På glid med guldkant

Tur på skidor ger

 GULDKANT PÅ LIVET

Att jag är en lyckligt lottad kvinna förstod jag efter att ha talat med vänner om att ha gemensamma intressen med sin äkta hälft.

Ritsem-Sitajaure

Egentligen är det väl så att min makes intresse för skidåkning har smittat av sig på mig och för några år sedan började vi fundera på om vi skulle våga oss på att åka påtur i fjällen. Nu var det fjärde gången vi var iväg och denna gång blev det en rundtur från Ritsem till Vakkotavare. Vi körde bil upp till Vakkotavare och tog bussen därifrån till Ritsem. Bara bussresan är en historia i sig då möten med alla hemvändande helgfirare på branta, isiga vägar som inte tillåter möte annat än på anvisad plats, ställde stora krav på vår arma busschaufför. Vi spände på oss skidorna vid Stf- stationen och började bege oss uppför backen mot Sitasjaure. Vi tog snabbt av dem igen då vägen var plogad fram till där leden började och det var lättare att gå uppför. Vi kom inte iväg förrän efter halv två så vi satte högsta fart för att hinna fram innan det blev mörkt. Terrängen var lätt med inte alltför stora backar att ta oss uppför. Man stördes inte av elstolpar och väg som man kan uppleva förfular området på sommaren utan man kunde uppleva vidderna. Vi tog oss en snabbfika precis innan vi kom till Autajaure och sen valde vi att hålla oss till leden istället för att följa skoterspåren nere på sjön. Det innebar lite mer uppför och nedför men så mycket roligare åkning än bara på platten. Stugvärdinnan Gunnel säg oss på håll och hade godheten att starta en brasa åt oss så vi fick ett varmt välkomnande till Sitasjuare. Det tog oss fyra timmar att ta oss de 22 km, inklusive rast. Det hade varit lite snöbyar under dagen men under natten kunde man höra i järnspisröret att vindarna tilltog.

I väntan på bussen vid Vakkotavare fjällstuga

Nästa morgon beslutade vi att avvakta med avgång och se om vinden skulle avta. Ena stunden var sikten tämligen begränsad med snöfall och molndis för att i nästa sken solen om än inte från klar himmel. Men vis av tidigare erfarenhet med stark motvind gjorde att vi valde att stanna kvar i stugan till nästa dag. Det trevliga stugvärdsparet bjöd in oss på plättar med hemlagad blåbärs och hjortron sylt med grädde, och som vi säger här uppe när det smakade ljuvligt "Hän va et så dåligt".

Sitasjaure-Hukejaure

Tidigt i ottan nästa morgon fick jag uppleva att vinden mojnade under mitt besök på hemlighuset, då vill jag att ni observerar att man inte sitter så hemskt länge på utedasset på vintern. Tystnaden var magisk. Efter att vi ätit frukost och fyllt på med vatten drog vi iväg uppför backen mot nästa destination Hukejaure 19 km bort. Väl uppe var det lättåkt fram till samevistet, där vi stannade och åt vår medhavda lunch ur mattermos som vi tillagat samma morgon. Oftast består lunchen av arméns torrmat, som vi köpt på överskott, den är god och i stora portioner. När vi fortsatte hade vi en härlig utsikt mot Sälka. En liten stigning uppåt igen innan det bar av nedåt mot sjön Kaisejaure. Kylan bet i kinderna när vi gick över sjön och man började längta till stugvärmen som nu inte var långt borta. Sex timmar med raster tog det oss att i lugn och ro ta oss till Hukejaure. Vi gick relativt tidigt på säsongen 21-26 mars, nackdelen är att det kan vara rätt kallt under den tiden. Vår temperatur låg runt -12-14grader celcius på dagen.  Fördelen är att det är få stuggäster och då kan man bli bjuden på något extra gott av stugvärden. I Hukejaure blev vi mottagna med varm saft och hemlagad mandelkubb och det satt fint efter den kalla slutspurten. Senare på kvällen kom de in med Gahkko, mjukkaka, som de just bakat. Polisen var ute och patrullerade på skoter och tittade in en sväng och en bekant till stugvärdsparet kom senare på aftonen efter att ha kämpat och kört fast flera gånger med skotern på sin väg från Nikkaluokta. Dom var de enda människor vi träffade denna dag förutom stugvärdarna. Hukejaure blev en ny favorit bland fjällpärlorna och jag hoppas få återkomma dit någon sommar och kanske bestiga Sälka.

Hukejaure-Singi

Denna dagsetapp var den vi sett fram emot mest och hoppats att solen skulle skina när vi åkte. Dels för att det var den längsta etappen på 25 km och dels för att vi ville se den vackra utsikten ned i Tjäktjavagge. Vädergudarna var med oss och vägen fram till Tjäktjavagge gjorde oss inte besvikna. Det var vackert att åka på Sälkas baksida (det känns som framsidan är från Tjäktjavagge)och Cuhcavaggi var också en härlig upplevelse. Mot slutet smalnade den av rejält och vi valde att hålla den högra sidan då vi skulle vidare mot Singi. Åker man senare på säsongen får man vara beredd på att skotertrafiken kan vara intensiv, speciellt runt helger,  då det är skoterled från Ritsem till Nikkaluokta. Vilken upplevelse det var att komma ut på hög höjd och se ned i Tjäktjavagge och in i fyra andra dalgångar. Vi såg Stuor Reaiddavaggi, Kaskasavagge, Singivaggi och den fantastiska Kuopervagge med Rabotsglaciär och Kebnekaise. Länge satt vi och njöt av utsikten innan vi vände skidorna nedåt mot Tjäktjajåkka och det kan jag säga att det var en redig utförslöpa. Även nere på jåkken var vyn in i Kuopervagge vacker med Drakryggen som hade en månskära ovanför sig och med den där speciella blåa färgen på himmlen som bara en kall vinterdag kan ha. I Singi märkte vi att vi var på Kungsleden. Här var en stuga redan full när vi kom och vi delade stuga med tre trevliga engelsmän som var mycket roliga och lockade oss till många skratt. Det tog oss 6 timmar inklusive raster att ta oss dessa 25 km. Jag vill tillägga att det var mycket nedför.  

Singi-Teusajaure

De flesta valde nästa morgon att fortsätta vidare mot Kebnekaise som åter var öppet efter att ha varit drabbat av vinterkräksjuka. Vi var bland de de få som valde att fortsätta söderut mot Kaitumjaure. De första kilometrarna var snön i princip bortblåst och vi kryssade fram mellan stenarna på den lilla snö som var kvar. Det var först efter Stuor Jierta som det blev bättre. Lagom till lunch var vi framme i Kaitum och stugvärdinnan bjöd in oss i värmen medan vi åt. Vår plan var att stanna här och gå upp på någon topp på eftermiddagen men vi hade hört att det skulle snöa kommande dagar så vi valde att fortsätta vidare till Teusajaure medan det goda vädret höll i sig. Efter en kortare sträcka på platten så bar det av uppåt för att plana ut ett par kilometer innan det bar av nedåt igen. Här är det brant ned på slutet och när stigen blev för smal, i vårat tycke, tog vi av skidorna och gick en bit. Vi blev ensamma i våran stuga men i hundstugan blev det fullt när 5 slädhundsekipage droppade in på kvällen. Äntligen en bastu och inte bara ett bad i handfatet som på de andra stugorna.

Teusajaure-Vakkotavare

Mycket riktigt drog molnen ihop sig nästa morgon. Vi åkte över sjön och sen tog vi på oss stighudarna för att underlätta att ta oss den sex kilometer långa stigningen innan det planade ut. De 16 kilometrarna mellan Teusa och Vakkotavare finns det ingen vinterkryssled utan den är markerad med ruskor vilket vi var tacksamma över. Sikten var begränsad och allt flöt ihop så att man inte visste vad som var upp eller ned vilket var läskigt när det började slutta utför och farten ökade. Mats åkte rätt in i en 1 meters snövägg för att han inte såg den. Nedfarten till Vakkotavare var minst lika brant som i Teusa så skidorna åkte av när träden stod för tätt. Vi var ändå glada att vi gick åt det håll vi gick för det måste vara svettigt att ta sig uppför dessa branter. Efter fem och en halv timma var vi framme vid resans mål.

Både min man och jag tycker att våra vinterfjäll veckor är det bästa som hänt oss. Där ute i tystnaden tömmer vi våra huvuden på ord och man bara ÄR. Sen fyller vi våra minnen med bilder som vi tar med oss hem i vardagen.

När vi skulle göra vår första tur letade jag ute på nätet efter andras upplevelser av att gå på tur,  för att få tips och som förberedelse för vad som komma skulle, men fann väldigt lite material. Det här är mitt bidrag till att öka upplevelse biblioteket här på Utsidan och kanske kan jag locka någon ut i det vita.