Funäsfjällens 60 toppar - 31-40

Här kommer topparna 31-40 av mitt projekt att bestiga Funäsfjällens 60 toppar. Kolla gärna mina tidigare inlägg i serien, länkarna finns längst ner.

31/60 - Långbrottfjället 1025 möh (2016-07-15)

Det finns ett antal fjäll i listan som inte är särskilt höga, men som har en högre svårighetsgrad p.g.a. avståndet. Och så kan jag naturligtvis höja svårighetsgraden helt själv, t.ex. genom att inte kolla kartan. Långbrottfjället lever upp till sitt namn, det är ett långsmalt flackt fjäll och när jag kom upp, tyckte jag att det såg högre ut längre fram. Då gick jag dit (3 km t/r), bara för att tycka att det såg högre ut där jag var i början. Jag pausade för fika, tog fram kartan och såg höjdmarkeringen - helt rätt, den närmaste toppen var högst. Men det var en fin dag, turen blev 22 km och då hade jag ändå tagit liften upp till kalfjället från Ramundberget.

Ett tips för er som vill vandra sommarleden från Össjöstugan till Långbrottstugan: lämna leden och ta höjd. Det är väldigt, väldigt blött, borde inte kallas för sommarled.

Fjällbjörk nära Össjöstugan

32/60 - Gruvsjöfjället 1036 möh (2016-07-18)

Norge är ju berömd för sina mäktiga fjäll, men just här vid Funäsfjällen har de samma karaktär som våra sydliga svenska fjäll. Jag menar, gränser är en mänsklig påhitt, det är inte så att landskapet ändrar form bara för att det går en gräns genom det. Och så är de norska topparna här närmast 84:n ganska blygsamma också, och med sina 1036 meter är Gruvsjösfjället ingenting att hänga i julgranen. Japp, så här blasé kan man bli efter man bestigit Helags!

33/60 - Skarsfjället N:a 1594 möh (2016-07-29)

Jag nämnde tidigare att Skarsfjället N:a är faktiskt en jobbigare topp än Helags, om man inte vill ta med tält och övernatta vid foten av fjället. Och som jag också nämnt tidigare så är jag ingen vän med tältnätter, så jag ville göra Skarsfjället som en dagstur. Jag kapade av några km av vandringen genom att cykla från Slättansvallens parkering till Tvärån, där stigningen börjar. Först följer man ån genom skogen till kalfjället, så har man 3,5 km på platån till foten av Skarsmassivet. Det är lätt att gå och omöjligt att gå vilse när man följer ån hela tiden (såvida man inte tar fel vid ett biflöde, men ett sånt misstag skulle jag aldrig göra, eller hur?). Jag hade länge längtat efter att se tjärnen som finns i "grytan" nedanför toppen, så glädjen var stor jag kom dit!

Tjärnen i grytan av Skarsfjället

Jag tänkte att ta den kortaste möjliga vägen till toppen och började gå upp när det var ganska brant. Efter ett tag blev det stopp, det var så brant att det började påminna om klättring, så jag blev smart och gick runt en bit för att närma toppen från väst i stället, och då var det faktiskt väldigt lätt. Jag blev förvånad när jag kom till toppen - det kändes ganska flackt, även om från längre håll ser Skarsfjället ut att vara lite pyramidformat med en spetsig topp! Spetsen egentligen är ett gigantiskt stenröse som samtidigt agerar som vindskydd, vilket verkligen behövdes. Det var inte en blåsig dag, men det var definitivt blåsigt på toppen.

Jag var ganska trött efter turen. Jag var särskilt less på mina Haglöfs Grym -kängor, visst är det bra att de är 100% vattentäta, men vad spelar det för roll när mina fötter svettades så kraftigt att strumporna var dyngsura ändå? Det var den första gången jag ifrågasatte kängorna på riktigt men visste fortfarande inte att trailskor är ett fullgott alternativ för vandring. Beslutet blev att skaffa lätta Lundhags-kängor utan fodring.

Ett par dagar senare blev det uppenbart att turen hade krävt mer än kroppen orkade. Jag fick yrsel och fläckar framför ögonen, det tog en vecka innan jag kände mig helt återställd. Det var en bra läxa - jag måste dricka och äta mer. Nånting som jag definitivt slarvade med under turen.

Vandringen var 20,5 km med 1140 m stigning (plus cykling 9 km). Som jämförelse, Helagsturen var 9,5 km och 801 m stigning, trots att Helags är mycket större, 1796 m.

34/60 - Rutstöten 1098 möh (2016-08-28)

Dags för en två-för-en igen! På vägen till Gråhöjden passerar man Rutstöten, och då är det bara dumt att inte göra både på samma tur. Jag gick från gränsparkeringen, och inledningsvis följde samma stig som till Volldalshöjden. Från Ruttjärnen går man bara rakt söderut, det är lätt terräng att gå i och toppen är heller inte svårt.

35/60 - Gråhöjden 1192 möh (2016-08-28)

Gråhöjden är precis så mycket gränsfjäll som det blir, gränsen går bara några meter väst från toppröset. Jag tyckte att det fanns intressanta klippor på fjället, så jag följde fjällryggen till Norge och hittade några helt fantastiska stenar som lämnats där av isen för 8500 år sedan. Jag brukar säga att varje fjäll har sin egen karaktär, de har nånting som är unikt för just dem. Ibland är det svårt att se det, men det finns där om du verkligen tänker på det. För Gråhöjden var det stenar med ben!

Ett sten med ben

36/60 - Rödsjövålen 1109 möh (2017-06-22)

Årets första 60 toppar topp blev också den sista. Allt gick fel, utan att någonting egentligen gick fel. Det borde ha varit en enkel tur - cykla via Backvallsvägen 9 km till Östvallen, gå till Rödsjövålen (8 km t/r), cykla hem. Piece of cake. Men nu ska vi inte glömma att jag är HSP, och på den här turen satte det käppar i hjulet så det stänkte om det.

Allt började med att någonting prasslade i skogen när jag cyklade förbi. Det kan ha varit en orre eller tjäder, eller en ren eller älg. Men i mitt huvud blev det en björn. Adrenalinet sprutade fritt och gav mig vingar, jag cyklade så fort jag kunde upp de branta backarna längs den övervuxna gamla traktorvägen mitt i den täta skogen. Att vända tillbaka var inte ett alternativ, det skulle ha varit ett nederlag av gigantiska mått. Lite sisu nu! Det fanns fallna träd över vägen på sina ställen, lyfta hojen över, fortsätt trampa, stanna inte, spökbjörnen kommer ikapp. Eller myggen, för det fanns gott om dem också.

Jag lämnade cykeln vid Östvallen och började följa en stig mot Rödsjöarna. Inledningsvis var det en fin stig, men så kom jag till en liten myr och stigen försvann. Stressigt. Det fanns absolut ingen risk att gå vilse, men jag vill alltid följa en stig om den finns, så jag stannade för att kolla GPSn. Inte roligt, med alla myggen. Så jag pressade mig hårt framåt. Och så kände jag nånting i bröstet. Det klämde åt. Jag var tvungen att sakta ner. Mygghelvete. Gå fortare. Var är den j*vla stigen igen? Hjärtat bankar ur bröstet. Andas.

Jag kom upp till toppen och det lugnade mig lite, det var inga mygg eller spöken här. Jag fikade och försökte att resonera med mig själv, det finns ingen björn, ingenting att vara rädd för, det är en fin kväll, myggen överlever jag. Men jag hade grävt mig själv i ett djupt hål och all logik i världen kunde inte rädda mig just då.

Vandring till Östvallen gick utan problem, samma med cyklingen hem. Men adrenalinet i början hade fått mig att överanstränga mig och kroppen var slut. Vad jag inte förstod då var hur mycket den psykiska påfrestningen hade påverkat mig också fysiskt, för återhämtningen tog en mycket längre tid än efter den långa turen till Skarsfjället året innan. Det blev en kamp mot tiden, jag skulle åka på en vandringsresa i Alperna i juli. Resan gick bra som tur var.

Rödsjövålen

Den där spökbjörnen fortsatte dock att hemsöka mig. Jag blev rädd för Backvallsvägen helt enkelt - jag fick kämpa hårt för att tvinga mig att cykla där igen. Det tog mig två år att bli av med hjärnspöket, och jag faktiskt känner mig starkare nu för att jag kunde besegra rädslan!

37/60 - Grönfjället 1025 möh (2018-03-30)

Hela projektet skulle gå mycket fortare om jag gjorde toppturer på vintertiden. Men som ni kanske har förstått, så finns det vissa saker som ger mig ångest. Att bli begravd i en lavin är en av dem. Det gör att jag har svårt att åka i någon backe överhuvudtaget på vintern (utanför vinterlederna, de är ju dragna längs trygga passager), jag försöker hela tiden räkna lutningar och tycker att det är fruktansvärt brant överallt. Men inte Grönfjället! Alldeles intill Långbrottfjället som jag beskrev ovan, flackt och lavinsäkert t.o.m. i min paranoida hjärna.

Grönfjället

Det var en fantastiskt fin dag att vara ute, precis så där skönt som den femte årstiden kan vara. Men kallt vid solnedgång när jag åkte hem, 2018 var en kall vinter och just då kändes vandringssäsongen långt borta, men bara två månader senare...

38/60 - Storvålen 1123 möh (2018-06-01)

...gjorde jag årets andra (och tredje) topp! Nu var det lite spännande saker på gång, jag hade tränat med minimalistiska skor under vintertiden för att förstärka fötterna. Jag hade äntligen fattat att man klarar sig bra utan tunga kängor, och hade skaffat mig vandringsskor med mesh, som torkar fort. Att bli blöt är inget problem!

Och just det. Jag hade också sagt mig upp från jobbet, som jag haft i 18 år. Utan någon aning vad jag ska göra. Förutom att vandra. Hela sommaren!

Om det var en kall vinter, så var det är en varm vår. Snön försvann i nolltid med den största översvämningen i 50 år som följd. Men det betydde att det var torrt och fint att vandra redan i början av juni, och jag var inte sen att utnyttja chansen.

Storvålen från passet mellan Storvålen och Fiskbäckvålen

39/60 - Fiskbäckvålen 1096 möh (2018-06-01)

Fiskbäckvålen är en nära granne till Storvålen, så det är ganska naturligt att man gör både på samma tur. Det är ganska blygsamt med höjdmeter mellan de två, och lätt terräng att vandra i. Om man inte har otur när man tänker, som jag så ofta har. För på hemvägen valde jag att gå på den västra sidan nedanför Storvålens fjällrygg, i stället för att följa ryggen som jag gjorde i början. Och nu var terrängen inte alls lika snäll, så jag fick balansera på stenar, testa mina nya skor i blötan, och trassla mig genom videsnåret. Och till slut ändå ta mig upp på fjällryggen, då det blev så brant att jag inte kunde fortsätta framåt. Men mina skor, de var fantastiska! Så lycklig att jag bytte, jag hade mycket mer krafter kvar i slutet än jag brukar ha efter en lång tur!

40/60 - Dunsjöfjället Tjaakse 1415 möh (2018-06-06)

Nu hade jag en bra chans att testa hur skorna verkligen fungerar, för det blev ett litet bakslag i sommaren - det hade snöat under natten och alla topparna var pudrade. Inklusive den rätt så höga toppen av Dunsjöfjället Tjaakse, som var dagens mål. Senaste gången jag hade varit på Dunsjöfjället var för 14 år sedan när jag gjorde Dunsjöfjället V:a, den 3:e toppen i mitt projekt. Och nu var jag på väg till den 40:e!

Med sina 1415 m är Tjaakse den 8:e högsta toppen i 60 toppar. Den kändes rejäl också, en stor bjässe som fick mig att sucka lite när jag såg den. Men svårt var det inte, det gällde bara att sätta foten framför den andra tills jag stod på toppen. Det mest spännande för mig, som så sällan går här i Dunsjöfjällen, var utsikten nord-ost. Mäktigt var ordet!

Utsikt från Tjaakse

Mina skor funkade fint trots kylan och fötterna trivdes jättebra. En rörlig kropp ser till att fötterna håller sig varma, samtidigt som det så pass svalt att fötterna inte svettades. Otroligt skönt, jag var helfrälst på att vandra i skor!

Tidigare inlägg i serien:

• Inledning
• Toppar 1-10
• Toppar 11-20
• Toppar 21-30