"Det är långt hädan och dit"

"Det är långt hädan och dit " säger ett ordspråk om himmelriket och det kunde sägas om årets fjälltur som skulle bli den hårdaste om man såg till dagsetappernas längd. Vi beslutade oss för att chansa och ta en annorlunda skidväg. Annorlunda av två anledningar. Den ena att det skulle bli en tur och retur med samma väg tillbaka, skulle det vara tråkigt att se samma saker igen? Den andra anledningen var att det var skoterled hela vägen, skulle vi störas av en massa skoteråkare som spydde ut avgaser och levde om med sina monster maskiner?

Första planen var att åka veckan runt påsk. Men efter att kontaktat en en utsiding, en kännare av Kvikkjokk med omnejd, som varnade för svår framkomlighet på grund av påskens sena läge 2011 och att det därmed var stor risk för mycket vatten på isarna och många skotrar så valde vi att tidigarelägga turen till 26/3-1/4.

Nytt för året var också att vi skulle dra pulka så den packades kvällen innan och stuvades in i bilen för att kunna komma i väg tidigt nästa morgon. Efter nästan fyra timmar i bil var det skönt att komma fram till parkeringen vid STF Fjällanläggning i Kvikkjokk och spänna på sig skidorna. Fort och lätt tog vi oss ned till Kvikkjokksdeltat.

 Klockan var runt tolvsnåret och vi såg endast ett fåtal skotrar på isen då de flesta hade åkt ut redan tidigare på dagen. Vi följde Darreädno 4-5 km och kom sedan in i tät barrskog. Från att vi lämnade Darreädno börja det luta svagt uppför men så svagt att man inte tänkte på det. Enda gången vi blev passerade av ett par skotrar var naturligtvis när jag hade satt ned rumpan för en kisspaus, så jisses vilken fart jag fick. Som tur är hör man dom ganska långt i förväg. I sådana situationer kan jag känna en viss avund på det manliga släktet som har det så lindrigt. Skogen glesnade när man närmade sig Nunjes och då märkte vi att det blåste rätt kraftig motvind. Skoterleden passerar här över Darreädno och vi kände att det var dags för kafferast och vi fann lite lä i skydd av en liten ö i älven. Vi hade redan på förhand beslutat att fortsätta vidare till Tarrekaise fjällstuga(21 km) som låg 6 km efter man passerat STF Nunjes. En av nackdelarna med denna tur är just det att det blir ganska långa dagsetapper och just för den skull bör man ha några mil på skidor om det ska bli bekvämt. Vi löste det hela med att ta en vilodag den femte dagen. Motvinden blev kännbar när vi kom ut på Darrávrre och de sista kilometrarna var tröttande i motvinden. Måste bara få nämna Basseuksa, Heliga dörren, som man passerar när man åker på sjön. Det ser verkligen ut som en stor port in i berget. Innan vi kom ut på isen körde vi om en kvinna som drog en pulka av barn/hemmabyggemodell som jag sett bilder på här på Utsidan. Givetvis undrade jag om det var en "utsiding"på tur men det visade sig vara en tyska som vi senare delade sovrum med i Tarrekaise. Vår sida av stugan blev nästan full den natten då tre toppturande karlar,faktiskt norrbottningar vilket är ovanligt, redan bodde där. Det visade sig att våra skidspår korsade varandra för andra året i följd efter det att de året innan varit i Teusa och vi såg deras spår i snön när vi passerade där. 

Nästa morgon noterade vi tacksamt att vinden hade avtagit. När vi kom ut på Darrávrre fascinerades vi av den vackra Tarradalen och tänkte att det skulle vara vackert att fortsätta vidare norrut. Man får hoppas att det i framtiden blir vinteröppna stugor längs Padjelanta leden. Efter att vi korsat sjön skulle vi uppför en rejäl stigning och vi oroade oss hur det skulle gå att dra pulkan uppför. Att enbart ha kickerskins under skidorna uppför den backen är inte optimalt, så nästa gång blir det hellånga stighudar till pulkdragaren. Mats som drog pulkan tyckte att det värsta var att man blev så varm när man gick uppför så det slutade med att han gick i enbart ullunderställströjan. Efter att vi kommit upp ovanför fjällbjörkarna kom vi till ett stenigt parti där vi fick kryssa oss fram för att undvika stenarna. Här mötte vi dagens första skotrar 4-5 stycken vänliga själar som saktade farten och tog hänsyn till oss skidåkare. Jag funderade över vad det är som gör att vi väljer att ta oss fram för egen maskin i stället för att dundra fram på skoter. Jag kan förstå att det finns en viss tjusning med skoter, att man hinner så långt på en dag. På skidor blir man svettig, det är mycket uppför i ett monotont hasande, sakta tar man sig uppför kullen för att upptäcka att det ligger en ny kulle bakom den man redan tagit sig uppför. Kanske är det just detta som gör vår resa minnesvärd. Nyfikenheten om vad som gömmer sig bakom nästa kulle och tillfredställelsen att själva ta oss till nya, för oss outforskade marker. Sen känns det som att i hasartempot hinner själen med. Man har tid att ta in och bearbeta alla intryck som man får under resans gång. Men visst 450 höjdmetrar upp till Gurávagges rastskydd känns som en evighet och magens kurrande gör att man börjar spana efter stugan och till slut var vi där.

 "Vi tänka naturligtvis nu särskilt på ett besök vid Staika. När vi väl en gång kommit hit befinna vi oss högt uppe i den genom sin ödslighet och menniskotomhet förfärliga Öfra Lappmarken." Citat från en text skriven 1871. 

Inget är så kallt som att svettig sitta i en utkyld raststuga. Med -10 ute och att kylan inne är kallare än den utomhus, så känns det i alla fall, så det blev en kort matrast innan vi satte på skidorna igen. Gurávagge sägs vara ett blåshål men vi hade en fantastisk tur  genom dalgången och njöt av dess vackra omgivning med Staika 1794 möh i blickfånget på enasidan och Juovvabuolida 1400 möh på andra. Strax efter sjön 977 vände det och och det började luta utför i ca trekilometer innan vi nådde sjön Vájmok. I strålande solsken och helt vindstilla tog vi oss de två kilometrarna vi hade kvar till Vaimokstugan. Det tog oss 7 timmar att ta oss de 21 kilometrarna.

När vi kom fram till stugan hittade vi en lapp med meddelande om att värdparet var ute på en tur och att det bara var att välja sig ett rum. Det visade sig vara ett ungt stugvärdspar som använde dagarna till toppturande i omkringliggande berg i och med att det var väldigt få besökare i stugan. Men två skoteråker kom på kvällen så vi blev inte ensamma den natten.

Vaknade upp i paradiset. Soldis och 5 minus grader,helt perfekt. Det är en fördel med att gå vinterleden från Vájmok som följer sjön i stället för att, som sommarleden, börja dagen med rejält uppför Vájmokbákte. I stället är det en fin slakmota(vet inte om det är svenska ordet på en backe med lagom lutning) när man nått norra änden på sjön. Halvvägs upp tog vi kafferast för att njuta av utsikten bakåt mot Staika. Två kilometer senare när man passerat sjön Vistekjávrre, som trots sitt höga läge 928 m.ö.h. ligger skyddad mellan bergen,  steg man upp till dryga 1000 meters nivån och där kunde man äntligen få en vy mot Sulidielmma och de norska topparna. Här tog vi lunch och därefter blev det en härlig utförs backe där vi kunde lägga några härliga svängar med Nuorrta Sávllo som härlig utsikt.Det är 19 km som är lättåkta eftersom Pieskehaure ligger 250 meter lägre än Vaimok. Det tog oss 4,5 timma att ta oss till Pieskehaure och den enda skotern vi mötte var två från naturvårdsverket som småputtrade fram. Väl framme blev vi varmt mottagna av stugvärdens hund. På eftermiddagen kom två skoteråkare från Jokkmokk så vi fick sällskap vid middagen, men de blev inte de enda sällkapet. Efter 21.00 dök det upp tre norska långturs skidåkare, de hade avverkat fem mil den dagen så för dem blev det bara äta och sen sängen. I Pieskehaure fanns också turens enda bastu så det blev en härlig bastukväll med öl och snax. 

Pieskehaure är Piteåälvens källflöde. Det har förts fram tankar i tidningarna i höstas på att man vill gräva en tunnel över till norska sidan och leda vattnet från Pieskehaure över till Norska vattenkraftsdammar. Jag skräms över människans rovdrift på naturtillgångarna. Hur länge till får vi ha våra fjäll orörda, de som fortfarande finns kvar? Jag sätter mitt hopp till Naturvårdsverkets Natura 2000 och till att Sulidielmma räknas till obrutet område och därmed omfattas av särskilda bestämmelser. Sveriges största glaciärer ligger i Sulidielmmas högalpina fjällmassiv, de är 11-13 kvadrat kilometer och glaciären Salajekna har landets största glaciärport. Naturvårdsverket vill införliva Sulidielmma området i, Sveriges redan största nationalpark, Padjelanta som kom till redan 1962.

Nästa dag så var det dags för returen till Vaimok. Vaknade till de bästa förutsättningarna. Sol och ett par minusgrader. Nu skulle gårdagens härliga utförslöpa bestigas och det var nu som Mats fick problem med stighudarna. Jag kunde bara knata på uppför, tungt men ändå så lätt när man har stighudar. Tur att Mats är vältränad och van skidåkare för han borrade bara ned huvudet och slet på i den långa uppförs backen. Men solen sken så humöret var ändå på topp och väl uppe tog vi rast för att njuta en sista gång av vyn mot Arjeplogsfjällen. Sen måste jag säga att backen upp inte var värre eller längre än andra backar i fjällen. De värsta stigningar vi har gjort var nog mellan Serve och Aigert i Vindelfjällen, där kändes det som de aldrig ville plana ut men kanske berodde det på att sikten var usel.

Vi fick oss en helt fantastisk dag, förutom tre skotrar så kändes det som vi var helt ensamma på fjället. Snön gnistrade som diamanter och vilopauserna blev långa. Denna gång blev vi ensamma gäster i Vaimok. Vi stannade även nästa dag för jag behövde vila mina fötter som inte alls trivs i varma pjäxor dagarna i ända=skavsår. Vi roade oss med att läsa gamla "Till Fjälls" tidningar medan ett lätt snöfall passerade.

Sjätte dagen skulle bli vår längsta etapp med 27 kilometer. Vi startade klockan 8 från Vaimok i solsken. Till frukost hade vi laddat med bacon och ägg för att starta med fulla depåer inför dagen. Idealiskt skidföre med ett par minusgrader gjorde att första kilometrarna över sjön gick lätt, sen hade vi sådan tur att det var medvind när vi åkte genom Guravagge. Vid lunch, som vi intog i en vindgrop vid ett stort stenblock vid Gurajávre,såg vi en haloring runt solen. Sämre väder var i antågande men vi räknade med att få åka även resten av dagen i solens sken. Efter lunch var det lätt skidåkning med nedförs lut. Än en gång slogs vi av den vackra Tarradalen och när vi kom ned till fjällbjörkskogen fick vi kryssa för att få ned farten. Det hela slutade med att jag tappade balansen och satte mig på rumpan i snön. Jag tog av mig ryggsäcken men kunde inte komma upp då stavarna bara sjönk undan i snön. Det var bara att ta av sig skidorna och krypa till skoterspåret för att kunna ta mig upp igen.

Vy av Gurávagge i bakgrunden. Det var först när vi kom ned på Darrávre som vi stötte på skotrar. De passerade på håll och störde inte oss. I det vackra vädret kändes det helt rätt beslut att åka vidare till Nunjes i stället för att övernatta i Tarrekaise. När vi passerat sjön tog vi kafferast och slumrade en stund i solen. 16.00 anlände vi Nunjesstugan och då satte vi oss ute på vedbobron för att njuta av de sista soltimmarna.

Sista morgonen var en typisk vårvinter morgon med -18 men med stigande temperatur ju längre dagen led. Haloringen runt gårdagens sol visade sig ge mulet väder redan  klockan nio och gjorde att sista dagen kändes inte fullt så betungande som när man måste lämna fjällen i strålande sol.Lätt nedförs ända till vi kom ut på deltat gav turen en lättsam avslutning. Det varma vädret dagen innan gjorde färden nere på deltat spännande då det var mycket flödvatten på isen. Vi skänkte Britt en tacksamhetens tanke som avrått oss från att åka senare i April, hur skulle det ha gått att ta sig fram då? Torrskodda nådde vi Kvikkjokk vid lunch och vi avslutade med en god paj på Stf:s restaurang.

En summering av turen var att skotrar såg vi endast ett fåtal och de var mycket hänsynsfulla. Skidåkare träffade vi inte en enda förutom stugvärdarna i Vaimok och de tre norrmännen som passerade Pieskehaure. Söker man enskildhet är denna turen att föredra framför Kungsleden. Ingen trängsel i stugorna. Det bästa var faktiskt att det bara var positivt att åka samma väg tillbaka för då fick man se alla vackra platser en gång till. Så vi kan varmt rekommendera denna tur men med den reservationen att man inte bör vara nybörjare på skidor, då det är rätt långa dagsetapper.