Hans räddades några mil från Anarisolyckan

Det är 47 år sedan åtta personer frös ihjäl i ett oväder i Anarisfjällen. Hans Leghammar grävde en nödbivack bara några mil därifrån och blev senare hittad av Fjällräddningen. Nu reflekterar han kring säkerhet och utrustning.

Av: Hans Leghammar, Alicia Schumacher

Tidningsurklipp från Helsingborgs dagblad 26 februari 1978 & t.h. Hans Leghammar. Foto: Privat

23 februari 1978. Vädret är fint och soligt i Jämtlandsfjällen när flera skidåkare ger sig av från fjällstugorna i området. Några timmar senare drar en kraftig storm in och åtta personer fryser ihjäl mellan Lunndörrsstugan och Anarisstugan.

Anarisolyckan räknas som Sveriges allvarligaste fjällolycka i modern tid och resulterade i ett stort fjällsäkerhetsarbete i landet.

Några mil därifrån, mellan Blåhammarens och Sylarnas fjällstation, gräver Hans Leghammar och hans vän en nödbivack i stormen. Här är hans reflektioner kring skidturen, säkerhet och vad som bör tas med på en skidtur i fjällen.

---------

Hur får man tur när man har otur med vädret på skidturen?

Anarisolyckan är analyserad mycket förtjänstfullt av många olika aktörer, inte minst i P3 Dokumentärs "Tragedin i Anarisfjällen". Efter att jag för några månader sedan lyssnade på avsnittet har jag funderat över vad vi egentligen har lärt oss av de som likt jag har hamnat i liknande situationer och klarat sig?

Olika tidningsurklipp från dagarna kring stormen. Foto: Privat

Kort beskrivning av vår tur:
Det var jag och min lumparkompis som var ute på tur. Jag var ovanligt fjällvan trots att jag bara var 20 år och ”skåning” men min lumparkompis var inte så fjällvan. Vi hade övernattat på Blåhammaren och efter rätt mycket pyssel och torkning av prylar från tidigare nätter i tält kom vi iväg cirka klockan elva. Vädret var soligt men kallt och med svag sydlig vind. När vi hade kommit cirka halvvägs till Sylarnas fjällstation såg jag en ”Haloring” runt solen och snabba slöjmoln bortåt Sylarnas bergstoppar. Kort därefter skymdes bergen av snörök och bara en halvtimme senare var stormen över oss med mycket starka vindar och blötsnö.

Jag som var mest fjällvan blev en mycket tydlig ledare när jag såg vad som var på gång och hur rädd min kompis blev. Min plan var att snabbt ta oss till raststugan som låg 3-4 kilometer längre fram längs leden. Sikten blev snabbt försämrad så vi band ihop oss i varsin ände av en cirka 30 meter lång lina och ”trevade/siktade” oss framåt till nästa kryss. Vi gjorde så ända tills vi kom till ett ledkryss där bara krysset syntes och inte stolpen. Jag tror inte att vi hade hittat fram till raststugan i den hårda vinden och dåliga sikten. Vi byggde istället en nödbivack och byggde den i princip som ett rymligt tunneltält inne i snön med god sitthöjd. Där hade vi det bra, fullt utrustade som vi var. Fjällräddningen hittade oss den andra natten vid klockan 3-4 på morgonen när stormen börjat avta. Vi hade meddelat vår färdplan till Blåhammarens personal och de hade larmat Fjällräddningen när de fick reda på att vi inte hade kommit fram till Sylarnas fjällstation.

Efter den här händelsen har jag funderat över säkerhet på fjället och vad vi har lärt oss.

Mina erfarenheter och råd:

Utforska och träna
Testa din vindsäck! När och till vad kan du använda den till?
Jag använder min till många bra saker på fjället men INTE som stormskydd.
Lär dig bygga i snö
Det är både kul och kan vara helt avgörande för dig i en allvarlig situation. Var hittar du snö och hur bygger du?
Testa din utrustning
Testa den i både bra och dåligt väder. Börja träningen i närheten av fjällstationer och fjällstugor, passa på när det ändå är dåligt väder. Gå gärna en kurs eller ”hyr en fjällguide”, en möjlighet som finns på flera fjällstationer. Kunskap och erfarenhet ger viktig trygghet och tur.
Kläder
Funktionella och vind/fuktskyddande ytterkläder, särskilt jackans luva är viktig att den finns och kan dras åt ordentligt. Underställ i ull + lager i ull + dun! Testa dina kläder och utrustning! Fungerar de funktionellt och säkert även i dåligt väder som mycket vind, väta, och kyla?
Mat
Ett oväder varar ofta 1-2 dygn. Har du packat med mat och energi för det? Termos och kompaktkök med vintergas är bra.

Foto: Privat

Mina rekommenderade "turprylar":

Vi hade inte med oss det så kallade fjällsäkerhetspaketet på turen 1978, då jag inte trodde på någon av prylarna i paketet. Radiotäckningen var/är bristfällig i fjällen och radion var därför en grej som vi inte vågade lita på, därmed onödig vikt i ryggsäcken. Jag hade sett bilder på paketet och ansåg att vi redan hade bättre spadar och vindsäck.

Förutom allmänna utrustningsråd så hade vi, och jag har fortfarande med mig, några särskilda ”turprylar” som man märkligt nog sällan ser i allmänt rekommenderade utrustningslistor.

Lavinlina: En 30-40 meter lång och 4mm tjock röd lina som man fick lära sig att använda till olika bra saker på fjällkurser under 70-talet. Den använde vi när sikten blev så dålig att vi inte såg nästa ledkryss. Då band vi ihop oss och ”trevade/siktade” oss framåt till nästa kryss tills vi kom till ledkrysset där bara krysset syntes. Utan lavinlinan hade vi troligen inte kommit fram till det ledkrysset.
Snö/lavinsond: Den använde vi för att kontrollera snödjupet vid ledkrysset och sedan snabbt konstatera att snödjupet var ännu bättre bara liten bit bort.
Spadar: Helst en var för att det ska gå fort att gräva och komma i lä. Plus att alla ska ha något att göra för att försöka hålla paniken och apatin i schack. Minst två spadar: en som man kan hugga med (vissa snöpartier kan vara riktigt hårda) och en spade som är bra skyffla med. Det är ganska mycket snö man behöver flytta på när man bygger snö/nödbivack som man kanske behöver sitta/ligga i 1-2 dygn.
Snösåg: När man bygger nödbivack behöver man i stort sett alltid bra och raka snöblock som blir täta för att göra tak, väggar eller dörr med. Det går att göra snöblock med en spade men det går mycket snabbare och blir mycket bättre om man har med sig och lärt sig använda en snösåg.
Ledarskap: Jag tror också att det är bra att man vid äventyr med risker funderar en del över vem som ansvarar för vad och hur man ska hantera ledarskapet om det händer något allvarligt. Min erfarenhet är att det är viktigt att göra det tydligt för alla i gruppen vem som har ansvar för vad. När det blir skarpt fungerar det inte att någon har glömt eller trott att någon annan hade tagit med ”nödsnacks”, varm dricka eller utrustning för att bygga en nödbivack. Vidare är det nog bra att man har pratat om vem som är mest lämplig och kompetent att leda gruppen om det skulle bli någon form av krissituation. I vårt fall var det tydligt från början: min lumparkompis följde med mig som hade erfarenheter och kunskap om vinterfjället. Jag har nog aldrig varit tydligare i mitt ledarskap, till exempel när frågan kom upp om vi skulle försöka fortsätta fram till raststugan eller om vi skulle gräva i närheten av ledkrysset som hade indikerat att här fanns djup snö för att kunna gräva en nödbivack. Det var hela handen! Här gräver vi!

Avslutande reflektion:

Min slutsats efter att gått igenom händelseförloppet för hur vi agerade vid den arktiska stormen 1978 är följande: Det är ingen garanti att man klarar krissituationer bara för att man har erfarenhet, kunskap och bra utrustning. Men i vårt fall gav det oss tur när vi hade otur med vädret på skidturen och jag tror att det kan gälla för alla.