JEDER ZEIT IST WANDERZEIT!

..visst!

Hur når vi vårt mål egentligen och vem bestämmer över vad vi ser upplever och relaterar oss till? Ja, det undrar man ofta över.

Innan Jul åkte jag ner till Teneriffa på Kanarieöarna för att ta mig en slags välbehövlig vila. Bortsett ifrån busstrejker, och jordskred och ihållande hällregn kan man säga att det var en rätt okej avkopplande resa. Ni som rest dit och till andra öar runtom, typ: Madeira, Azorerna ,vet att ska man komma något vart är en bra guidebok nått väsentligt och förutsättningen för att komma något vart i landskapet..

Utan guidebok kommer man inge’ vart!.. Det var det jag tänkte jag skulle skriva ett par rader om.

Om man förser sig med en av dessa standardböcker över vandringar, alltså Sunflowers guideböcker, Ja det finns som ni vet en uppsjö av dessa. Så heter dom eller börjar på Landscapes of..(och så området..) I mitt fall hade jag inköpt Landscapes of Tenerife.

Det blir en slags bibel för vandraren. En bok man inte kan undvara. Här ges förslag på vandringar, matnyttig info om utsikter, busstider och var man ska stå i landskapet för att få den bästa vyn.

Vi som vandrar, vi vet att det inte blir någon fullödig vandring om inte en beskrivning leder fram till just den där utlovade eller åtråvärda vyn som utlovas i boken.

Den åtråvärda bildsouveniren är ju den som alla vill äga. Först ser man den i boken och ojar sig.. ‘Där vill jag vara,’.. ‘Det vill jag se‘.. Planeringen och valet av vandring är ofta det som författaren ska kunna kittla och väcka nyfikenhet för oss.

Boken är uppbyggd på det viset att ‘vyer’ betraktas som alltigenom: enastående, sagolika och magnifika. Allt är uppbyggt för fotografens egensinniga konsumtion. Det är bara att slå upp en vandring, kolla på hur man tar sig dit och sedan börja knalla. Betänk, du är inte ensam om detta. Så tänker tusentals andra just samma dag.

På nått vis slår det mig hur mekaniserat och förpackat denna vandringsturism är och kommit att bli runtom vår jord. Man möter i stort sett samma personer på busshållplatsen i Santa Cruz som man gör i Lukla. Samma trängsel, samma frågor kring förväntningar. De flesta klädda på samma vis och i samma ålder. Och med tyngdpunkt på just tyskar. Det är således mycket ‘Jörg & Heidi’ över att vandra fortfarande. Prylfetishismen är markant. Den ökar värdet och är och har tydligen blivit ett eget mode som har sina egna trender och inriktningar.

---Och dessa förbannade teleskopstavar som man ska få i nosen på bussarna.---Kunde dettta inte räcka med en enda?. Då skulle ju problemet halveras. 

Men som sagt, det är väldigt skönt att göra det som de flesta gör. Det är väl därför det finns guideböcker. Dom fyller en funktion helt enkelt. Det är samtidigt skönt att medverka i en trend, köpa samma saker, och fotografera samma saker. Man vet ju då, på nått vis att man i alla fall gjort det som dom andra gjort. Man hamnar i ett sammanhang. En trygg förevändning inför bildvisningarna i soffhörnan hemma. Man går ut på en jättehög klippa tillsammans med ett tiotal andra och fotograferar samma vy som dom. Det blir: Wunderschön wirklich!

Det här händer ju lite varstans där det finns berg. Vare sig man nu är i Nid d’Aigle eller i norska Gjendebu. Aptiten på att vandra verkar inte avtaga eller sina. Snarare tvärtom. Hela Europas vandringssugna medelålders dras ibland dessvärre till samma platser vid vissa tider.

Och visst det är kul, man går ett par timmar kommer till en by, dricker lite vin och äter lunch, sedan raglar man vidare på stupbranta stup med rasslande stenar på getstigar och trampar samma personer i hasorna som man gjorde före lunch.

Det gäller att haka på för om man står och vilar så blir man bort-armbågad av någon annan som anser sig ha större rätt till utsikten än en själv. Hockeytacklingar är nödvändiga, för det blir trångt kring utsikterna! Man får bara titta i ett antal minuter sedan ska nästa dit och föreviga denna sugande vy, detta bråddjupa stup med sin kamera. Förr med dom analoga kamerorna så nöjde sig de flesta med ett ‘enstaka klick’ men nu verkar det inte räcka. Ett tiotal bilder måste tas. Detta innebär att vandringen i stort sett handlar om den egna kameran som den nya vandringskamraten, ungefär som mobilen här i Stockholm på tunnelbanan blivit den nya sällskapsprylen. Vandringen fortsätter med att folk går och klickar och raderar och springer tillbaka för att ta ännu bättre bilder.. Detta skulle kunna benämnas bildstress.

Vandringsgrupper verkar vara den nya melodin för medelålders vandrare. Här får man det nu så efterlängtade sällskapet. Man blir tagen till höjdpunkterna och behöver inte nämnvärt intressera sig för nått annat än vad som kommer fastna på kameran. Bussresan är heller inget socialt längre som det en gång var. De flesta är upptagna med sina nedladdningar och fil-katalogiseringar. så de flesta sitter försjunkna ned i sina kameror och klickar vidare och laddar upp, redigerar och överför till, ubs-minnen på sina datorer..

Man brukar säga att Google har förändrat det mesta för de flesta.. Mitt uppe i detta när alla är som mest upptagna håller bussen på att köra av vägen för vägbanan har rasat bort efter ett skred.. En äldre gubbe bakom mig säger. ‘Ojdå, det här fanns ju inte på Google’

Nej, just det så sant. Finns det inte där då, är det en sensation tydligen. Vi lever nu i Google-världen och jag lägger även märke till att de flestas guideböcker inte är vidare använda utan att de ligger nyköpta och olästa. Guideboken har hamnat i bakgrunden. Berättelsen av vandringen likaså. Bilden och individen har hamnat främst.

En gång kunde vi gemensamt läsa guideböcker och kollektivt gå i en upptrampad stig. Utbudet var begränsat i fråga om udda upplevelser.

I dag då de flesta söker det individuella och samtidigt det extrema, är den kollektiva upplevelsen svårare att ringa in. Alla vill i stället skapa sin egen värld av det som en gång var det gemensamma.

Kanske är dessa vandringserbjudanden runt om i världen just det som ligger i tiden vare sig man nu är i Nepal eller på Teneriffa. Att snabbt bekräfta något inte minst för en själv, vad alla gemensamt drömmer om.