Highpointing genom Sverige - del 4

Det är dags att låta bilen vila lite och använda egna ben. Den osedvanligt varma sommaren 2018 inleddes med ett besök i gamla hemtrakter. Och så besteg jag äntligen toppen som jag drömt om i många år!

Hälsingland: Garpkölen

• Höjd: 671 m
• Datum: 2018-06-16
• Hur: Följde gamla skogsmaskinspår från väst

Jag bodde i Los (eller Loos, som lokalbefolkningen stavar den) i sju år. Los finns i den västligaste delen av Hälsingland, nära till det här kaoset där landskapen Dalarna, Hälsingland och Härjedalen möts och kommungränsen Härjedalen inte alls följer landskapsgränsen Härjedalen och landskapsgränsen Dalarna inte alls följer länsgränsen Dalarna. Och just vid en sådan krok där Härjedalen och Hälsingland möts finns Garpkölen, Hälsinglands högsta punkt. Som jag aldrig besvärade mig att besöka trots att jag bodde blott 3 mil därifrån. Men på den tiden visste jag ingenting om highpointing. Jag vågade knappt drömma om att göra 60 toppar heller.

Men nu, nu var det bara att åka tillbaka till de gamla hemtrakterna och göra Garpkölen. Jag följde gamla skogstraktorspår som kanske skapats av just den traktor som skördat träden på toppen. Fördelen med ett kalhygge är naturligtvis att utsikten är bra och här såg jag ända till Sonfjället, till och med några fjälltoppar i Funäsfjällen såg jag trots att det regnade lite därborta.

Vägen till Garpkölen

Lång semester

Efter midsommaren hade jag semester. Mycket semester. Hela tre månader, faktiskt. Jag hade jobbat väldigt många år hos samma arbetsgivare och hade maxat på sparad övertid och sparade semesterdagar som jag nu tog ut som ledighet under uppsägningsperioden i stället för pengar. Jag hoppades på att hitta ett nytt jobb under tiden så jag slipper bli arbetslös. Eller hitta på vad jag vill jobba med överhuvudtaget, när det inte kan vara det jag jobbat med hela mitt yrkesliv. Av någon anledning var jag dock inte orolig. Jag orkade inte tänka så långt framåt, utan ville bara njuta av den här unika möjligheten att ha enormt mycket ledigt. Bli fri från det som jag redan i många år hade upplevt som omotiverande och som höll på att göra slut på mig. Hellre fattig och lycklig än rik och utmattad bestämde jag.

Så nu hade jag hela sommaren framför mig, en chans att komma vidare med 60 toppar, highpointing och ytterpunkter. Ett riktigt äventyr!

Värmland: Granberget

• Höjd: 701 m
• Datum: 2018-06-23
• Hur: Markerad parkering och stig

Jag inledde ledigheten med att besöka Värmlands högsta punkt Granberget. I ärlighetens namn hade jag helt enkelt glömt den när jag åkte söderut i april, jag skulle kanske ha kunnat åka en omväg då. Men det funkade på detta sätt också, var smidigt att kombinera med Dalarnas högsta punkt.

För att komma fram till startpunkten för vandringen följde jag bilnavigatorns instruktioner. Tyvärr är jag och navigatorn ofta oeniga om den bästa vägen och jag började bli väldigt misstänksam när vägen blev så dålig att jag tyckte synd om bilen. Tacksam att jag hade fyrhjulsdrift med hög markfrigång. Jag skulle gärna ha kollat kartan på mobilen, men här var det ingen täckning alls så det var bara att fortsätta och hoppas på att vägen inte blir ännu sämre. Det blev det inte som tur var och efter några kilometer svängde jag in på en bättre grusväg som sedan ledde mig till parkeringen.

Det var en fin sommardag, inga problem att följa stigen till toppen där ett utsiktstorn bjöd på en vacker utsikt. Skog och mer skog!

Utsikt från Granberget

Tornet på Granberget

När jag sedan skulle köra mot Grövelsjön ville jag inte ta den kortaste vägen som navigatorn föreslog, för det skulle ju ta mig via den där dåliga vägen. Då blev navigatorn väldigt sur på mig och ledde mig på helt galna omvägar, fortfarande ingen mobiltäckning så jag kunde inte kolla om Google Maps hade en bättre idé. Efter några mil av irrande på värmländska småvägar kom jag till slut rätt och kunde fortsätta färden mot Dalarna.

Jag hade förstås kunnat kolla min offline friluftskarta för att se var jag var. Eller sparat utsnittet från Google Maps för offline läge. Men det skulle ju ha varit alldeles för enkelt...

Dalarna: Storvätteshågna

• Höjd: 1204 m
• Datum: 2018-06-24
• Hur: Dagstur från Grövelsjön

Blivande arbetslös som jag var, gällde det att spara pengar var jag kunde. Jag sov i bilen i Grövelsjön, inte helt optimalt då jag reagerar lätt på minsta lilla störning under natten och att få ont i höfterna (sidosovare som jag är) är en garanti för dålig sömn. Inte en chans för en sovmorgon, så jag var ute tidigt på den kalla morgonen. Det blev snabbt varmt när jag gick uppför och jag stannade för morgonfika vid Foskan, hur skönt som helst! Det var fortfarande morgon när jag stod på toppen av Storvätteshågna, vilken för övrigt är även Svealands högsta punkt.

Storvätteshågna. I bakgrunden syns Ånnfjällets taggiga profil - jag bodde vid foten av fjället.

Detta var mitt första besök i Grövelsjön, jag gillade vad jag såg och förstår varför området är så populärt. Jag borde ha planerat att stanna längre men så blev det inte nu, kanske en annan gång!

Jämtland: Riksröse 155B nedanför Storsylen

• Höjd: 1743 m
• Datum: 2018-07-01
• Hur: Från Nedalshytta i Norge, över toppen till Sylarnas fjällstation för övernattning

Jämtland är det enda landskapet vars högsta punkt inte är en topp. Jämtlands högsta topp är Storsola på 1728 meter, men den högsta punkten är 1743 meter och den är riksröse 155B precis nedanför Storsylen (som är på den norska sidan av gränsen). Eftersom jag bodde i Funäsdalen på den tiden, var mitt bästa alternativ att åka till Nedalshytta. Det skulle t.o.m. vara möjligt att göra Storsylen som en dagstur från Nedalshytta, men det lämnar jag åt norrmännen. Min plan var att besöka riksröset och Storsylen och sedan gå ner på andra sidan och övernatta på Sylarnas fjällstation.

Vandringen till foten av Storsylen är lite småtråkig (nästan platt efter en inledande stigning) men när man väl svänger in till dalen nedanför toppen och kommer till Syltjønna så är det desto vackrare och mäktigare. Jag hade besökt tjärnen en gång tidigare och då hade jag turen att det var helt vindstilla, det var helt enkelt magiskt. Den här gången ägnade jag inte så mycket tid åt tjärnen utan siktade på den mäktiga toppen och undrade hur jag skulle kunna fixa det. Det är brant upp ska ni veta.

Storsylen. Jag undrade hur det är möjligt att gå upp när det är så brant, men det brukar alltid bli lättare när man väl börjar.

Men jag hade också en baktanke med att göra Storsylen just nu - jag skulle ju behöva göra Kebnekaise för att bli färdig med highpointing. Detta var mitt test, jag resonerade att om jag inte fixar Storsylen så har jag ingenting på Kebnekaise att göra. En fot framför den andra, sakta men säkert, upp kom jag. Kebnekaise here I come!

Riksröse 155B på kammen, Jämtlands högsta punkt

Sedan blev det lite intressant. På den norska sidan är stigen markerad till toppen, på den svenska sidan finns inga markeringar. Det finns inte en stig heller, det är ju bara klippor och stenar, fotsteg syns inte. Jag minns att jag en gång läste en beskrivning om hur man går upp från fjällstationen, men de landmärken som fanns i beskrivningen funkade mindre bra nu när jag stod på kammen. Det var nästan tvärbrant när jag tittade österut, jag förstod inte var folk skulle kunna gå här. Ett tag tänkte jag till och med att jag går över Lillsylen för det är mindre brant, även om jag inte var så sugen på de extra höjdmetrarna. Men då såg jag i snön nedanför att några hade kanat på rumpan, då visste jag att på något sätt måste folk komma ner dit och hittade vägen till slut. Stenigt och brant var det, men utmärkt träning inför Kebnekaise som det visade sig!

Artiklar i serien:

• Del 1 - Inledning
• Del 2 - Den långa resan till Skåne
• Del 3 - Den långa resan från Skåne
• Del 4 - Turer i hemmatrakter
• Del 5 - Sveriges tak
• Del 6 - Adjö Norrland
• Del 7 - Norrland i mitt hjärta