Funäsfjällens 60 toppar - 59-60

Efter 15 år kan jag äntligen avsluta mitt projekt att bestiga Funäsfjällens 60 toppar över 1000 meter. Vilken lycka!

Tidigare inlägg i serien:

• Inledning
• Toppar 1-10
• Toppar 11-20
• Toppar 21-30
• Toppar 31-40
• Toppar 41-50
• Toppar 51-58

59/60 - Predikstolen 1682 möh (2019-08-09)

De allra flesta av Funäsfjällens fjäll är snälla och hyfsat lätta att bestiga. Svårigheten oftast kommer från att det är en lång tur, men har man konditionen så är det heller inte ett problem. Men visst finns det stora utmaningar att hitta, och Predikstolen är förmodligen den största. Toppen är 100 meter lägre än Helags Ö:a, som jag gjorde som min 30:e topp, men storleken är verkligen inte allt. Det är brant på alla sidor med bara en enda potentiell väg upp, såvida du inte tänker bergsklättra med rep och allt.

I och med att man är så utsatt på Predikstolen, ville jag inte göra den ensam. Jag har pushat mina gränser genom hela det här projektet, men nånstans måste jag dra en gräns mellan att våga och vara dum, och den gränsen går här. Allt eftersom sommaren led mot sitt slut och jag hade fortfarande inte hittat sällskap trots flera frågor i olika forum och grupper, började jag tänka att hitta sällskap är faktiskt mycket svårare än att bestiga fjället. Tills jag äntligen fick ett tips genom bekanta, det fanns en vandrare här i byn som var jätteglad att följa med!

Vädret hade blivit ostadigare, så vi stack ut vid första bästa tillfälle. Vi ville definitivt inte utmana ödet på Predikstolen i dåligt väder! Från Helags fjällstation var det lätt vandring i början, först på leden mot Fältjägarstugan och sedan efter renstängslet vek vi lite till höger för att gå på Helags Ö:a sluttning.

Helags Ö:a genom dimman

Passet mellan Helags och Predikstolen var mäktigt och väldigt fint. Högst upp på passet kröp vi under renstängslet och blickade upp. Herregud. Vi stod framför en mörk klippvägg, men såg några klipphyllor vi kunde utnyttja vänster från väggen, och började klättringen. Man måste hela tiden vara på sin vakt för blöta klippor och mossa som lätt kan glida under foten. Stenras är heller inte att rekommendera.

Och så förbi den första branten blev det svårt. 400-höjdmeter-av-lösa-stenar svårt. Du kan inte slappna av för en enda stund, utan varje steg måste vara väl avvägt. En gång fick jag en riktig skrämselhicka när jag hörde min kompis svära bakom mig, när jag tittade såg jag hur hans vrist var böjd 90 grader sidledes. Enorm lättnad att det bara var skon som glidit av efter den fastnat mellan stenar!

Predikstolen hette Nedalsstöten tidigare, och det är egentligen bara den här klippan som är Predikstolen

Det kändes som att vandringen upp tog en evighet, men upp kommer man. Toppen ser man inte tills man är nästan framme, och jag tror inte jag nånsin varit lika glad att nå toppen som jag var nu! Det verkligen kändes som en enorm prestation och även om tanken om nervägen gnagde i bakhuvudet, satt vi undan oron för en stund för att bara njuta. Det var nästan vindstilla och den där fikastunden på Predikstolens topp lever jag länge på!

På vägen upp hade vi hittat några stenrösen som vi dock snart tappade bort. Nu gjorde vi ett nytt försök att följa dem och upptäckte att de ledde oss till höger (sett nerifrån) från den här klippväggen i början. Det var egentligen varken lättare eller svårare, bara en annan slags svårt. När vi äntligen stod i passet igen, kunde vi slappna av lite och titta upp och förundras att vi verkligen gjort det!

I framgrunden ser ni terrängen på Predikstolen, i bakgrunden Helags Ö:a

Predikstolen är alltså hästlängder svårare än någon av de 58 topparna jag hittills gjort. Helags Ö:a med sina 1796 meter är barnlek i jämförelse.

Och så finns det bara en topp kvar!

60/60 - Helags V:a 1704 möh (2019-08-15)

Jag skulle gärna haft sällskap på den sista turen också, men åkte med kort varsel så det gick inte att hitta någon (det gick ju nästan inte ens med ett långt varsel). Predikstolen hade dock givit mig en riktig självförtroende-boost, så jag kände mig trygg i att göra Helags V:a ensam. Tills jag läste lite om vad andra har sagt om toppturen. Stenigt. Halt. Svårt. Och så plötsligt var mitt självförtroende helt bortblåst och jag fylldes av ångest i stället. Men jag hade redan bokat fjällstationen, inte ska jag backa av nu! Tärningen är kastad.

När jag gick mot fjällstationen, började jag bli riktig arg med mig själv för mina dystra tankar. Jag tänkte att jag har haft så mycket tur genom 59 toppar, här tar det slut och jag förolyckas på den sista toppen. Så jag började rabbla upp allt jag redan gjort. 59 toppar. Kebnekaise. Romsdalseggen. Storsylen. Jag tänkte på dokumentären jag sett om Carolina Klüfts berömda sista längdhopp i VM 2003, där hon hade peppat sig själv med "du kan du kan du kan". Jag började med "jag kan jag kan jag kan". Ta tjuren i hornen. Go big or go home. Ingen minns en fegis. Fyll på med valfri självpeppningsklyscha. Och med dessa tankar släppte det - plötsligt log jag för mig själv och fick självförtroendet tillbaka!

Jag var tidigt ute nästa morgon. Först följde jag leden mot Sylarna och efter 2,5 km tog till vänster mot Helags V:a fot (Helags Västra för övrigt heter Helags Norra om ni frågar på fjällstationen). Så fort jag fick syn på den här branten upp till kammen, kom ångesten tillbaka. Väldigt brant, väldigt stenigt. Hur i fridens namn fixar jag detta?

Jag kan jag kan jag kan.

Ska jag gå upp där? Du skämtar!

Jag påminde mig om alla gånger jag stått framför en tillsynes vertikal vägg och ändå kommit upp. Det löser sig alltid när du bara börjar.

Och så var det nu också. Det var fruktansvärt brant, men i stället för lösa stenar som på Predikstolen var det för det mesta stadiga klippblock. Efter 200 höjdmeter av klättring, balansering och kliv var jag uppe på kammen och det var väldigt skönt att se terrängen - lite stenigt, men nästan hela tiden kunde man hitta en väg mellan stenarna. Lutningen var också snäll, så nu hade jag tid att njuta av turen.

Och så fanns det där. Toppröset. Min 60:e topp av Funäsfjällens 60 toppar!

Molnen lyfter, här med Sylsjön och Skardsfjella i bakgrunden

Utan tvekan det största jag har gjort i mitt liv. Det har tagit mig 15 år och jag har vuxit så mycket under tiden, både som vandrare och som människa. Att jag verkligen kunde göra detta, det trodde jag inte för 15 år sedan!

Jag kunde dock inte fira prestationen, utan var tvungen att behålla koncentrationen för att klara av branten tillbaka. Det finns ingen stolthet på fjället och ingen som delar ut stilpoäng, så många gånger satt jag mig på rumpan för att nå med foten för att komma ner så säkert som möjligt. Efter det var det bara en kort vandring kvar till fjällstationen, där jag bjöd mig själv på en våffla och en timmes vila innan vandringen tillbaka till Torkilstöten.

Branten, här ska man gå till höger mot bäcken

I bilen på vägen hem släppte spänningen efter dagens vandringar och jag kunde fullt ut tänka på vad jag hade precis åstadkommit. Och då kom känslorna. Jag var tvungen att stanna bilen och för första gången sedan mamma dog grät jag hejdlöst. Inledningsvis av lycka, men sedan av lättnad.

Jag klarade det.

Jag kan.

En glad tjej på den 60:e toppen