Korspunktsjakten går vidare

Tomas ringer mig från Sörmland och låter intresserat upphetsad. "Har du kollat in utsidan.se? Du måste läsa om korspunktsjakten." "Jaha", säger jag, "vad är det då?" Jo, man letar reda på massa punkter i naturen som slutar på en massa nollor och så vinner man ära och berömmelse och det här måste vi göra!" Jag läser vidare själv på Utsidans hemsida och långsamt gör jag mig en tydligare bild av vad det hela handlar om. Det verkar ju helfestligt.

Vi har redan bokat in några dagar för en segeltur på Mälaren i Tomas H-båt och eftersom vi sett att en av punkterna med "en massa nollor" ligger bara en bit utanför mitt gamla barndomshem i Köping bestämmer vi oss för att ge oss i kast med uppgiften att besöka den. Jag tar bussen upp från Göteborg och möts i Arboga av Tomas och Ingrid som ser litet lagom friluftsklädda ut. Nåja, det är ju inte någon mer avancerad naturtyp vi ska forcera och vädret är ju ganska bra, så det här blir nog ganska lugnt. Bara inte någon hinner före oss!

Med laddade batterier
Tomas har nyladdade batterier i sin lilla Magellan-GPS och drar snabbt funktionerna för mig. Det har ju kommit senare modeller och det vore ju bra om man kunde koppla den till datorn och så vidare. Med sig har Ingrid och Tomas också en karta över området kring den magiska punkten och jag börjar dra mig till minnes ungdomens cykelturer längs de grusvägar vi nu färdas längs, allt närmare punkt latitud 660000 longitud 150000.

Det har tidigare varit på tal att jag skulle lära mig GPS-navigering. Jag hade planerat en Sarektur i augusti men tyvärr varit tvungen att skjuta planerna på framtiden, så nu är jag ändå tacksam att få chansen att stifta bekantskap med ett instrument jag tror mig kommer ha nytta av framöver.

Ingrid, Tomas & Claes

Filosofiska utvikningar
Vi hittar en mindre grusväg med en vägbom och parkerar bilen. Jag byter om till mina "functional confluencing"-kläder, och vi börjar gå i riktning mot vårt mål. Tomas håller stadigt i GPS:en och vill inte gärna låta oss andra se den. Det är som om han vill förhöja spänningen genom att hålla oss i ovisshet om vår position. Det är onekligen litet pirrigt. Vi samtalar ivrigt om den nya sportens utvecklingsmöjligheter och efter allt mer halsbrytande förslag kommer jag in på litet mer filosofiska tankar kring människors förflyttningar och rörelser i naturen förr och nu. För femtio år eller längre sedan arbetade man säkert så hårt och länge att man knappast särskilt ofta gick runt och upptäckte för nöjets och spänningens skull som vi gör för ögonblicket. Bonden gick ner till grinden i hagen för att hämta in korna, pigan gick till brunnen och hämtade vatten, traktens unga människor samlades vid den lövade dansbanan. Alltid hade man ett i sig meningsfullt mål för sina rörelser och varje plats utgjorde en funktion i det sociala livet. Kanske har vi nu i det postmoderna samhället förlorat mycket av det meningssammanhanget. Ett exempel är ju den förflyttning vi själva är engagerade i för ögonblicket. Nu är den mänskliga rörelsens mål en abstraktion, något skapat utanför hennes givna livssituation, en konstruktion på en hög abstraktionsnivå, en imaginär punkt i ett godtyckligt rutnät som inte finns i den fysiska verkligheten. Jag går tyst en stund och tänker på mig själv och naturen.

Mot nollorna!
Efter en liten bit ropar Tomas: "Här går vi av vägen, in till höger, här går en stig." Vi följer honom i de leriga spåren efter en skogsmaskin. Decimalerna på GPS:en klättrar stadigt neråt mot de eftertraktade nollorna. Ännu ett stigskilje, djupare in mellan granarna. Skogen är vacker och grön. Platsen vi är på väg mot verkar onekligen ligga utanför allfarvägarna.

Tomas skyndar vidare, likt en terrier som fått upp ett spår han inte gärna vill mista. "Nu är vi snart där", flåsar han, svettig i försommarvärmen. Mellan träden ser vi en solbelyst mossbelupen sten som vi gärna vill tro utgör något slags monument över denna magiska plats. Tomas snurrar runt varv efter varv med sitt dyrbara instrument i handen, men de rätta koordinaterna vill inte infinna sig på displayen. Han blir alltmer otålig och vi plågas också svårt av tjocka, svarta moln av blodtörstiga myggor som, kan man tro, känner till denna strategiska punkts lockelse på oss naturmänniskor. Vi ansätts hårt och jag rycker åt mig GPS:en från Tomas och börjar skutta fram och tillbaka mellan träden för att få den där sista nian eller ettan att slå över till en nolla. Jag lyckas! Tomas är snabbt där med digitalkameran och knäpper bild efter bild. Här är beviset! Vi är nöjda och mycket lyckliga över vår bedrift, inte så mycket för att den varit ansträngande utan mest för att vi känner oss som pionjärer inom ett område som nätt och jämnt fötts i den mänskliga kulturen.

Tillbaka till civilisationen
Vi tycker oss ha fått tillräckliga bevis för att vårt uppdrag har lyckats och börjar leta oss tillbaka mot bilen. Nu hjälper ingen GPS i världen oss. Tomas har glömt att programmera in startpunkten och backtrack-funktionen har han inte heller kläm på. Nu gäller gamla hederliga metoder som solposition och myrstackar. Ingrid och jag kan inte låta bli att småle litet för oss själva och konstaterar sunt att det nog är bra och kul med ny teknik, men att det till sist ju faktiskt kommer an på människan själv. Vi hittar bilen en stund senare och Tomas börjar snabbt lägga upp rutten för morgondagens segling. Han har fått blodad tand. Vem vet, kanske kan vi segla över till Mälarens norra strand och hitta en ny korspunkt i närheten av Bålsta. Jag lutar mig tillbaka i baksätet och bryr mig inte längre om exakt var jag är.

Vy från korspunkten

Fler än vi hade upptäckt korspunkten