsade oss samman som ett team. Imren hittar på smeknamn åt oss. Imren AKA Sarekturken och Oskar AKA Bergsgeten.

Vi kom ner till tältlägret igen vid 20.40 och det hade onekligen börjat skymma. Jag brassade på renskavsgryta till middag i absiden med pannlampan till hjälp. Det bjöds på ytterligare någon whisky hutt medan jag fräste vitlök och champinjoner i smör och renköttet började växa fram ur sitt “sandkorns-stadie” i stekpannan. När maten var klar åt vi som om det var en religiös högtid, under andäktig tystnad. Nog är man en dåre, alltid.

Onsdag 21/8. Glaciärjokkarnas dag.

Under natten dundrade vinden i tältduken så det var lite svårt att sova. Jag vaknade och lagade frukost vid 08-tiden. Gick ur tältet och hittade ett litet vindskyddat skrymsle mellan några stora stenar fem meter bort, där jag kunde få matro. Skönt att slippa fladdret i tältet. Imren, som inte är någon frukostmänniska, tog sovmorgon. Vi började dagens vandring vidare norrut genom Guhkesvágge vid 09.50. Alep Sarekjågåsj var okomplicerad att vada. Dagens vandring bestod sedan av mestadels sankmark på den öppna slätten Sareklåbddå. Och flertalet glaciärjokkar som skulle passeras. I takt med att vi närmade oss Suottasjtjåhkkå låg glaciärjokkarna som ett pärlband och väntade på oss. Glaciären utan namn norr om Nordtoppen, Alep Sarekjiegna, Várdasjiegna och Suottasjiegna hade alla kraftig avsmältning vilket bidrog till högt tryck i jokkarna nedanför. Vi fick ägna mycket tid åt att gå upp och ner längs bäckarna och reka efter vadställen. Framme vid Alep Sarekjiegna jokken fick vi svida om till sandaler. Som vi sedan beslutade oss för att behålla på fötterna då det hela tiden kom nya bäckar. Vi klafsade omkring i sandalerna i ett par timmar och fötterna fick vänja sig vid en blandning av iskallt glaciärvatten varvat med det ljumma vattnet i sankmarken, som gjorde att man fick upp värmen.  

Vi fick också en fin naturupplevelse då vi överrumplade en ganska stor rovfågel som förmodligen hade byggt bo på marken bakom några stenar, strax ovanför Várdasjåhkkå. På fem-sex meters håll framför oss tog fågeln sats med vingarna när vi kom för nära och flög iväg. Jag gissar att det var en jaktfalk eller fjällvråk men det gick snabbt. Dagens stora prövning blev lite senare på eftermiddagen vadet över Suottasjjågåsj. Vi fick följa jokken nedströms en dryg kilometer i dalsänkan och gick över där den breddade sig i flera armar. Berget Suottasjtjåhkkå fascinerade oss mycket! Nedanför låg den enorma glaciären, och Suottasjtjåhkkå reste sig som en stor, draklik gestalt ovanför. Ointagligt och majestätiskt. Denna utsikt blev dagens belöning. Vi fick också en fin vy mot Nijaks diamantformade topp österifrån, när solen bröt fram under tidiga kvällen. Dagens etapp blev lång och vi slog läger först vid 20.20. Helhetsintrycket av att vandra Guhkesvágge var att det är en folktom del av Sarek. Förutom de tre klättrarna vi mötte uppe på Nordtoppen såg vi inga vandrare i Guhkesvágge och inga uppslagna tält heller. En förklaring kanske är de talrika jokkarna..

Torsdag 22/8. Stenfalkar, kalla bad och entrén i Ruohtesvágge.

Det här blev vår lugnaste och mest avkopplande dag på fjället. Jag kröp ur sovsäcken vid 07.15 efter att ha dragit mig en stund. Imren vaknade en stund senare och berättade att han hade bajsat i ett lämmelhål. Han hade vaknat mitt i natten, det hade regnat ute och han var nödig. En bit utanför tältet hittade han ett hål i marken, och nöden har ingen lag som ni vet. Hoppas att ingen lämmel var hemma vid tillfället! Vi åt frukost i absiden då det strilade ett tyst duggregn ute. Vi kom iväg vid 09.30 i riktning mot Nijak. Vi följde 1000-meters kurvan nedanför Nijaks nordliga sluttning. Jokkarna var enkla att passera. Vi fick syn på två falkar som ryttlade 50-60 meter bort. Av storleken och beteendet att döma tror jag det var stenfalkar som spejade efter småfåglar och gnagare. Deras ryttlande övergick sedan i planlöst flygande. 

Efter att vi rundat Nijaks nordliga sluttningar lunchade vi på Nijakskajde, en fin platå med bra utsikt mot Gisuris och Akkamassivet. Ahkka var täckt i ett högt molntäcke och endast glaciären mellan Västtopparna och Dubbeltoppen blottade sig glimtvis. Vi hade ett kreativt samtal om kvinnor och kärleksrelationer under lunchen. Sen fick vi se ytterligare en stenfalk som bjöd på en skicklig flyguppvisning medan vi satt på första parkett och njöt. Efter lunchen väntade ett krävande vad över jokken som rann från Nijakvágge, även den en glaciärjokk. Jag blev riktigt sugen på en toppbestigning av Nijak, då vädret sprack upp och blev alltmer klarblått. Jag har alltid velat bestiga Nijak ända sedan jag gick i Ruohtesvagge första gången 2011. Men Imren tog förnuftet till fånga och avstyrde idén, då klockan närmade sig 15, vi hade flera kilometer i benen och inte slagit upp något läger ännu. Istället fortsatte vi ett par kilometer till Ruohtesjavrasj sjön och slog läger redan vid 17-tiden. Vi tog varsitt kallt bad i ett par av de långsamt flytande småbäckarna som porlar i gräset mellan de gräsbevuxna kullarna ovanför sjön. Vädret spricker upp mer och mer under kvällen och solskenet bländar tältduken. Jag tänker för mig själv att om Sarek vore platsen för Sagan om ringen trilogin så skulle Ruohtesvagge vara Fylke där hobbitarna bor.

Fredag 23/8. Regnväder igenom Ruohtesvágge. 

Sov en skön drömsömn på åtta timmar. Jag vaknade lite senare än vanligt och gjorde frukost i absiden. Imren vaknade medan jag låg framåtlutad på liggunderlaget och stretchade ryggen. Vi behövde diskutera vår fortsatta rutt. Jag var öppen för att avvakta i tältlägret hur vädret skulle arta sig under dagen, för att se om den lågtrycksbetonade himlen skulle spricka upp (vilket skulle möjliggöra toppbestigningar), medan Imren tyckte vi skulle gå vidare för att hinna fram till Saltoluokta måndag kväll. Beslutet föll på det senare alternativet och vi kom iväg strax före 10. Vaden över jokkarna som rinner nerför de södra sluttningarna av Kantberget och Gavelberget var enkla att genomföra i kängorna. Regnet strilade ner. Typiskt Sarek-duggregn som hänger i det låga molntäcket och tycks vara påväg att försvinna, men sedan ideligen återuppstår. Jokken från Vargtoppens glaciär var mer krävande att passera. Jag vågade mig på ett djärvt käng-vad, medan Imren valde att gå med sina Swimrunskor. Under lunchrasten såg jag både stenfalk som hovrade ovanför dalsänkan och högre upp bland molntäcket en större rovfågel som jag gissar kan ha varit fjällvråk. Ett missförstånd mellan mig och Imren om var vi skulle rasta skapade viss friktion och irritation i kommunikationen. Vi insåg sedan att vi gick på fel sida av Smájlajjåhka inför att vi närmade oss Skarja och Mikkastugan. Vi fick därför vada Smájlajjåhka på ett ställe där den var bred och djup, men flöt ganska makligt. Förmodligen det djupaste vadet hittills, vilket krävde sandaler och kalsonger, och en förrädisk sandbotten som långsamt sjönk undan. Vi vandrade sedan åtskilda under ett par timmar och nådde Mikkastugan vid 16-tiden. Imren hade halkat på en sten längs vägen och skrapat upp ena knät samt fått en reva i byxorna. För hans del blev det en sen lunchrast i Mikkastugan medan jag tog en kaffepaus. Jag upptäckte att kaminen som funnits i stugan när jag var här senast år 2011 var borttagen. 

Vi beslöt oss för att gå vidare efter en timmes rast. Söder om Skarjá vecklar ett vidunderligt landskap ut sig, med öppen, vidsträckt utsikt i alla väderstreck. Det låga, gråmulna molntäcket som förföljt oss sprack upp en aning, men regnet fortsatte. Vi såg in i Guohpervagge västerut, tillbaka norrut mot Ruohtesvágges molnbeslöjade toppar, och i sydost öppnar Rapadalens norra mynning upp sig. Österut mot Pielaslätten och entrén till Bastavágge visar sig en smal port i horisonten med det något skräckinjagande fjället Bierikbakte som en mörk gestalt i förgrunden. Det kändes som att Mordor väntar på oss där borta. Vi vadar jokken Máhtusjågåsj med kängorna utan några större problem. Terrängen består nu mestadels av hedmark och gräsbevuxna slätter med kråkbär och lingonris, som i regnet är översvämmade så det flyter små rännilar med vatten överallt. Framme vid svårvadade Tjåggnårisjåhkå tar vi på oss sandalerna för tredje gången idag och gör ett sista krävande vad. Ackompanjerade av ett strilande regn. Vi letar sedan en stund efter lämplig lägerplats och hittar en plan yta en bit ovanför jokken där vi slår upp tältet strax före kl 20. Det blir inga problem att somna två timmar senare.

Lördag 24/8. Läskiga vad i Basstavágge.

Om det är något jag borde ha gjort annorlunda inför denna vandring, slår det mig i skrivandets stund, så är det att ha förvarnat Imren om riskerna med att välja färdvägen genom Bastavágge. Jag som vandrat här en gång tidigare, vet ju att jokkarna kan vara svårvadade vid högt vattenstånd och att det är en krävande dalgång. Likväl vill man ju inte skrämma upp någon i onödan heller. Vad jag däremot inte hade kunnat förutse är hur mycket glaciärjokkarna accelererat sin avsmältning sedan jag var här sist och vilket tryck det är på vattenföringen idag. Hade jag vetat detta inför årets vandring hade jag övervägt en annan färdväg ut ur Sarek. 

Det duggregnade mot tältduken när jag vaknade. Fixade frukost, rev tältet och vi kom iväg runt 09. Imren upptäckte att han tappat sin regnkjol ur ryggsäckens ytterfack under gårdagen och det gav honom sämre förutsättningar denna regniga morgon och blev inte den start på dagen han behövde. Stigen mot Pielaslätten var översvämmad och regnvatten porlade i små bäckar här och där. Efter ett par kilometer fick vi syn på Pielastugan på andra sidan Bielajávrátja och visste att vi var på väg i rätt riktning mot Basstavágge. Vi fortsatte på stigen och tvingades till ett djupt vad över Bielajåhkå, precis där jokken rinner ut från sjön i västlig riktning. Regnet tilltog, vattennivån var högre än normalt så vi fick vada i sandaler för att komma över det lårdjupa vattnet. Kompakt lågtryck och hård vindstyrka (säkert 10-15 m/s) var våra följeslagare idag. Öppningen in till Basstavágge tornade upp sig som en port till en outforskad grotta. Det kändes i kroppen att vi var på väg till ett ödsligt och kusligt ställe. Vi fortsatte på stigen över hedmarker, kråkbärs- och lingonris över Pielaslätten. Vindstyrkan gjorde att jag behövde använda stavarna för att hålla balansen och bokstavligen inte tippa omkull. 

Landskapet förändras i närheten av Bastavaggés entré. Det övergår till stenblock, grus och näringsfattiga marker. Det första vadet vi ställs inför är glaciärjokken från Soabbevágge. Den tvingar oss att leta länge efter ett lämpligt vadställe, där den dundrar fram med en väldig kraft utför rännan nedanför glaciären. Vid vadet ramlar jag omkull i den första armen av jokkens förgrening, men det är precis i början där strömmen inte är så stark. Det blir ett krävande vad i flera sektioner som innebär att vi får in ordentligt med vatten i kängorna. Imren har blivit nedkyld av att gå med skjorta under regnponchon och huttrar när vi byter strumpor i regnet, så han får låna en ulltröja ur min packning. Vidare in i Bastavágge blir vi alltmer medvetna om att det inte kommer att bli någon lek att ta oss igenom denna dalgång. Bergssluttningarna är branta, höjdkurvorna slickar varandra på kartan och Alep Basstajåhkå borrar sig djupare ner i dalsänkan när vi vandrar nedanför Alep Basstaskájdasj sluttningar. Den kraftiga vinden i ryggen får oss ideligen att vingla till och jag skrattar för mig själv för att jag har svårt att hålla balansen. 

Nästa vad över jokken som rinner från Alep Basstajiegna framför klippan Basstavárasj, blir vårt tuffaste hittills på hela vandringen. Överallt, fullt av stora stenblock, branta sluttningar och jokken som borrar sig ner i berget. Vi letar och letar, alltmer stressade och ängsliga över att det inte går att hitta några “lämpliga vadställen”. Imren får syn på ett ställe i jokken där stenar av mindre storlek bokstavligen hoppar i vattenytan. Vattnet är lerbrunt och svårt att läsa. Vi går upp och ner och undersöker ställen där jokken förgrenar sig. Men även om den första armen ser vadbar ut, kommer det en stridare arm längre bort i förgreningen som ser för läskig ut. Vi bestämmer oss för att gå upp på glaciärtungan och passera ovanför jokken, på glaciären. Något som vi båda har högst begränsad erfarenhet och kunskap om. Med skräckblandad förtjusning passerar vi uppe på glaciären, utan vare sig stegjärn eller isyxa, över den hårda isen och jag provar bärigheten steg för steg med mina stavar. Det går vägen och vi kommer över med stor lättnad i bröstet. Ytterligare en glaciärjokk från Lulep Basstajiegna väntar ett par kilometer senare. Här blir dalgången emellertid bördigare, när vi rundat klippan Basstavárásj i Bastávagges centrum, och jokkarna vi nu möter har plötsligt väldigt klart vatten. 

Vi blir alltmer nedslipade av den kraftiga iskalla vinden som förföljer oss och det piskande regnet. Vi har haft som mål att kämpa oss igenom hela Bastavágge på en dag för att komma ut lyckliga på den andra sidan, men inser nu att detta är orealistiskt. Det bör tilläggas att Imren dömt ut planen som orealistisk från början, medan jag hållit fast vid mitt tidsoptimistiska mål. Därför har vi hoppat över lunchpausen och delat på en 200g Marabou istället (kylan har gjort oss ointresserade av att rasta utomhus). Utmattningen och tröttheten övermannar oss stegvis. När vi kommer fram till Skájdásjvágge, den näst sista av jokkarna man behöver ta sig över i Bastavágge, känns det övermäktigt. Även denna jokk är mycket strid och det ihållande regnet senaste dagarna har säkerligen bidragit till att öka flödet. Vi hittar inga lämpliga vadställen vid en första besiktning och fattar beslut om att slå läger vid 17.30 strax ovanför jokken på en plan gräsyta. Ähpars kyla och obarmhärtighet har tagit ut sin rätt. Vi somnar tidigt i tältet vid 22-tiden och förbereder oss mentalt båda två på morgondagens ovissa utgång. Det är visst jokkarna och fjällvädret som bestämmer, inte vi.  

Söndag 25/8. Återkomsten till civilisationen. 

Natten har varit kall i Basstavágge, ett fåtal plusgrader, både jag och Imren har frusit en aning i våra dunsäckar. Tankarna på det stora vadet, dagens hinder som ska övervinnas, har susat runt i huvudet både i vaket tillstånd och i drömmen. Det känns som att vi står inför vandringens eldprov, en uppgift vi måste lösa för att återvända till civilisationen. Under frukosten växer en beslutsamhet inom mig att vi kommer att klara av vadet. Samtidigt lurar känslor av ovisshet i bakvattnet. Jokken i Skájdásjvágge är en samlingsjokk med flera källflöden som forsar fram med hög intensitet i en brant sluttning. Innan man vadat en okänd jokk är det omöjligt att veta vad som utgör “normala förhållanden” för vattennivån och hur svårt det i praktiken kommer att bli. Imren är förberedd på det värsta och föreslår att vi ska säkra ryggsäckarna i hans medhavda kevlarlina. Så att den som går först över jokken har sin ryggsäck fäst i ett snöre, som går till kompisen som står kvar på stranden och därmed kan fånga in ryggsäcken ifall man plurrar. Vi äter frukost under en sammanbiten tystnad där var och en förbereder sig mentalt. Jag går iväg och uträttar mina behov bakom en stor sten längre ner i dalsänkan. Går sedan fram till jokken för att inspektera hur mycket den lutar och var det skulle kunna vara lämpligt att vada. Plötsligt får jag syn på ett ställe där den förgrenar sig runt två små remsor av torrlagd sten, som bildar små öar. Det ser relativt säkert ut att komma över till den sista ön, bortsett från att man behöver vada jokken svagt nedströms, vilket strider mot alla rekommendationer för vadteknik.

Jag går upp till Imren och meddelar min spaning. Vi river lägret och gör oss redo med packningen. Strax före kl 10 kommer vi ner till vadstället som jag hittat. Jag går igenom min plan och pekar på de stora stenar som ligger i ytan på jokken över den första förgreningen, vilket gör att vi inte måste gå ner så djupt med kängorna för att komma över till den första ön. Imren besiktigar min plan och ger tummen upp. Jag vadar över först och Imren kommer strax därpå. Vi klarar oss över den första förgreningen av jokken ganska enkelt. Vadet över till den andra stenön blir lite mer riskfyllt, då vi vadar på stora stenbumlingar i ytan, snett nedströms. Det är en passage som pågår i ca 30 sekunder där man behöver vara beslutsam och fokuserad. Vi klarar oss båda utan att snubbla. Nu står vi på den sista ön mitt ute i jokken och har ett tremeters-vad framför oss där vattnet flyter något långsammare, ganska plan lutning, men där det istället blir djupare. Vi inser att här kommer vi att komma ner lårdjupt i jokken och vi kommer ta in ordentligt med vatten i kängorna. Det är en tradeoff vi måste göra. Sandaler är inte att tänka på då det kan finnas rullande stora stenar på botten. Försiktigt ger jag mig ut i det kalla vattnet och känner mig fram med stavarna. Det är djupt men strömstyrkan känns hanterlig. Jag blir än mer beslutsam under vadet och känner självförtroendet växa. När man väl har påbörjat ett vad som man valt ut med omsorg får man inte tveka. Tjugo sekunder senare är jag över på andra stranden. Nu fokuserar jag på Imren och peppar honom under tiden han tar sig över. Vi high-fivar ordentligt på strandkanten och känner berusningen över att ha klarat jokken, som igår kväll kändes smått övermäktig när vi var trötta efter en lång vandringsdag. Att övervinna sina tvivel i fjällen är bland den bästa belöningen. 

Uppstigningen ut ur Basstavágge, på skrå ovanför Lulep Basstajåhkå, handlar om att gå uppför en uppförsbacke som aldrig tycks ta slut. Det är dock en stor lättnad att inte ha några mer svåra vad framför sig och att se videsnåren breda ut sig ger en känsla av att vara påväg mot bördigare trakter. Skönt att lämna månlandskapet i Ähpars sluttningar bakom sig. De sista kilometrarna ner till Rinim passeras genom täta videbuskage och i vårt fall en mängd översvämmade bäckar som flyter fram överallt efter de senaste dagarnas regnoväder. Jag plumsar omkring mellan hala stenar och djupa vattensänkor där man inte vill köra ner kängorna. Lilla fjällklumpen Nammásj visar oss vägen ner mot sjön Sitojaure och sommarvistet i Rinim. Det är ingen hemma hos Per Olov Kuhmunen när vi anländer till hans stuga vid 14.30 tiden. Som tur är har Imren med sig sin mobiltelefon och det finns bra instruktioner på Per Olovs veranda om hur man startar hans elverk och ringer Wifi-samtal för att beställa båtskjuts. Per Olov är i Sitojaurestugan när vi ringer så vi får vänta ett par timmar på båttransporten. Går upp på kullen bakom hans hus och lagar en sen lunch. Myggen hittar oss i den vindstilla eftermiddagen. Vi ser en motorbåt komma glidande över sjön strax före 17 i riktning mot stugan. Vi går ner och möter upp Per Olov, hans fru och barnbarn vid stugan. Per Olov är på gott humör och behöver hjälp att bära upp bensindunkar från bryggan till förrådet. Han har handlat åtta sju-liters dunkar och en svindyr flaska motorolja. Det visar sig att oljan kostat 1200 kr på en båthandel i Luleå och vi är överens om att det är ett rån! Per Olof är på pratglatt humör och berättar med inlevelse att han haft inbrott i vintras och fått alla sina nya rödingnät stulna. Något som förvånar och bekymrar oss, att bofasta samer härute ska behöva drabbas av så utstuderade inbrott. Innan vi far med båten till Sitojaure får vi även hjälpa till att ösa ur hans andra båt som är helt fylld med regnvatten. Sedan sist jag var i Rinim år 2011 har Per Olov hunnit bli 78 år gammal och det är imponerande att han fortfarande orkar med det hårda livet som renskötare på fjället. 

Båtfärden över Sitojaure sjön blir precis så episk som jag minns den och som man kan föreställa sig när man kollar på fjällkartan. Per Olov drar ner hörselkåporna över öronen och vrider full gas på motorn, längst en markerad båtled som gjorts med hjälp av orangea vägkäppar, för att undvika grundstötning längs färden mot Sitostugan. På ett ställe stannar han och visar var Sarek-parkgränsen slutar, tar och kör ett farväl-varv med båten så vi får chansen att vinka hejdå till Sarek. På ett annat ställe stannar han och berättar en anekdot (skröna..) om ett stort stenblock som fallit ner för Skämmabákte berget i samband med att atombomben föll i Hiroshima.. Vi känner oss väl omhändertagna av turistguiden som tar oss över Genesarets sjö i den svenska fjällvärlden. Allt är tyst (bortsett motorljudet) och vindstilla när vi glider över det smaragdgröna vattnet och ser alla omkringliggande fjäll spegla sig i vattenytan. När vi kommer fram till STF Sitostugan är det enda jag ångrar att jag inte filmade båtfärden.. Vi tar farväl av Per Olov och betalar tältavgiften till den rutinerade stugvärden Lisa för att få använda torkrummet, laga mat mellan fyra träväggar på ett stationärt gasolkök och dricka varsin folköl i sällskap av andra fjällvandrare. Stämningen är god i det gemensamma köket bland vandrare av flera olika nationaliteter och alla tycks överens om att det är en välsignelse att få torka blöta kläder efter de senaste dagarnas regnväder. Imren, som varit särskilt drabbad av blöta kläder, torkar mer eller mindre allt innehåll i sin ryggsäck i torkrummet och har endast ett torrt merinounderställ kvar, som han chillar runt med i köket. Ett härligt sorl av engelska, tyska och svenska i köket ackompanjerar vår matlagning och jag fixar en chili con carne till middag. Vi träffar Ingemar från Örebro som vandrat sin första tur i Sarek (solo dessutom) och har många historier på lager liksom en flaska lagrad rom. När vi kryper in i tältet några timmar senare är det med en påtaglig lättnad att befinna sig inom civilisationens skyddsnät igen. Inga läskiga vad att drömma om mer.. 

Måndag 26/8. Marschen (eller promenaden) till Saltoluokta.

Vår sista vandringsdag var halvklar, med inslag av solsken och en begynnande höstkyla i luften. Björkarna vid Sitojaure hade börjat gulna ordentligt. Vi kom iväg vid 09.40 och satte av på den tydliga stigen som kallas Kungsleden, riktning norrut mot Saltoluokta fjällstation. Det var skönt att kunna gå på träspångar över vattendrag och inte behöva bekymra sig över någonting. Vandringen går automatiskt och man kan koppla bort hjärnan om man vill. Det blåste upp ganska mycket under dagen, en kylig vind söderifrån som tillslut krävde att jag drog på mig skaljackan. Vi började möta andra vandrare med jämna intervaller längs leden, något man vant sig av med i Sarek. Det kändes rätt behagligt att vandra på Kungsleden, och fast både jag och Imren såg det som en rask marsch till Saltoluoktas faciliteter och hägrande bastubad, så skulle man kunna beskriva det som en trevlig promenad på fjället. På grund av den tilltagande vinden stannade vi och åt lunch i Autsutjvagges raststuga, där vi mötte några av tyskarna som också övernattat i Sitojaure. De sista kilometerna ner till Saltoluokta med utsikten över den långsmala sjön nedanför Lulep Gierkav är vykortsvackra!

Vi anlände vid 15.30 till fjällstationen. Bestämde oss för att vi ville sova inomhus i natt och kostade på oss boende i flerbäddsrum. Känslan av att vara framme, få komma in och packa upp sin ryggsäck inomhus med vetskapen om att regn och kyla inte kommer åt en längre, var befriande. Jag och Imren kramade om varandra och tackade för en väl genomförd vandring. Vi köpte ett par folköl i receptionen och gick och bastade i servicehuset Nåite. Känslan av att tvåla bort all smuts och fett på kroppen, få tina upp tår och fötter långsamt i bastun, var obeskrivlig. På kvällen satte vi oss i allrummet på fjällstationen nära öppna spisen, där vi träffade både Ingemar och en kvinna från Malmö som också bodde i vårt flerbäddsrum. Imren bjöd på whisky och vi hamnade i stilla samspråk över intrycken från våra respektive vandringar, frågade oss varför vi gör det här, varför utsätter vi oss för alla dessa umbäranden och risker i Sarek? Finns det inte vettigare saker att göra på sin semester? Svaret är inte självklart, men jag tror för min del att vandringen bygger inre styrka och ger välbehövliga kontraster till det ofarliga vardagslivet därhemma. Och givetvis; vildmarkens skönhet måste upplevas med blotta ögat.