Glaciären som sprack!

Ja just det! Det kanske låter konstigt men så var det. Glaciären som sprack, och rasade ner i Vistasdalen. I det här fallet var det den välbekanta och kända Siehtasglaciären som gav upp i sommarvärmen den 2 Augusti i år och den ena av dess istungor kasade ner med ett dån och förorsakade ett skred med tiotusentals ton med isblock, stora som hus som kanade ner bland björkar och vide ner i dalen. Ett stort slaskskred följde med, med block och grus och geggigt vatten.

Det händer ju inte ofta sånt här och den här händelsen får väl betecknas som sommarens stora glaciologiska händelse i vår fjällvärld.

Tältplatsen.

Vemod drabbar nog alla som även mig när man lämnar den perfekta tältplatsen. Jag har som person en tendens att fästa mig vid platser jag stannar på mer än en natt. Att kombinera detta med sträckvandring är svårt. Därför beslöt jag tidigt i mitt vandrande att låta tältplatsen bli själva målet för vandringen.

Jag förundras över folk jag möter som inte verkar bry sig om sina tältplatser vidare mycket. Man ser tält uppslagna i sumpiga videsnår, på lutande blockmarker, invid leder eller rätt och slätt på alla möjliga upptänkliga platser utom på dom som är bra.

Varför väljer man så?

Jag tror det är just stress till viss mån. De flesta är så oerhört fixerade vid att komma fram till ‘något’ till något etappmål just under en dag att dom mer eller mindre inte verkar vidare reflektera över riktigt vart dom spänner upp sitt tält vid dagens slut. Att gå på någon slags tidtabell är jätte-poppis just nu för den upp-stressade och fartiga moderna människan. Vandringen är för de flesta just ett programmerat arbete och tältandet blir därför något som kommer i andra hand. Sträckan man gått är något man utfört, gjort klart, och på så sätt verkar det mesta avstannat när man ju gått klart. Tältet sätts upp på första bästa plana plätt--om det nu ens görs det,---och sedan får det vara.

--Vi gick 25 kilometer och var skittrötta, vi orkade liksom inte gå runt och leta. Visst kräsen kan man vara, men liksom vi ville ju ..komma fram...’

---‘Vi satte typ upp tältet på en liten öppen plats vi hittade, sedan somnade vi.. Det var bäst så’

---‘Vi hittade ingen tältplats för det va’ så mycket sten överallt, så vi tog den här som dök upp, dessutom började det regna och vi ville ju komma fram vi skulle med tåget nästa dag‘..

---‘Det fanns ju några balla utröjda stenringar dit vi kom och det passade ju oss’

(allt detta saxat ur Utsidan)

Tältplatsen verkar idag inte nått man sådär vidare mycket håller högt. På nått vis har jag lärt mig se och iakttaga gruppvandringar där fler än en person verkar ha mer än ett ord med i laget. Det ska till dessa evinnerliga kompromisser om hur länge man vandra, hur långt man skall gå ,och var de flesta i sällskapet vill lägga sig ned.

Jag som går själv slipper sådant. Jag kan bara kompromissa med mig själv, med mitt sämre jag skratta och ta upp min kikare och kolla på någon slags ‘Jacques Tati‘ -film hur då se hur andra beter sig.

Själv, kan jag likt en smygande Sherlock Holmes granska och saktmodigt avläsa kartan och njutbart och kräset sätta staven i marken och konstatera.. ’Näe, inte här. .inte där, heller och inte heller där.. Kanske där då... Bakom mig ser jag sedan tält spännas upp på platser jag redan ratat..

Näe, folk verkar inte vidare mycket bry sig om att hitta en tältplats.. Strapatser berättas det hejvilt om men njutningen, upplevelsen, ja den verkar mera vara nått som folk struntar i. Trots detta fotograferas det och inköps tält på tiousentals kronor för något och därtill utan att folk nämnvärt verkar bry sig om den plats detta tält ställs upp på. Man flockas invid varandra i typ Skarja eller Sårjusjaure. Är ett tält uppslaget ska nästa ställas upp bredvid. Det är flockmentalitet som råder även i ödemarken.

De flesta verkar skvalpa runt i kända dalar och sätta upp tält bredvid och gärna lite intill andra, just för att vara på den säkra sidan att ha någon som säkerhet och granne.

Hur hittar man nått annat?

Ja just det..! Hur gör man om man nu vill undvika att få någon gapig granne intill sitt tält i Alkavagge som sitter och bajsar i siluett i horisonten och som diskar i ens egen nyfunna porlande lilla jokkfåra? Flyttar man mitt i natten? Går man och ställer till bråk med tältgrannen och ber dom flytta på sig? Som ensamvandrare och som folkilsken kanske man gör det..

Men det finns bättre sätt tror jag.. Man lär sig att gå en femhundra meter ifrån den upplöjda fåran,bort ifrån den gängse cirkusen. Man lär sig läsa kartan och använda sin medhavda kikare.

Det finns även nått som heter fingertoppskänsla, nått som utvecklas med åren. Nått som gör att vissa ytterst begåvade personer i okända skogar kan hitta kantareller, där ingen hittar nått, någon som kan skilja en falsk Kinakruka i Mingporslin ifrån en äkta, och någon som på krogen i Stockholm kan hitta och skilja en falsk person ifrån en ytlig dagslända!

Det är därför jag sätter just tältplatsen så högt på en fjällvandring och det är därför jag blir oerhört imponerad när jag upptäcker tält på ovanliga och överraskande platser..

Sluga gamla fjällrävar är värda att lyssna på, gamla kartor ska studeras, bergartskartor och vegetationskartor ska lusläsas.. Visst helt klart.. Sedan kommer ju väderlek, utsikt och dagsform till. Det är tillslut en märklig kombination som ska fram och provas vid dagens slut. När fanfaren blåses och tältet rests.Visst är man nöjd. Och just inget, nej, just ingenting går upp mot den där perfekta utvalda och den dyrkade tältplatsen.. Den perfekta tältplatsen..

Vissa har ju höga toppar som mål, vissa har långa sträckor som mål, vissa har liten tid som sitt mål och vissa bara går runt utan mål.

Själv tillhör jag numera ingentdera av dessa kategorier.

Jag är själv oerhört målinriktad som person faktiskt och jag trivs med det. Men, jag har tältplatsen som mål. Och jag letar efter tältplatsen med stort ‘T’ som andra letar efter en fåfäng lottovinst eller efter en längtad och perfekt partner. Jag ger aldrig upp härvid.

Och det är just därför jag vandrar.. Jag vandrar inte, emot nått etappmål ifrån ‘Måndag till Tisdag’ enligt någon Tidtabell. Utan jag vandrar rätt och slätt för att jag är ständigt på jakt efter det bättre boendet, för att tävla mot mig själv och för att tältplatsen är målet och innehållet i vandringen.

För, för mig är det tältplatsen som är själva måletoch innehållet.

Tyvärr, har jag ingen ‘tio i topp lista’ på några vackra tältplatser jag inmutat. En sådan går inte att ens minnas än mindre att nedteckna. Jag gillar inte ens sånna där graderingar eller betygssättningar. Jag utgår ifrån att där jag sätter upp tältet är alltid den plats som jag valt och som motsvarar mina önskemål.

Fjällvärlden är helt enkelt otroligt varierad.

Tillslut lär man sig se det hela som ett slags rum, ett rum med möbler. Stenar blir till designade bord. Jokkar blir ens flytande trädgård och björkar ens möbler.. Vilda blommor blir ens gratis fägnad och djuren och fåglar blir ens tysta vänner.

Go Fast my friend.

Visst är man som en snigel som så sakta och tålmodigt och med jämnmod drar sitt lass genom bergen. Och just som snigeln bär sitt skal, bär även jag min ryggsäck. Omedveten om nått annat, en Sarekvandring frestar alltid med sina dryga 25/35 kilo på ryggen..

Ryggsäcken är på nått vis kanske det viktigaste som vi bär med oss. Ryggsäcken är ju det som ska innehålla, bära och rymma allt vi tar med oss. Ryggsäcken är på nått vis vår anonyma tvillingkamrat! Den som stumt och tyst hänger på ryggen bakom en. Hindrar och tynger, samtidigt som den rymmer allt vi är beroende utav.

Oändliga är samtidigt kommentarerna om ryggsäcken...