Funäsfjällens 60 toppar - 21-30

Topparna 21-30 av projektet att bestiga Funäsfjällens 60 toppar.

Här kommer topparna 21-30 av mitt projekt att bestiga Funäsfjällens 60 toppar. Kolla gärna mina tidigare inlägg i serien, länkarna finns längst ner.

21/60 - Lill-Axhögen 1140 möh (2013-06-24)

Jag har sagt att jag gärna tar den lättaste vägen. Med Lill-Axhögen betydde det att jag åkte bil till Mittån, lastade av mountainbiken och cyklade mot Mittåhammaren för att sedan ha bara 2 km att gå till toppen. Jag lämnade cykeln vid rengärden, och kort därefter mötte jag renarna - hundratals av dem och de sprang mot mig. Jag frös på platsen, hann fundera på om någon nånsin blivit nertrampad av renar men då upptäckte renarna mig och vände tvärt. Så svar nej, det är nog så omöjligt att bli nertrampad av renar.

Stenformation på Lill-Axhögen med Stor-Mittåkläppen i bakgrunden

På väg tillbaka fick jag lite bråttom, jag ville hinna till Djupdalsvallen för att njuta av årets första våffla. Det visade sig att mitt problem inte var klockslaget, utan datumet. Djupdalsvallen öppnar sin säsong på den 26:e. Så min marginal var närmare två dagar än två minuter...

22/60 - S:a Gröndörrstöten 1034 möh (2013-09-17)

Aah hösten! Färgerna, den klara luften, myggfria tillvaron. Regnet! Det regnade när jag började turen, men det var jag beredd på och kläderna höll mig torr och varm. Det är sådana här gånger jag faktiskt gillar regnet. S:a Gröndörrstöten var en trevlig tur trots blötan och leran som jag fick gå genom. Jag hade skaffat mig Haglöfs Grym -kängor och blöta fötter var ett minne blott. Eller jo, det trodde jag. Några år senare fick jag tänka om, fortsättning följer.

Fantastiska Öjön sett från N:a Gröndörrstöten

23/60 - Blåstöten 1334 möh (2014-07-13)

Jag hade gjort ganska många av de lätta topparna, så nu äntligen var det dags att höja svårighetsgraden. Blåstöten är ett fjäll som jag hade blivit lite besatt av, det är nämligen fjället som jag såg varje gång jag åkte från stugan (som jag hade på den tiden) i Messlingen. Och det retade mig enormt att jag inte bestigit toppen! Så jag packade tält och grejer och gick från Uggtjärnens parkering. Natten vid Blåstötens fot var inte den skönaste, jag har väldigt svårt att sova i tält. Jag har skaffat mig en hammock nu, men den funkar ju inte på kalfjället!

En sak som jag ofta får tänka på när jag är ute ensam, vad ska jag göra om nånting händer? Det finns inte någon som kan hjälpa mig, jag har inte ens någon som jag kan tänka mig skulle orka med färdmeddelanden och ringa efter hjälp om jag inte kommer hem inom avtalad tid. Det kan ta flera år (eller aldrig) innan någon hittar mig kropp härute mitt i ingenstans.

Anledning att jag skriver om sådana dystra tankar nu är att det var nära att det värsta hände på väg upp till toppen av Blåstöten. Det är väldigt stenigt där, och jag hamnade på ett ställe där det var ganska brant. Jag gick försiktigt från sten till sten, men så tappade jag balansen ändå och började falla bakåt. Jag fick ett grepp om en sten i sista stunden för att hejda fallet. Men hade jag fallit där. Godnatt och adjö.

Men så blev det ju inte, som ni ser. Det enda som verkligen hände är att jag skadade knäet, inte så illa att det hindrade mig från att genomföra turen, men så pass illa att Blåstöten blev årets enda 60-topp.

Här är jag på väg ner från Blåstöten. Jag tog en annan väg ner, och det var lite lättare än den galna vägen upp.

24/60 - Vättafjället 1132 möh (2015-07-11)

2015 var ett stort år för mig. Det var året då drömmen blev sann och jag flyttade till Funäsfjällen! Nu var det möjligt att göra en topptur på kvällen efter jobbet. Och lite skamset erkänner jag att jag har gjort precis en 60-toppar topp efter arbetsdagen (#29 nedan).

Vättafjället är en av de få topparna där jag hade sällskap för turen. Det var en trevlig vandring från Svansjökläppens parkering (vägen dit var fortfarande förskräcklig men nu hade i varje fall en större bil med högre markfrigång), det enda man ska ha koll på under vandringen är att man kommer rätt. Vättafjället är väldigt flackt, det känns inte som en topp, alls. Bli inte lurad av den första "toppen" på vägen, därifrån har man fortfarande ca 3,5 km att gå till den högsta punkten.

25/60 - Gråstöten 1124 möh (2015-07-12)

Gråstöten hör till samma kategori av toppar som retar upp mig som Blåstöten tidigare. Det är nämligen så att jag ser Gråstöten från mitt köksfönster. Hur irriterande är det att inte ha bestigit en topp som jag ser varje gång jag tittar ut fönstret? Men till skillnad från Blåstöten så bjöd Gråstöten inte på nån större motstånd och det var en till trevlig tur. Och nu kan jag titta ut i lugn och ro, i vetskap om att jag har bestigit alla fjälltoppar som jag ser från mitt fönster!

Så här kan det se ut när jag tittar ut från mitt fönster. Gråstöten bakom regnet. Känns bra att ha varit däruppe!

26/60 - Kejsaren 1140 möh (2015-08-22)

Även om jag redan hade gjort 25 toppar på listan och ett stort antal andra toppar och vandringar, så hade jag fortfarande problem med självförtroendet och jag undrade hur jag skulle kunna göra de stora topparna på listan. Kunskap ger styrka, så då får jag helt enkelt skaffa mig kunskaperna som lugnar ner min ständigt oroliga HSP-hjärna. Jag kontaktade en lokal guide, egentligen inte för att jag behövde en guide till en liten topp som Kejsaren, men för att jag behövde prata med en kunnig person, få nya idéer och peppning. Och det visade sig att jag redan har lärt mig ganska mycket, det jag saknar mest är tro på mig själv.

Stenarna hör till Kejsarn, och det är Skarsfjället därbak, vilket är bland de högsta topparna i 60 toppar.

27/60 - Klasberget 1060 möh (2015-10-18)

I fjällen brukar vi få snö redan i oktober, men i 2015 dröjde det (vilken ironi, efter en rekordkall vår). Så jag passade på att göra årets sista topptur på en solig oktoberdag. Min första oktober i fjällen, vilken märklig känsla! Turisterna har åkt hem så du kan räkna med att vara ensam oavsett vilket fjäll du väljer för din vandring. Väljer du ett fjäll som ligger lite gömd som Klasberget, är risken obefintlig att du träffar en annan människa. Oavsett månad, faktiskt.

28/60 - Rödfjället 1243 möh (2016-06-24)

Den sydliga fjällkedjan i Sverige präglas av runda toppar, och Rödfjället är ett praktexempel. Det är lättvandrat och väl på toppen får du helt enkelt hoppas på att toppröset står på rätt plats, för det är så flackt att det knappt går att avgöra var den högsta punkten verkligen är. Det finaste med Rödfjället är utsikten mot Rogens karga sjölandskap, där har jag ett område som väntar på att bli upptäckt! Bara två korta turer under alla dessa år har jag gjort i Rogen, trots att jag bor så nära att jag skulle kunna cykla dit. Det här är nästan lite pinsamt!

29/60 - Volldalshöjden 1103 möh (2016-06-27)

Den 29:e toppen, den första (och enda) som jag gjort på kvällen efter jobbet, och samtidigt, min första norska topp! Lite roligt faktiskt, Volldalshöjden ser man tydligt vid gränsen när man åker till Norge. Och ändå hade jag aldrig reagerat på att det finns en topp där, tills nu! Det var en lätt vandring men mycket blötare än jag trodde, så jag hade fel skor på mig och blev mycket blöt i fötterna. Då var jag fortfarande under illusionen att man ska ha höga vattentäta kängor när man vandrar, så jag bara konstaterade att det gick bra trots att skorna var dyngsura, men utvecklade inte tanken och fortsatte att använda de tunga vattentäta kängorna. Det dröjde ett par år till innan jag valde att gå i lätta skor och bli blöt, helt frivilligt.

Gränsfjäll på riktigt. Man börjar vandringen i Sverige för att göra toppen i Norge.

30/60 - Helags Ö:a 1796 möh (2016-07-09)

Jag hade försökt att hitta sällskap för att bestiga Helagstoppen. Hur konstigt det än låter så hade jag inte hittat några vandringssugna människor. Här mitt i fjällvärlden! Är jag verkligen så introvert att jag är mer rädd för att vara social än att vandra ensam? Om det finns några som inte redan vet detta om introverta - vi hatar inte andra människor. Vi vill bara kunna välja när vi har sällskap.

Jag ville verkligen göra Helags, och det kom till en punkt då min vilja att bestiga Helags blev större än min rädsla att göra det ensam, nånting som har hänt flera gånger sedan dess. Inte minst när jag besteg Kebnekaise, men så långt räcker inte ens Funäsfjällens flytande gränser så det är en annan historia. Men då just med Helags växte det en känsla inom mig att jag ville bevisa till mig själv att jag kan. Ensam ÄR stark!

Det visade sig att fullt så ensam behöver man inte vara på Helags, det är en populär topp och jag anslöt mig till en grupp andra vandrare över den svåraste delen. Det är stenigt, men det kändes inte lika osäkert som det gjorde på Blåstöten ett par år tidigare.

Isranunkel är en av mina favoritblommor. Den växer på högre höjd än någon annan blomma, och du ser dem faktiskt bara vid de allra högsta topparna i Härjedalen.

Så där står jag på toppen av det mäktiga Helags och är bara liksom... jahapp. Visst var det skönt och jag var nöjd och glad, men jag är på tok för introvert för några hurrarop. Och vem ska jag highfivea när jag är ensam? Alltså det saknar jag faktiskt. Att kunna göra en highfive när jag når en topp. Det var andra människor på toppen då men inte kan jag gå till en främmande människa och be för en highfive, så jag satt mig ner och fikade i stället. Vilket inte var helt fel det heller.

Sin storlek till trots är Helags inte den svåraste toppen i trakten. Det är en relativt kort tur från fjällstationen, visst att det är många höjdmeter men faktiskt inte mer än t.ex. Skarsfjället, och med Skars har du dessutom en lång anmarsch, såvida du inte vill bära tält och campa vid foten. Men det ska jag berätta om i nästa inlägg!