Anneli back on Aconcagua 2010, del 3

När jag kom ner till baslägret efter att ha varit tokstark upp på toppen hade ryktet spridit sig att jag var väldigt stark och nu äntligen upphörde bevakningen. Jag tyckte inte för ett ögonblick att jag hade fått nog och planerade in ett par dagars vila för att sen sticka upp igen. Fixa med grejerna och sen på't igen.

Men det dröjde inte länge så blev det snöoväder som varade dagarna i ända. Det skulle vara alldeles för tungt att släpa upp ryggsäcken den sista biten upp mot toppen om jag skulle behöva pulsa i snö. Dessutom var vädret däruppe så tufft så någon topptältning var inte att tänka på.

Man kan se små människor som går uppe på berget. Folk hade ju ett tidsschema att följa så många gick upp på berget trots vädret. Ingen nådde toppen de här dagarna men acklimatisera sig kunde man ju naturligtvis göra.

Man maste gilla att tälta annars kan det bli jobbigt.

Solen tittade ofta fram en stund på eftermiddagarna men snart kom snön igen. Många fick sina pinaler blöta och återigen packade folk ihop sig och lämnade berget. Jag själv passade på att tvätta. Torkar det inte idag så torkar det väl i morgon. Nejdå, jag hänger in det och köksvärmen torkar grejerna.

Jag väntade och väntade och firade nyår med mina nya japanska grannar, blev intervjuvad i japansk tv och ja, väntade i närmare en vecka tror jag. Minns inte riktigt.

Mycket japanska delikatesser, jag själv bidrog med svensk blåbärssoppa, finchoklad och torkad frukt.

Haha, det såg ut som ett slagfält efteråt!!

Ibland blev det bättre men det blåste fortfarande för mycket på toppen.

Helt plötsligt blev det värsta fräcka skuggfenomenet en morgon. Solen kommer att kika fram precis vid den lilla pelaren inom några minuter.

Till slut spåddes lite bättre väder, kallt och blåsigt men i alla fall inte snöoväder. Jag satte av uppåt och hoppas att det skulle bli än bättre när jag kom upp.

När jag andra dagen kom till camp 2, Nido de Condores, sades det att det skulle bli blåsigt igen. Visst, det båste men inte så himla illa. Men efter orkanen så hade väldigt många packat ihop sig och lämnat berget och det var helt enkelt dålig business så nu stängde de helt sonika av berget. Ingen fick gå upp och alla skulle ner till camp 2. Så jag fick vänta.

Nix, det var inte så farligt blåsigt och kallt men den kyla som var var himla kall, den gick genom märg och ben. Jag brukar vara väldigt köldtålig och kan ofta gå utan jacka när andra går i tjocka dunjackan men nu kunde jag inte få någon värme i fötterna längre. På nätterna var de som isklumpar i sovsäcken och på dagarna, även när solen gassade på tältet och jag hade 17 grader inne i tältet, så var fötterna som isklumpar.

Jag hade varit på hög höjd i mer än en månad och så småningom kopplar kroppen ner. Jag har en cellsjukdom som kanske gör att min kropp kopplar ner på lite annat sätt, jag vet inte, men hur som helst, de här fötterna hade fått nog för den här gången. Jag väntade några dagar för att se om det blev bättre men nix, inte ett ögonblick. Det var ingen risk att jag skulle förfrysa mig, det var inte kallt i mitt tält men jag skulle ju inte sitta i tältet utan gå upp till toppen igen var ju tanken. Samtidigt som en annan del av mitt inre förde en annan diskussion, - om jag fortsätter upp bara ett snäpp och ser om de vaknar till liv i morgon? Gör det inte gör det så går jag ner då! Jag lovar! Men Anneli, skärp dig, fötterna håller ju på att tappa cirkulationen! Jag vankade runt som en värpsjuk höna med packningen på ryggen i lägret säkert en timme och snackade med mig själv. Det var inget kul beslut som skulle behöva fattas. Anneli, du måste gå ner, skärp till dig, det är ju det här du är bra på, att faktiskt gå ner när det är dags att gå ner. Ja men är det dags att gå ner då? Anneli, du kan inte hålla värmen längre, ner med dig!! Jag gjorde så, jag gick ner.

Väl i baslägret hade Janne Corax kommit med en polare, Liba från Amerika, som han skulle guida upp. De bodde precis bredvid mig så det blev ju jäkla kul. Jag blev genast på bättre humör. Fötterna var fortfarande som isklumpar, framför allt på nätterna, så det hade sannolikt inte blivit bättre på högre höjd. Jag undrade ibland om jag skulle gå upp igen men till slut beställde jag en mulåsna och packade ihop mig.

Sista dagen, när jag skulle vandra ut från berget var jag ruskigt grinig. Orsaken var att jag inte var övertygad om att jag hade fattat rätt beslut när jag gick ner. Jag ville få det till att jag hade bangat ur "bara" av mentala skäl och att jag bara skyllde på fötterna. Det var ju lätt att säga nu när jag var hyfsat varm om fötterna, man glömmer lätt eländet och minns de roliga bitarna, solen och den blå himlen osv. Men när Janne sa, precis innan jag skulle gå, att det var rätt beslut där och då, så släppte allt. Ja, det var rätt beslut då. Oavsett om det var pga. fötterna eller att jag var för trött, så duger båda orsakerna alldeles utmärkt. Det tog en månad för fötterna att bli som mina gamla vanliga fötter igen.

När jag hade gått en timme var jag på himla bra humör igen. Jag hade inte bråttom och stannade en natt i Confluencia, drygt halvvägs ner till stora vagen. Jag shoppade stekt korv med lök och fick en kanna saft på köpet. 

Japp, trots missen med topptältningen var jag mycket nöjd med den progress jag hade gjort från året innan och att jag hade så enorma marginaler just for att "bara" nå toppen. 

Jag har skruttiga ben men de hade gjort en jäkla bra jobb den här gången!

Japp, riktigt nöjd, kände mig rent av ganska tuff. Jag tror att den här känslan är mycket av orsaken till att jag gör det här. Precis som i andra sammanhang är det en go känsla att känna att man klarat något på ett sätt som man är väldigt nöjd med. Jag var toknöjd. Dessutom tycker jag att det är himla kul att klura över hur jag ska göra för att klara en viss sak. Ska man inte deppa ihop av en orkan eller ensamhet så får man lära sig sätt att hålla sig på bra humör, osv. Fokusera på lösningar, och på't igen, på't igen!

Jag säger bara en sak, vänd när det är tid att vända, men att vända betyder inte att man behöver kasta in handduken för gott. På't igen rules! Men viktigast av allt - ha kul! Den som har skojigast vinner! Heja, heja, heja!

Over and out!

Till min hemsida
Till min facebooksida där jag skiver om äventyrslivet back stage.
(Båda öppnas i nytt fönster)

//Sorry att den här artikelserien är rörigt skriven. Jag sitter i Peking och skriver på ett tangentbord utan åäö och varje gång jag ska ha någon av dessa bokstäver så har jag klistrat in den. Minst sagt störigt för koncentrationen. Nästa gång blir det vanligt tangentbord igen!!