Funäsfjällens 60 toppar - 51-58

Mitt projekt att bestiga Funäsfjällens 60 toppar närmar sig slutet. Nu under slutspurten har jag fått nya insikter och ser hela projektet i nytt ljus. Det är inte bara fråga om att lära mig mer om fjällvandring, utan de största lärdomar är det jag har lärt om mig själv.

51/60 - Lillfjället 1117 möh (2019-05-25)

Jag var ivrig att komma igång med vandringen igen. Inte bara 60 toppar, utan vandring överhuvudtaget - skidåkning i all ära, men vintern är lång i fjällen. Och det är inte sommaren.

När jag tänkte på vilka toppar jag har kvar, stod Lillfjället ut som den enklaste toppen och därmed ett naturligt val för första toppturen. Men då har vi det här med Backvallsvägen. I nästan två år har jag burit en ångest som handikappat mig, hur skulle jag då fixa Lillfjället som finns mittemot självaste Backvallen, 12 km in på vägen? Och så plötsligt upptäckte jag nånting konstigt. Jag var inte längre rädd! I stället för att behöva stålsätta mig inför uppgiften, såg jag bara fram emot turen och så fort som Backvallsvägen töade fram, var jag där på min cykel. Och jag var fri. Fri från rädslan som hade hållit mig fånge. Fri från tyngden på mina axlar!

Det var en väldigt fin tur och jag verkligen gillade Lillfjället, hit kommer jag gärna igen. Det var också en lätt tur som gav mig mycket tid att tänka. Tänka på den här ångesten som nu hade släppt. Vad var det som hjälpte mig? Kanske var det bara tid, för tiden läker alla sår? Eller kanske hade jag blickat bakåt och förstått hur mycket jag har redan gjort. Med den tanken kom insikten och jag såg allt i ett nytt ljus.

Alla dessa år har jag tänkt på 60 toppar som en fysisk utmaning. Jag måste bli starkare och mer uthållig, måste lära mig vada, måste lära mig gå i svår terräng. Praktiska och fysiska saker. Aldrig har jag tänkt på hur alla dessa utmaningar har påverkat mig mentalt. Men nu visste jag - det allra största jag har gjort var att besegra mig själv. Jag har kommit över en rädsla, en begränsning, och plötsligt kände jag att allt var möjligt. Tidigare har jag bara tänkt på 60 toppar som ett mål som jag förhoppningsvis når en dag men visste inte exakt hur och när.

Nu visste jag. När jag klev på min cykel för att åka hem, var jag bombsäker på att jag skulle göra alla 60 toppar. Inga tvivel kvar.

It is not the mountains we conquer, but ourselves. - Sir Edmund Hillary.

Dalen med Backvallen i mitten av bilden, Anåfjället i bakgrunden

52/60 Skomshåriet 1025 möh (2019-06-02)

Skomshåriet är en av dessa toppar som är svåra att bestiga inte pga deras storlek, utan deras läge. Sådär mitt i ingenstans. Hur jag än tänkte på det så hittade jag inga lätta alternativ, utan det var bara att göra jobbet och gå, och så gå lite till. Till slut bestämde jag att starta från parkeringen strax innan bommen till Käringsjövägen och följa stigen till Fiskbäckvallen och hoppas på att på något sätt komma över Fiskbäcken, efter det är det bara 2 km till toppen.

När jag kom till Fiskbäcken, hittade jag en bro som var definitivt ett hembygge men förvånansvärt stadig. Det största problemet därmed löst blev det en lätt topptur med blott 200 höjdmeter att ta efter bäcken.

Skomshåriet har ett imponerande toppröse med tanke på den ringa storleken av själva fjället, men det som imponerade mig ännu mer var Brattriet som tornade bakom. Brattriet tycker jag har alltid sett ut väldigt ogästvänligt. Likväl ska det göras!

Skomshåriets topp med Brattriet i bakgrunden

53/60 Skedbrofjället 1148 möh (2019-06-15)

Det är inte många toppar som kräver en övernattning. Några toppar kan du välja mellan att göra som en lång dagstur eller en övernattningstur, men Skedbrofjället definitivt kräver en övernattning. Såvida du inte är en fjällöpare. Vilket jag inte är.

Sommaren hade bara börjat och jag hoppades på att myggen inte vaknat än. Vilket de tyvärr hade. Inte så roligt, men ingenting att göra åt saken. Och till min stora förvåning upptäckte jag att jag inte led av myggbetten lika mycket som jag brukar göra. Kanhända att det var tack vare antihistaminet som jag ätit för att ta mig över pollensäsongen. Men medicinen skyddar mig inte mot surret, som jag tycker är nästan lika jobbigt som betten.

Rogens naturreservat

Fjällstugorna hade inte öppnat än, så jag hängde min hammock i några tallar i närheten av Skedbrostugan. Japp, hängmatta! Testar om det löser mitt problem med dålig sömn ute.

På kvällen gjorde jag toppturen. Det blev alltså en lång dag, men för toppturen hade jag bara vatten, snacks och kameran med, så det var lätt att gå. Förutom stenarna förstås, Rogens kännetecken. Fråga vem som helst vad de tyckte om att vandra i Rogen, så säger de att det var stenigt. Garanterat!

Natten i hammocken var inte riktigt hur jag tänkt mig, men det var inte pga just hammocken, utan liggunderlaget. Det går inte att få ett vanligt liggunderlag att funka i en hängmatta, så då skulle jag behöva skaffa mig en underquilt. Och ett riktigt myggnät (hade en temporär lösning med mig), samt tarp. Vikten ökar på... kanske var inte hammocken ändå inte lösningen som jag hade hoppats på.

Skedbrofjället på morgonen

På hemvägen valde jag att följa den södra leden, det blir lite längre men jag tänkte att när jag ändå är här, är det lika bra att jag kollar hur det ser ut. I sammanfattning: stenigt och myggigt. Bäst att jag inte säger nånting mer om det.

54/60 Kattriet 1074 möh (2019-07-13)

Det blev ett fyra veckors ofrivilligt avbrott i projektet. Jag vurpade med cykeln och fick skrapsår från vänstra knäet upp till vänstra axeln och det är ett mirakel att jag inte bröt några ben eller fick hjärnskakning. Det tog en lång tid för några av såren att läka. Men i det hela var det en bra påminnelse att du aldrig vet vad som kommer att hända. Du verkligen måste ta tillvara tiden du har och göra saker när du kan!

Efter plåstren hade åkt av och blåmärken bleknat, var jag tillbaka i Rogen! Och en till övernattningstur. Jag gick från Tänndalsvallen på eftermiddagen över Rödfjället för att slå upp tält vid Myskelvadet. Det höll på att gå illa när åskvädret närmade sig, men jag fick ett nytt mirakel och skonades från både åskan och regnet. Det skulle ha passat bra med ett till mirakel och bli av med myggen, men så mycket tur hade jag inte.

I stället för att bli blöt, fick jag en vacker regnbåge!

På morgonen siktade jag på Kattriet då. Gårdagens vandring kändes i benen och det var tungt att gå. Men jag hade också hela dagen på mig och gick sakta, och det hjälpte förstås att det inte var så många höjdmeter att ta. Det var väldigt fint vid Kattriet, jag blev positivt överraskad faktiskt.

Kattriet och Skedbrofjället sett från Brattriets sluttning

55/60 Brattriet 1276 möh (2019-07-13)

Kattriet är nästan bara en förlängning av Brattriet, det var inte många höjdmeter att gå ner från Kattriet till passet mot Brattriet. Och nu på en solig och varm dag, från det här hållet, var Brattriet inte alls lika ogästvänlig som den såg ut från Skomshåriet tidigare. Tvärtom, det var lätt terräng och en skön lutning så jag behövde inte anstränga mig. Toppen var också jättefin, fast det är ju alltid lätt att gilla vilken som helst topp när det är soligt och varmt.

När jag fikade, funderade jag på hur jag skulle göra med hemfärden. Jag hade hela eftermiddagen och kvällen kvar, det skulle vara olidligt utanför tältet med alla myggen och lika olidligt i det bastuvarma tältet. Jag bestämde att det är lättare att tvinga mina trötta ben ta mig till Tänndalsvallen än att stå ut med myggen, så jag packade ihop grejerna och satte kurs mot Rödfjället.

Brattriet och Kattriet sett från leden över Rödfjället

Jag fick en ny insikt under den sista sträckan. När jag kände i morse att jag var trött, började jag bete mig som om jag var trött. Jag försökte inte ens att tvinga kroppen att röra sig fortare. Nu när jag bara hade en lång utförsbacke kvar till bilen, provade jag att gå fortare för det fanns ingen anledning att spara på krafterna nu. Och till min stora förvåning så svarade kroppen! Läxan: kroppen känns trött om du beter dig som om den är trött. Du orkar mer än du tror!

Senare lärde jag mig en annan läxa. Det är konstigt hur man ibland blir blind till vissa alternativ. Jag hade länge letat efter ett sätt att göra Kattriet och Brattriet som en dagstur, men det enda alternativet jag hittade kändes för osäkert, så jag valde bort det. Efteråt tänkte jag på en fråga som en vän ställde mig men som jag hade avfärdat snabbt. Det tog några dagar men till slut förstod jag vad han egentligen menade, det fanns visst ett dagstursalternativ som jag aldrig såg. Jag kom fram till att min hjärna sållar ut vissa alternativ utan att jag vet om det. Vad jag menar är att om det finns två vägval från A till X, alternativ B och C, och jag delvis känner B men inte C, då tenderar jag gå via B i stället för den främmande C. Better the devil you know, typ. Ibland går detta så långt att jag inte ens ser C. Och det är precis det som hände här, jag tog den långa vägen med övernattning bara för att den innebar en stig som jag redan var bekant med. När det skulle ha varit möjligt att göra en dagstur i stället.

Att vara efterklok, det är verkligen lätt!

56/60 Mittåstötarna 1294 möh (2019-07-10)

Mittåstötarna är ett av fjällen som jag har haft svårt att lösa. Jag har funderat på hur många alternativ som helst utan att kunna bestämma hur jag gör. Men nu efter upplevelsen från Kattriet/Brattriet, förstod jag att jag har haft en riktig tankevurpa igen angående Mittåstötarna. Jag tror att för kanske 10 år sedan kom jag fram till att turen är för lång som en dagstur. Och så fastnade tanken. Nu förstod jag äntligen att det inte alls var svårt. En dagstur på 2 mil, inte ens i närheten av det jobbigaste jag har gjort!

Fjällglim och Mittåstötarna

Jag till och med passade på att gå via de två lägre topparna av Mittåstötarna innan den högsta som ligger längst i nordväst. Däruppe får man en fantastisk utsikt mot Sylarna och Helags, och jag tittade länge på just Helags. Helags V:a och Predikstolen väntar...

57/60 Haftorsstöten 1150 möh (2019-07-19)

Min Plan A var att övernatta i Gröndalen för att sedan göra Haftorsstöten och Grönvålen. Men efter myggorna hade drivit mig iväg från Myskelvadet var det uteslutet att sova ute på sommaren. För övrigt ett beslut som jag tänker hålla till i kommande år också, så jag har nu skaffat ett liggunderlag och quilt som håller mig varm i lite kallare väder. Men den här turen alltså, jag accepterade att det skulle bli en lång dagstur, men sådana är jag van vid nu.

Att det skulle bli fullt så jobbigt som det blev hade jag dock inte räknat med. Jag gick från Klinken och följde stigen på norra sidan av Ljusnan och gick över Ljusnan strax innan var den rinner ihop med Grönån (väldigt lite vatten så här nära till Ljusnans källa, så ett tips: om du kan vada över Tvärån, kan du vada över Ljusnan, alla gånger!). Och det var då det roliga tog slut. Som fjällvandrare måste man handskas med dvärgbjörk och vide och andra hinder. Men så här illa har det aldrig varit. Kilometerna mellan Ljusnan och Haftorsstöten var täckta med allt: dvärgbjörk, vide, enbuskar, myrar och stenar. Precis hela tiden. Jag kunde bara välja vilken plåga jag ville gå genom, ett alternativ utan fanns inte.

Lättnaden att nå Haftorsstötens fot var stor. Hellre brant uppför än buskar!

På väg upp Haftorsstöten med den galet frustrerande dalen i bakgrunden

58/60 Grönvålen 1000 möh (2019-07-19)

Från Haftorsstöten kunde jag följa en gammal stig mot Grönvålen och på så sätt undvika dvärgbjörken. Det var bara några hundra meter från stigen till toppen och knappt några höjdmeter, men jag var ju naturligtvis urless på att lyfta fötterna över dvärgbjörken om det så var bara en meter till.

Jag vill också utropa Grönvålen att ha den sämsta utsikten av alla topparna. Den ligger ju lägre än allt annat runt omkring, så det enda som finns att se är Haftorsstöten och dalen mot Ramundberget. Inte ens Gröndalen kan man se på riktigt härifrån, och den hade jag mycket gärna sett. Det får bli en annan tur dit!

Det enda jag ville göra nu var att hitta stigen nere i dalen så fort som möjligt. Det blev ytterligare några hundra meter genom dvärgbjörk, myrar och enbuskar innan jag kom dit, och så värst bra var inte stigen heller (dock tror jag att jag följde en ny stig som inte trampats ordentligt än, markeringarna såg alldeles nya ut i varje fall). Efter Ljusnan var jag tillbaka på fyrhjulingsspåret och då behövde jag bara att stå ut med myggorna.

Nej, den här turen hör inte till favoriterna, det kan jag lugnt säga. Men det blev gjort, och nu har jag två toppar kvar!

Tidigare inlägg i serien:

• Inledning
• Toppar 1-10
• Toppar 11-20
• Toppar 21-30
• Toppar 31-40
• Toppar 41-50