När den tyske romantiske konstnären. Caspar David Friedrich målar sig själv med en vy framför ‘Riesengebirge’ i Södra Tyskland är det en så kallad additativ, alltså en slags manipulerad bild vi ser. Fast... vi upplever den i dag som ‘äkta‘. Den ser ju så avbildande ut. Men det är den inte, tyvärr. ..Den består av olika delar ihopsatta.. En alptopp, en dresdenklippa och lite dimma.
( Caspar David Friedrich. "Wanderer über dem Nebelmeer" c. 1817 ...© Hamburger Kunsthalle)
Vad är då detta?, frågar sig säkert någon?
Jag skulle svara att det är en konstruktion, en bildmanipulation. En lång och komplicerad början, som såsmåningom leder fram till det moderna fotografiska bildskapandet med de vilda bergen som fond. Skulle man ställa sig på samma plats idag och fotografera så skulle platsen inte ens finnas.
I dag, fyller digitala media och privata bildalbum över alla bräddar, då, vårt bildseende, då det gäller fjällens avbildande. Mer och mer gestaltas och avbildas fjällen i från alla synbara och upptänkliga vinklar.
Den främsta utgångspunkten för avbildande och då i fotografi är en estetisk betraktelse, mycket mer än en topografisk. Det är inte längre fjället som sådant, som avbildas numera, utan mer och mer personen bakom kameran och dens personlighet, som kommer fram i bilderna.
Det digitala fotograferandet översvämmar i dag vår egna upplevelser och vi ägnar mer och mer tid att titta på andras bilder av berg och exotiska platser, än vi upplever den verklighet som egentligen ska vara neutral, Den vi har framför oss själva när vi väl står där.
Ingen fjällfotograf kan idag påstå att han eller hon verkar utanför denna romantiska storslagna tradition.
Att vandra i naturen utan digitalkamera idag, då i fjällen vore således en stor självsvåldig synd. Inte bara emot oss själva utan emot andra. Ingen kan uppleva det vi genomgått eller sett, utan att relatera till en sannskyldig bild som många vill påstå och hävda kunde vara sann..
Det är ett slags självmord att vandra utan minnen och bevis.Fotograferandet är beviset idag.
Det mesta i dag då det gäller naturfotograferande.. som ju formligt exploderat numera, har att göra med en lättillgänglig teknik, låga kostnader och demokratisering utav att kunna visa upp sig här och där.
Det som förr var exklusivt och estetiskt normbildande för en bildad överklass, har blivit var mans egendom. En digitalkamera och en SJ-resa till Kebnekaise, är allt vad som behövs, för att avbilda och fånga något uppe i fjällen som för bara en kort tid sedan var avlägset och romantiskt och förväntansfullt ,för en något sånär begränsad estetiskt bildad konstnärlig medelklass i Sten Selanders anda.
Fjällfotograferandet har blivit till ett ..konventionellt massbilds-avbildande numera. Bilderna överöses oss alla. Det som en gång var unikt är på nått vis lite tröttande. Man kan säga att fjällbilden nivilerat i dag och tappat nått.
År 1823 målar C. D. Friedrich ‘Hoppet’ eller ‘Det frusna havet’ utan att någonsin sett vare sig skeppet eller någon Nordpols-is.Hur kunde han göra så? och sedan påstå att han avbildat något som skett uppe i Arktis?
Han själv går helt enkelt ner till Elbestranden på vintern utanför Hamburg och tecknar olika typer av isflak på floden och konstruerar således en ny och egen målning efteråt i sin egena ateljé. Han var aldrig i några alper eller på någon nordpol.
( Caspar David Friedrich. "Das Eismeer" c 1824.© Hamburger Kunsthalle)
Vilka som sedan såg bilden vet man ju inte... Gallerier? ...Fotografiska sidor med album, nej sånt fanns inte..? ...eller digitala hemsidor?.. fanns ju inte på den tiden. En målning ‘var’ en målning, rätt och slätt. Och, romantiskt var det så det förslog. Framför allt blev det stilbildande för en bildad och 'känslig & naturkåt överklass' i Europa som ville värna om något känslosamt och avlägset.
Dessa sublima känslor fanns bara i bergstrakterna.
I samma veva föds den europeiska alpinismen.
Ungefär vid samma tid tar sig det moderna fotograferandet sina första taffliga steg med Nicéphore och Nadar.
Naturfotograferandet tar sitt språng upp på alptopparna med den tyska romantiska traditionen ifrån måleriet med sig på dom försilvrade glasplåtarna.
Men...Det dröjer till 1870/90 talet innan det riktigt alpina, och för den delen det kontinentala fotograferandet når sin kulmen med storartade fotografer som typ: Vittorio Sella, kanske den främste bergsfotografen som någonsin funnits,
(Vittorio Sella. 54 år gammal här i Karakorum.© Vittorio Sella Archive)
(Vittorio Sellas kanske mest berömda bild. Glaciären i Karauguom. 1890.© Vittorio Sella Archive)
Hur hänger då allt detta ihop? och vad är en ‘additativ’ bild? och vad har Caspar David Friedrich med detta att göra? Jo det ser ni väl? Inte går det 'puttefigurer' där ute på isen av egen vilja.. Sella har sagt åt dom att gå dit.
Jo så här: I den här debatten om Sishapagma' och manipulerade bilder om bergsbestigningar har ju en slags väldigt försenad ‘bildspråklig debatt’ här på just ‘Utsidan’ uppkommit om ‘äkta och sant’ inom avbildning och just fotografi och hur och varför folk manipulerar bilder.
Vad som är självupplevt, konsturerat och äkta.
(Klart manipulerat och omdiskuterat)
Jag tycker det vore på sin plats att meddela att bildmanipulation inom fotograferandet alltid förekommit och att det på nått vis ingår i själva avbildandet av motivet. Inom foto såväl som inom annat..
Den estetiska fulländade bilden
Alla kan nog säkert hålla med om att den estetiska fulländningen nog var nådd med råge med Vittorio Sella och hans enorma gärning inom naturfotograferandet under artonhundranittiotalet.. under det förra seklet. Jag tror nog ingen fotograf når upp till det i dag ens.
Bilderna hans känns inte bara unika och rena eller tidlösa som grekiska statyer i sin svärta och i sina enorma kontraster.. Dom kom på nått vis att bli tidlösa och säreget outsägligt estetiskt perfekta.
Kanske resultatet av ett envetet släpande av utrustning (det var inga digitalkameror Sella använde) och metodiskt avsägande av ‘jaget’ för hans egen del och ett utlämnande av sig själv, inför något som egentligen ingen visste något om. Ett romantiskt estetiskt förlorat paradis som nu ingen kan uppnå längre, och därtill något som inte finns ens på vår karta.
För är inte allt efter det inom fjällfotograferandet, ett mekaniskt upprepande av hans bildsyn?
När vi hånar dessa andra ‘bildmanipulatorer’ som vill göra anspråk på något annat, vara något mer än verkligheten dom som hävdar att dom varit uppe på diverse toppar i Himalaya och som vi aldrig kan kontrollera, är det inte det äkta och oförvanskade och det äkta vi så gärna som naturmänniskor söker? Är det inte egentligen ett förlorat paradis. en ouppnåelig och oförstörd värld vi söker, då i vår egen upplevelse?
När jag 1974 då jag var tjugo år, på min första Sarekvandring en eftermiddag knallade upp på Skarjatjåkko och plåtade hejvilt, var jag nog så ovetande om vad jag egentligen inte befann mig bildmässigt.
Att ta ett fotografi var ju helt naturligt, något som hörde till en vandring. Fotografera och uppleva! Det gick hand i hand. Jag begrep tyvärr inte att fotot skulle blekna och bilden på nått vis försvinna, bli gulbrunt suddigt, platt, och mer eller mindre förlora både djup mäktighet och intresse inte bara för mig själv utan även för andra. Ett naivt och på nått vis egoistiskt fotograferande hängav jag mig åt under ett tiotal år innan jag på nått vis kom till insikt om att mina egna upplevelser var nog viktigare än att avbilda dom genom ett fotografi som ju ändå skulle blekna bort.
(Sarek. Utsikt Skarjatjåkko 1974).. En gång i färg.. numera blekt..)
(..och inte blev det heller vidare fotografiskt tilltalande av att stå på Nalloryggen vintern -76 heller..)
Vad jag vill säga med det här blogginlägget är kortfattat , att vi alla befinner oss i en slags avbildandets tradition. Vi söker det unika men hamnar tyvärr ändå i en konvention. Vi upprepar det bildmässiga som andra gjort före oss.
Hur mycket vi än anstränger oss för att vara unika eller individuella kommer alltid naturen att erbjuda något mer, ytterligare ett motiv bortom tidigare fotograferande och måleri.
(Jag själv här. 52 år vid Sulitelmasjön 2006)
Så.. Vår ganska enformiga och storvulna längtan och inte minst vår alpina tradition inom den europeiska konsten har alltid sett till att vi storögt och häpnadsfullt bedömer och missbedömer våra egna och andras avbildningar.
Vi ser gärna på en chockladkartongs ask på julbordet med praliner i och på dess hölje’ att det utanpå föreställer berget Matterhorn. Men i samma stund vi gjort det och tycker det ser ‘billigt & banalt’ ut, söker vi oss till höglänta marker och kopierar samma sak för oss själva.
Vi söker den exklusiva och individuella bilden.
Och vi söker den både i verklighet och i dröm.
Caspar David Friedrich utställningen kan beskådas på Nationalmuseum i Stockholm till mitten av Januari 2010.
Vittorio Sellas unika och storartade bilder finns på länk här:
Sjunkna vrak. Båtskrov av gamla kalkskutor i badviken, Kappelshamn, Lärbro. 2023
Helt klart är att vi alla bär med oss bilden av berget såsom den skapades under 1800-talets romantiska vurm. Både som fjällfotografer och betraktare av fjällbilder verkar vi alla i den traditionen, mer eller mindre omedvetna om att vi gör det. Dina paralleller till Caspar David Friedrich och Vittorio Sella tydliggör det sammanhanget.
Men jag kan också ana en form av defaitism i slutsatserna: Vår individualitet är kringskuren och vårt hopp om exklusivitet är lika meningslöst som det är fåfängt. Vi kopierar, men förstår inte att vi är fångna i traditionen.
Jag kan till viss del hålla med, men jag vill passa på att framhålla en del av värdet med fotograferandet som kanske inte bidrar till din analys, men som är viktig för mig: nämligen avbildandets roll i seendet. Genom att förutsätta sig att avbilda något ser vi på objektet på ett annat sätt, vi ser "mer" av det. Sådan är i alla fall min erfarenhet. Då jag är i färd med att ta en bild av ett fjäll börjar jag med ens se det mer intensivt och upplevelsen blir starkare. Bilden blir sedan ett minne, ett brottstycke, av detta seende, denna upplevelse. Detta har ett stort värde för mig och kanske bidrar det till att rättfärdiga fotograferandet för min egen del. Mina bilder har ett ringa värde för andra i den digitala störtfloden, men för mig tjänar de stora syften.
Men din poäng går ändå inte förlorad: vi är alla fångade i ett romantiskt västerländskt kultursammanhang och vår bild av berget är inte vår egen, i alla fall inte till den grad vi inbillar oss. Läste för övrigt någonstans att under Mozarts dagar, under det sena 1700-talet i Österrike, var alperna allmänt sedda som fula.
Ja det är en gåta hur fjällfotograferandet lever kvar och på nått vis speglar mer en historisk tradition än det egentligen avbildar fjällen.
Det har ju gjort försök att på nått vis manipulera bilder med olika kamerafilter, objektiv kornighet eller att just återgå till någon ‘Old School’ med just den autentiska svartvita bilden som förelaga. Man har då talat om att fotografen ska befinna sig i ‘utkanten’ av sin bild.. ej i laboratoriet, utan just vara ‘med’.. Det är detta ‘vara med’
som då blir det centrala.
Ponera att man står exempelvis på samma plats som Hamberg gjorde i Sarek ,då man i dag plåtar Mikkaglaciären och fotar i svartvitt. Den bilden kommer ju inte alls likna hans, mer än ytligt. Isen har ju smält och snön ligger annorlunda kanske. En bild är ju unik på nått vis just för den stunden och platsen men samtidigt skapas en ‘ikon’ alltså en slags förebild, fixbild ett ideal om hur en bild ska se ut.
Sella och andra i hans efterföljd lade ju ut förebilderna. De flesta inklusive mig själv famlar ju runt och letar fåfängt efter få efterlikna precis samma atmosfär. “Jag vill också stå invid en glaciär” “Jag vill också fotografera en dramatisk alptopp i motljus”.. Detta behov verkar ju outsläckligt och har formligt exploderat nu i den samtida fotografin.
Fotografer manipulerar hit & dit..Dom väntar på det ‘riktiga ljuset‘, flyttar stenar, böjer en kvist som står i vägen. Går längre upp på en sluttning, för att få en bättre vy, dom väntar på morgonljus, månsken eller soluppgång.
Vissa klättrar upp på en topp för att det är där just ‘bilden föds’..utsikten är således fjällvyn. Den ska sedan omvandlas till en bild. En åtråvärd trofé.
Det finns ju människor i dag som ju anser att fjällen fortfarande är fula och att det inte är något vackert, så att det skulle vara medfött denna estetiska beundran det stämmer nog inte som sagt. (Sånna där medfött elaka politiker som beslutar om exploatering och förstör, typ.. dom lever säkert i den uppfattningen.)
Dom saknar estetisk hållning. Avbildandet hjälper ju oss av vidmakthålla den estetiska förhållningssättet. Nog så viktigt. Utan den förblir ju vår relation till naturen inget.
Jag håller verkligen med Thomas: "Du vidgar fjällvandsrarens perspektiv" - på samma sätt som åtminstone ytliga kunskaper i geologi, botanik och ornitologi gör det.
Detta med vår tids ständiga fotograferande och filmande stämmer säkert. Folk lägger ut filmklipp på YouTube som om händelserna inte skulle vara verkliga om man skulle glömma bort att göra det. Och nästa dag är klippen i alla fall glömda och ersatta av nya.
"...att vandra utan minnen och bevis.Fotograferandet är beviset idag." Så skriver du, och du tänker kanske också på de bevis vi var och en behöver för oss själva? Ungefär: om jag inte har bilder på mina upplevelser har jag egentligen inte varit med om dem ordentligt.
En av mina bekanta reser både nära och fjärran med sin kamera, och när jag någon gång frågade vad han hade upplevt sa han: "Jag fick många fina bilder med mig därifrån." Själv är jag naturligtvis glad om jag får "fina bilder" men det jag verkligen har med mig från en resa är de intryck som gått in djupt och förändrat mig på något sätt.
Ibland kan ett foto från resan påminna mig om detta, men andra gånger undrar jag om jag inte borde avstått från att vara så upptagen med fotograferingen.
Fotograferandet är ju i dag det synliga beviset. Yepp! Det är ju med hjälp av den fotografiska bilden som fjällen ofta blir begripliga.
Fotograferandet har gått ifrån att en gång vara topografiskt till att mer eller mindre bli ‘målande, eller känsloframkallande’ ungefär som en almenacksbild eller ett omslag på en chockladkartong, något vi sätter upp på kylskåpsdörren för att minnas, eller i form av en vacker och storslagen bok som dels berättar och dels inspirerar eller utmanar.
Det är ju genom bilden vi frammanar och besvärjer verkligheten och på så sätt laddas den och blir magisk.
Visar man typ, fjällbilder för ‘ointresserade’ tröttnar dom ju snabbt.... om då inte, bilderna för dom själva framkallar något av deras egna inre känslor.. Det blir lite reklamspråk av det hela.
---“Ja det var en vacker solnedgång”
---“Ja det var en vass topp”
---“Oj, vilken stor glaciär”
På så vis kan man säga att bilderna måste innehålla några slags arketypiska känslor i form av någon romantisk innebörd. Ofta ska dessa känslor vara tydliga, helst rumsligt tydliga.
Det är därför lite märkligt att vi fortfarande lever kvar i en slags begreppsvärld formad under 1800 talet mer än nutid. Vi upplever ju ‘Vittorio Sellas’ blidvärld som inte bara att den berättar om 1800-talets alpinism utan att den framkallar känslor för oss av storslagenhet och övermänsklighet. Individens kamp om motivet.
Idag när alla vill bli naturfotografer och när bilden kan massproduceras och överutnyttjas, tjatas ju dessa motiv om och om igen.. Och, det gäller ju för övrigt nu inte bara fjällbilder, utan de flesta av dessa sk: ‘Kodak Moments’.
På väg till dessa Kodak Moments är den övriga naturen ganska ointressant. Det är där folk somnar under bildvisningarna, går på toa eller börjar titta på klockan.. “Hur många jävla bilder tog snubben egentligen under sin vandring“.. “Ska vi sitta här hela natten och höra på hans malande om dessa fjäll..de ser ju likadana ut“?
Bilden blir själva kontrapunkten. Utan bild ingen vandring. Utan en fotografisk bild, inget bevis på att bestigaren var på toppen. Ramlar kameran i jokken så står du där utan berättelse.
“Vädret var inte vidare bra under den där vandringen, men n i måste förstå att landskapet var storslaget...
“Nu har jag laddat upp ytterligare 500 bilder ifrån min vandring”
För att göra mitt svar här kort då, och med tanke på vad du skrev så, visst.. Jag tror folk är väldigt och alltför neurotiska med sitt evinnerliga fotograferande i fjällen.
Men visst, det är ju en sysselsättning det med. Den skärper ju seendet. Jag är fullt och fast övertygad om att visuell stimulering är hälsosamt.
Hälsningar Anders
Tak for bloggen med dine begavede betragtninger og tanker om moderne friluftsliv og mulighederne for at fortabe sig, endnu mere, i overfladisk præstation og konsum.
For fuldstændighedens skyld en rettelse til din tekst; På maleriet "Wanderer über dem Nebelmeer" skuer Caspar F faktisk udover Elbsandsteine i Sachsen. Ved Rathen. Et fremragende klatre område iøvrigt! Med godt hold i traditionel klatring og etik.
Riesengebirge/Krkonose er jo i nuværende Tjekkiet/Polen...
Venligst,
Lars